Godmorgon världen...

..Filefjonka muggen står på bordet, shoppinglistan är skriven, lilla O tittar på Dora och lillebror sover i sin ljusblåa pyjamas med lastbilar på. H har precis vaknat och snart ska hela familjen stuva in oss i bilen och åka till Arninge och handla.
Livet känns ganska bra, väldigt bra om man stannar i det lilla - dvs inom dessa fyra väggar.
Om man tar bort alla måsten, alla släktingar, och bara tänker på bra saker- som att vi har två friska underbara barn, ett hus, en massa bilar (vilket vi absolut inte måste ha...men men) vi har jobb, bra uppbackning gällande barnen...

Jag vet att mitt förra inlägg skrek ÅNGEST, det är sådan jag blir när jag fastnar i en känsla - då jag inte kan mig upp eller ur....kvävande känsla. Funderade på att ta bort den ett tag, men så...känner jag: nej sådan här är jag. Upp och ner, hit och dit. Och jag är inte ensam om att vara sådan.

Med handen på hjärtat så har den här resan med att bli tvåbarnsförälder varit enormt tuff, omställningen har varit så STOR. Jag tycker personligen att det har varit mkt tuffare än när vi fick ett barn. Man räcker liksom inte till- inte till någon och framför allt inte till sig själv.
Jag måste lära mig att värna om mig och min familj, slå staket runt och bara öppna grinden när vi kan, vill och då det känns bra. När man tvingas öppna grinden - och allt innanför är kaos- känns det inte bra...det var det som hände.
Och jag bara bröt ihop. Mänsklig.
Tack A, för ditt sms mitt i allt. Välbehövligt. Du har rätt jag ska inte vara så hård mot mig själv.
Nu ska vi in shoppingkaoset. Sen ska jag och barnen fika hos en vän.
Stor kram till er alla,

Nedan: Psykbryt

Jag känner en sådan vrede.

Jag är verkligen skit förbannad och samtidigt så himla himla ledsen.

På mig själv. Fan också.

Jag klarade det inte, jag kunde inte stå på mig och nu mår jag jätte dåligt.

Du säger ja amen till allt och så lägger du dig själv åt sidan, sa min syster häromdagen.

Men du då? Hur mår du?

Jag mår skit. Bajs.

Känner skuld och skam på en och samma gång och det gnager i magen, hjärtat värker - samtidigt som det känns som om hjärnan skall explodera.

Jag kan inte andas ordentligt, det är som om luften inte når mina lungor.

Jag vill bara resa mig upp

och gå...gå ... gå...gå...

utan H

utan barnen

bara gå gå gå....

(för att hämta åtminstone barnen sedan - då jag lugnat ner mig)

Fan. Jag är så nära att göra det.

Bara gå alltså.

Bara resa mig och gå, slå igen dörren och bara gå vidare

- och jag kan inte ens sätta fingret på varför.

Jo, för att jag sviker mig själv igen - å igen, å igen...

och det finns ingen att luta sitt huvud mot,

ingen som hjälper mig att stå fast vid mina beslut.

Och det suger.

Konsten att vara FÖR snäll. Den kan jag utantill.

Konsten att vara snäll - det vet jag inte ens hur man är.

Jag kan inte sätta gränser - jag kan inte stå fast - och jag hatar det.

Ibland vet jag inte ens vad jag själv vill, blandar ihop mig med alla andras önskemål eller känslor och tror att det är mina egna.

Jag känner mig så ensam när det blir så här -

totalt övergiven.

Som om jag ska drunkna av mina egna känslor-

kvävas av mig själv.

Jag hatar det.

Hatar hatar hatar det.

Ändå gör jag om det och om det och om det.

Fan

(Hs moster kom)

4:de advent

Idag valde jag en ljusblå snusmumrik mugg till kaffet.
Igår hånglade jag och H i soffan -såsom man gjorde ibörjan av ett förhållande och det var härligt!
Det gjorde mig glad- lycklig- att vi kan hitta tillbaka till varandra när allt känns slitet och gammalt.
Att vi finns där under allt det andra.
Vi- han och jag- inte mamma E eller pappa H utan vi.
Mysig känsla -efterlängtad känsla.

Jag är nöjd över mitt beslut att inte fira julen hemma. Slippa handla julmat, storstäda osv.
Nu får det se ut som det gör här hemma helt enkelt - små stökigt men med adventsljusstakar i fönstret och julgran. Ikväll ska jag försöka slå in alla paket- det går ju inte på dagtid eftersom lilla O bara vill ha eller öppnar dem under tiden....*ler

Nåväl, innan kvällen kommer ska vi gå en promenad, åka till H syster och fira J som fyller 6 år, och kanske inhandla en skinka!

Kram och mys, från E

Lillebror är en social figur, han vill gärna vara med - helst i famnen, nära, nära.
Storasyster är också en social figur, vill gärna vara med - helst i famnen, nära, nära.
Kära H är inte så social, men han vill också gärna vara med - helst i famnen, nära, nära..(speciellt på kvällen då en annan vill sova, sova...)*ler

Jag är så glad att jag har dem. Så lycklig över min lilla familj.
Men ibland kan det bli lite svårt att andas och mitt egna jag får lite utrymme - då blir jag en irreterad, snäsande och mindre rolig människa att vara med -jag riktigt känner att mitt inre kokar. Då behöver jag ett skrikrum, eller ett " ta djupa andetag och andas rum"- MEN..det börjar bli lite bättre, det känns lite bättre eftersom vi alla har börjat landa lite...i allt det nya som det faktiskt innebär med ett nytt liv i en familj.

Dessutom så har vi bokat biljetter till Schweiz, vi ska fira påsk där och jag är så glad, så glad! Något att se fram emot, när vardagen blir lite väl vardaglig, eller lite för brant.
Jag behöver ha saker att se fram emot..(som ni vet)
Dessutom ska jag och en vän, banne mig dra igång tjejträffar nu under våren- för alla underbara kvinnor som vill...en gång i månaden....det måste bli av, E..ok???

Nu ska jag mysa med förkyld sambo samtidigt som jag ammar lillebror..
John Blund nalkas.
Puss och glad tredje advent!

Bajsdag

ja idag har det varit en riktig bajsdag.
stressad supertrött småbarnsmamma missar tiden till sjukgymnasten då det inte finns en enda parkering vid Astrid Lindgrens barnsjukhus samt repar hela passagerarsidan och får ändå betala parkeringsavgift för att man åkt in i parkeringshuset...
stressad supertrött småbarnsmamma bryter ihop ringer trött arbetande småbarnspappan och bölar hysteriskt- den trötta arbetande småbarnspappan ringer och avbokar läkartiden.

stressad supertröttoch nu även bölande småbarnsmamman åker hem - ringer sin egna mamma och bölar, ringer vän och beklagar

stressad supertrött bölande småbarnsmamma är mest rädd för att den trötta arbetande småbarnspappan ska gå igång och tjata kring det hela - ställa dumma frågor som hur lyckades du med det? Förstår du vad det här kostar osva.
men även den trötta arbetande småbarnspappan kan förvåna: för allt tjat har uteblivit och istället har han varit omtänksam, varm och stöttande...och småbarnsmamma är så glatt överraskad och klumpen i magen försvinner sakta men säkert...

FAN OCKSÅ, ATT DET SKA VARA SÅ SVÅRT!!!

Jag orkar inte vara arg längre
- det känns så förödande, så desktrutivt.
Problemet är att när jag försöker lägga känslan åt sidan - så kommer tårarna och rädslan.
Ja, jag är rädd under all ilska, jag känner mig liten och rädd och himla ledsen.
Det är svårt att sortera i "känslohögen" - svårt att veta vad som är vad- låg B12 värden? Hormonellt? Sömnbristen? Relationen? Saker från förr? Gamla mönster? Årstiden?

Jag vill ju vara glad. Jag vill men orkar faktiskt inte.
Det är som om det dånar inuti mig, som värsta ovädret och om man gör eller säger fel saker- så blixtrar jag till - ingen förvarning, inget tålamod - utan PANG.
Mot H alltså, ingen annan än mot H okej, lilla O känner säkert av "väderspänningen" och får lite mildare stormar mot sig..i form av snäsningar eller dylikt.

H ville att hans moster skulle komma hit igen och stanna i fyra i dagar mellan jul och nyår.
Jag började gråta när han sa det, tårarna bara forsade och hela mitt inre skrek; Jag vill inte, jag vill inte...så sa jag det, att jag vill inte, orkar inte, kan inte, ....och så bölade jag- som ett barn. H försökte medla - men jag bara snyftade fram att han svek mig förra gången hon var här, han höll inte det han kommit överens med mig om,...osv.

Hon kommer inte.
Jag jublar inte, för det är inget jag är stolt över att jag inte låter henne komma, däremot är jag stolt att jag vågar ta mig själv på allvar och säger ifrån.
Det är inget fel på henne, hon är en cool 79 åring med ett stort men trött hjärta - jag vill bara inte och jag orkar inte..inte just nu.
Inte när allt känns så skört inuti och utan på mig.
Förhoppningsvis vänder det snart, när jag umgås eller pratar med människor jag tycker om, känns livet genast lite lättare..tack för att ni finns..ni är bäst!

Framöver ska jag hitta på roliga saker, göra julgodis, umgås med vänner, ikväll kanske vi skulle ta ett glas vin i badkaret och prata...- vi behöver det...jag och H.

Men nu, nu ska jag sova, mitt på dagen, underbart!

Måndag

Jag njuter när ytterdörren slår igen och tystnaden tar över.
Jag njuter av att få vara ensam en stund med lilleman, ta en latte, har tv:n på i bakgrunden, en tvättmaskin är redan på, frukosten bortplockad...jag har en massa borden på listan i mitt huvud, men de får vänta en liten stund...nu är det min tid.
Min och mina fingrars tid som sveper över tangentbordet och formar dessa meningar eller som går in på menlösa hemsidor, kollar facebook, tradera, aftonbladet, letar billiga leksaker, spanar på hemnet osv.
Modern mentalavkoppling.

I helgen har jag pendlat så i humör, från kärleksfull, hyfsat harmonisk till nästan hatisk och gränsfall till psykbryt...ilska, glädje, sorg och irretation.
H tassar runt och kollar av läget, ger pussar och komplimanger - Lilla O mer rakt på sak: Mamma måste du vara så sur eller - vad du är glad..och lillebror med alla sina behov - läs snutta på mammas bröst...Jag försöker faktiskt behärska mig men det är inte så himla enkelt.

Här hemma har jag julpyntat delight så att säga, lyssnat på julmusik, och köpt julblommor -
snart är alla julklappar inhandlade och planerna för julen verkar spikade. Så det känns bra.

Latten är uppdrucken, dags för duschen, ska ta en promenad med W tror jag, till biblioteket- låna böcker - det blir bra.

Varför säger jag ja - när jag inte menar det?

...jag säger ofta ja till H - fastän jag vet att jag borde säga nej.
Som ikväll då H ringde och frågade om han kunde åka med en kompis och hjälpa honom med inköp av en bil...och jag hör mig själv säga: Ja det går bra...
Fastän: 1) Jag är trött 2) Stora syster är väldigt känslig just nu och har ett enormt bekräftelse behov 3) Jag och lillebror har inte fått ngr rutiner gällande amning osv.

Men jag låter honom åka, för att sedan vara ensam hemma med en 3 åring som vill men inte vill och en tre veckors gammal bebis som givetvis får magknip och är otröstlig precis då storasyster ska sova...
Argh. Jag blir på dåligt humör på en gång, snäser åt O - då hon ska hoppa i sängen, inte öppnar munnen ordentligt när vi ska borsta tänderna, - hela lilla O är som den skuttande Tigern i Nalle Puh och jag är en blandning av Kanin och Ior - snäser och är negativ.

Det är inte lätt att få en skuttande tiger att sova med ett späbarn som inte kommer till ro, som vill amma men som kräks upp det, ....men tillslut somnar även en tigerunge....och jag går ut med en liten W fastsugande på höger bröst och med DÅLIGT DÅLIGT samvete.
Misslyckades igen att vara den mamma som jag vill vara- jag vill inte vara trött, grinig, otålig och arg.
Det passar mig inte....men vad fan jag räcker liksom inte.
Urk.Jag måste helt enkelt sluta säga ja - utan att tänka efter...

Veckan som har gått, har varit bra...lunch med A i tisdags, storhandling med mamma i onsdags, lunch med mammorna i torsdags (fina fina presenter - tack!) och idag en lugn hemma dag med sortering av räkningar och lång promenad. Men viktigast av allt: jag har hunnit se W.
Jag har verkligen tittat på honom och gud som jag älskar den lilla sparveln.
Två underverk. Mina. Okej, Mina och Hs.

Jag får väl rutin på allt jag med, kanske är jag för hård mot mig själv?
Min mamma sa att hon tyckte att jag var en jätte bra mamma, det var så skönt att höra- det värmde.

Nä, over and out.

Såsom jag älskar

..känner en sådan enorm värme när jag tittar på dem...
....storasyster och lillebror..

Så nära..

Idag höll jag och lilla W på att krocka med en stor lastbil.
Jag skulle åka och handla innan jag hämtade stora syster på dagis och i en korsning så fungerade inte bromsen...jag bromsade, tog i allt jag kunde men jag bara fortsatt rakt framåt - och svish...precis framför mig åkte den förbi.
Det var som om allt bara gick i slowmotion - jag hängde inte ens med - den bara passerade och sekunden efter gled jag fram där den passerade.
Efteråt ringde jag H och skrek att antingen fungerade inte bromsarna som de ska eller så är det fel på vinterdäcken. H förklarade bara lugnt att jag inte hade vanan inne att köra när det var halt och snö ute och att jag måste lära mig men han kunde ringa sin kompis och be honom köra mig och barnen om jag inte vågade köra själv..
Så typiskt män - tänkte jag, självklart måste det vara fel på mig inte på bilen...JAg valde dock att köra själv, tog det extremt lugnt och tog de säkra vägarna....och vi kom hem alla tre.

Men så ikväll kom H in och sa allvarligt att jag inte under några omständigheter får köra bilen igen innan han köpt nya däck- han sa att han inte ens förstod hur jag kunnat ta mig hem, eller ens fått in bilen på uppfarten....SÅ SKÖNT!
Om han bara kunde lära sig att lyssna till mig första gången då jag säger något...det vore ännu SKÖNARE.

Har reflekterat över hur det kommer sig att minnet av lastbilen går i slowmotion...jag har inte ens några minnen av ljud - bara att den passerar framför mina ögon...och känslan av att trycka ner bromspedalen utan något resultat...

Det var inte så att mitt liv passerade men det gav mig ytterligare en känsla av skörhet.
Ta vara på dagen.

Har precis läst boken Den hungriga prinsessan och fick många sanningar serverade - läste den och kände igen, ord som beskriver det som jag själv inte kunnat formulera- något att ta upp på terapin...

Nu ska jag krypa ner tätt intill W, snosa lite på honom, och fyllas av värme och kärlek och förhoppningvis hinna sova lite..innan det är dags för amning....

P.s Idag frågade O mig varför jag var så sur? Kände att hon har så rätt, jag är en riktig surkärring just nu, jag har inte det tålamod som en levnadsglad bestämd treåring behöver-
jag orkar inte jaga henne för att borsta tänder, eller klä på någon som inte vill men som vill, men som ändå inte vill...Och jag blev lite paff när hon sa det: Varför är du så sur, mamma?
Kände mig så kass - visste inte vad jag skulle säga: sa att jag fått sova så lite så att jag inte orkar vara så trevlig..Jaha sa hon, sov lite nu då mamma, på min arm...
Gull unge.

Jag är lite labil just nu, allt känns så enormt mycket och det är svårt att värja sig.
Mitt i alltihop har vi Hs moster på besök, en 79 årig dalkulla med ett stort men trött hjärta, som vill så mycket men som inte längre har orken.
Vi kom överens om att hon skulle stanna tills på lördag - vi: jag och H, men så igår förstod jag att H inte alls sagt det till henne- hon planerade att stanna tills nästa torsdag.
Jag blev gråtfärdig, nästan hysterisk - kände spontant: Jag vill inte, vill inte, vill inte....
Sa till H att det fick han prata med henne om, senast söndag ska hon hem..6 dgr med oss i babybubblan räcker...Hs svar: Men då blir hon ju ledsen.
Men jag då- ville jag skrika- Jag blir också ledsen.

H pratade aldrig med sin moster, men hon och jag kom in på det och när hon frågade vad jag och hon skulle hitta på nästa vecka, svarade jag ärligt att jag hade planerat att bara vara och träffa mina vänner...Hon sa då först att hon skulle sitta hemma här och vänta...sedan ändra hon sig och bokad om biljetten till söndag.
Och man kan ju tro att jag skulle jubla av glädje över det beskedet - men jag kände mig bara hemsk - ego Eva - självupptagna människa som inte kan unna en 79 årig kvinna att umgås med sin syskonson och hans barn......

Men jag längtar så till måndag, till att H åker till jobbet och lilla O till dagis...
Jag längtar så att få ligga och titta på lilla W, verkligen titta på honom, njuta av tystnaden och bara få vara en stund ensam med mitt andra mirakel.
Jag längtar efter att få visa upp lilla W och prata med mina vänner, få höra varma och kloka ord och känna omtanke.
Jag längtar efter att hämta O på dagis, att H kommer hem på middag och vi får vara en familj med en vardag....utan någon annan här.

Jag tycker att det har varit svårt relationsmässigt denna gång, svårt att bara få vara, att andas och att stanna upp...men ändå känner jag mig småsint och hemsk, som inte unnar henne att stanna.
Sådan är jag.

W har gått upp med rasande fart, väger nu 4270 gram, äter så att han sätter bröstmjölken i halsen, är så grymt söt.
Stora syster är omöjligt mer labil än jag, hon gråter för ingenting, vill sitta i bebisstol, om jag ska amma lillebror så vill hon absolut sitta i knät precis då, hon tjyvnyps, och vill gärna bära honom...
Det är en balansgång. Jobbigast är att se henne så himla ledsen.

Nu ska jag sova, sömn botar inte allt men det hjälper en hel del.
Natti!

Stora gråtardagen

Idag gråter jag - sådär massor, hela tiden, tårarna faller, snoret rinner och ögonen svider.
Jag gråter över att det är så svårt att få vardagen att gå ihop,
jag gråter för att jag inte fått sova på flera nätter,
jag gråter för att allt känns lite övermäktigt - lycklig och livrädd på en och samma gång
jag gråter för att H inte verkar må bra,
jag gråter för att jag inte räcker till, för att mitt tålamod brister,
jag gråter för såriga bröstvårtor, eftervärkar och blodet som aldrig slutar rinna...för att jag inte ens kan steka ett par hamburgare utan att bränna vid dem.
Jag gråter för att jag orkar inte ens ta tag i saker och ting eller för att jag inte kan vara det stöd som jag vill vara till H.
Jag gråter för att H inte kan vara något stöd för mig-just nu.
Jag gråter för allt som hände förra veckan, rädslan då de gick ut med Wilmer, alla sladdar, blodprover och så....det var faktiskt himla läskigt.

Ja, jag gråter.

När det inte blir som man planerat...

....fick precis ett samtal från MVC, de har kollat upp vad som gäller med vattkoppor och små nyfödda. De rekommenderar inte att man utsätter nyfödda barn för smittorisken.
Det innebär alltså att lilla O inte får träffa bebisen förräns hon har fått vattkopporna och de har torkat ut....Lilla O får inte komma till patienthotellet.

Jag vill faktiskt bara gråta, för jag hade målat upp en bild om hur det skulle vara....hur de skulle få träffa varandra första gången..och som det ser ut nu, så blir det inte så....
För jag vill ju inte utsätta bebisen för någon fara, amning + att jag är immun kan ge ett visst skydd, men samtidigt så står det på hemsidan att vid vattkoppsinfektion hos nyfött barn som insjuknar vid 5-10 dagars ålder innebär risk för allvarlig infektion med viss mortalitet.
MORTALITET: DÖDLIGHET.

Jag vågar liksom inte ta den risken. Bära ett barn i 9 månader, föda det, och sedan lite vattkoppor och.... även om risken med sannolikhet är låg, så vem vill chansa?

Nåja, jag är lite allmänt låg idag, lilla O har ögoninflammation - men är för övrigt hur pigg som helst...Hon är bokstavligen överallt och jag vill bara vila.
Det är mamma hit och mamma dit, det är lägga pussel, läsa bok, spela spel, leka lek, och själv vaggar jag runt höggravid och vill bara skrika! Jag blir så irreterad på allt.
H får nog vara hemma imorgon, jag orkar helt enkelt inte...

jag orkar inte.

Jag kan!

Jag kan och det känns så bra, har gått och väntat på att H ska göra något åt våra utemöbler, men han har haft en låååång lista med saker som han ska göra, så det har inte blivit prioriterat.
Så idag, när H och lilla O åkte på bio, drog jag på mig kläderna, och började fixa och dona.
Skruvade i sär möbler, fick bär hjälp av J och vips så var det klart. Lilla O sandleksaker en gigantisk ikeakasse, möblerna i säkert förvar i lekstugan och nu kan vintern och frosten komma på allvar...känns så skönt.
Åt lite lunch, tog en promenad runt kvarteret i solskenet, gick inte så snabbt och det var inte så bekvämt men det gick bra. Kom hem, läste en bra arbetarroman, Johannas saga, levde mig in i 1800 talets Sverige - det är så skönt att fly in i en annan värld. Somnade, läste lite till och vips så kom H och O hem.

Känner mig kär och trygg. Känner mig harmonisk. Det känns så bra.
Jag har riktigt bra vänner, bra föräldrar (pappas fru har lagat mat till oss i mängder att ha när bebisen kommer) mamma som alltid är stand by....
Oron som finns handlar inte om förlossning utan om vardagen efteråt, om hur lilla O ska ta det, om hon kommer att få vattkoppor i samband med bebis ankomst..och så...
samtidigt tänker jag: vad skall jag göra åt det? Vi får ta det som det kommer...vi har inget annat val.

Nu ska jag hämta bubbelsaft till O.

Veckan som gick...

Måndag: Middag hemma hos god vän, god mat, trevligt sällskap - kan det bli bättre?
Tisdag: När jag vaknade kändes det som om jag blivit överkörd av ett tåg - blev sängliggande större delen av dagen- helt slut. Hyrde några videofilmer, svängde förbi med O till pappa och blev serverad middag.
Onsdag: Lyssna till en föreläsare som var allt annat än bra...åt lunch med A, (nice) hem och sova en liten stund- mamma hämtade O, hem till mamma till dukat bord...
Torsdag: Har hittat ett gammalt fotografi av min morfar från Finland Sulo Pousie från 20-30 talet när han var en ung gymnast. Inte en gnutta fett! Värsta atleten! Kopierade kortet, köpte ram och det blev så fint...På kvällen lagade H middag...
Fredag: Hemma hela förmiddagen, tittade på Sex in the city, min syster hämtar O på dagis- de fikar och går på biblioteket...vi återförenas hemma hos pappa. De bjuder på Italienskt. Mumsigt. Ja, just det springer på en god vän, E..blir så glad så glad av att se henne..det var evigheter sedan. Hinner utväxla några ord..innan vi måste vidare.
Lördag: O får en kompis på besök, vi veckostädar, åker till Ulriksdals höstmarknad, O får en Dora ballong, snart ska jag laga tacos, bänka mig framför tvn och bara vara....

....

När andra faller

När andra faller, vad gör man då?
Tar emot dem innan de slår i marken?
Ska man hindra dem från att falla?
Eller måste man låta dem falla och sedan finnas vid deras sida?
Det finns ju inget bra svar, jag vet det - en del måste falla till marken, andra kan man dämpa fallen för, och en del fall kan man faktiskt förhindra.

Det är relativt enkelt för mig att fatta beslut när jag är yrkes E, men privata E kan bli lite handlingsförlamad.

För personer som jag ÄLSKAR faller runt omkring mig.
På olika sätt, i olika hastighet, men de faller och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.
En vill jag nästan ska falla och det hårt - det är hemskt att erkänna men så är det..
En annan vill jag bara ruska om, slita tag i och skaka hårt och länge och få personen att vakna upp, tänka till, tänka om och komma tillbaka på rätt spår igen - och det tär på mig. Jag försöker hinta lite fint, försöker men vet att personen ifråga bara kommer dra sig undan...försvinna bort..
Men shit som jag älskar denna människa och det gör ont att se att hon faller faller faller....men i längden vem blir jag om jag inte gör det jag kan? Vem blir jag om jag bara sitter här och tittar på, med motiveringen att jag inte bör lägga mig...när jag verkligen verkligen borde lägga mig i?

Två andra vill jag bara men HALLÅ, fan tjejer ni är liksom helt fantastiska men era karlar de uppskattar ta mig fan er inte alls..Ni är snygga, roliga, smarta, härliga men ni tar för mycket skit. Sluta med det! Stå upp för er själva, var lite besvärliga och få in lite djävlar anamma...Vad tycker du? Vad vill du? Vad känner du? Börja inte meningarna med: vi tycker så här, "pelle" och jag tycker...ARGHHH..Det retar mig...Vart försvann min kompetenta vän? Jag VET att inte Du tycker så egentligen, men att HAN tycker så....

Med det menar jag inte att jag är perfekt eller min och Hs relation är perfekt..absolut inte....med det menar jag inte att jag inte FALLER ibland, för alla som känner mig vet att jag FALLER då och då....och jag kan också behöva bli omruskad ibland. I know.

Men det är liksom inte enkelt, när E en vän som står mig så nära, men som jag aldrig aldrig träffar numera (så himla trist) vågade vara ärlig mot en vän - kände jag hur jag beundrade hennes mod. För det är inte enkelt att säga sanningen, eller åtminstone sin egna sanning, det är inte enkelt ...men viktigt ibland. Det kan göra svidande ont och man vill dra sig undan, värja sig...

Jag ska försöka hitta ett sätt att nå fram, få fram - det jag känner. Mer kan jag inte göra.
/E

Tar en fika med en go vän - tidigt vid Näsbyparks station.
Det vattnas i munnen av alla goda bullar, tårtbitar och pajer...och inget inget får jag äta.
Köper hem en hallon/blåbärspaj med vaniljsås till H..dreglar nästan när han äter den...*ler stort

Lilla O och H åker i regnet på vår nya gräsklippare och samlar löv, de ser så lycklig ut.
Så som jag älskar dem!
Det blir mycket lek en sådan här dag, prinsessklänning på, pussel och bamsespel, lilla O vill leka hårfrisör - hon kammar och klipper, det är faktiskt riktigt skönt, fyra Alfons Åbergs böcker läses och vi somnar tillsammans alla tre.
H eldar i öppna spisen.
Fläkten kommer på plats och det känns så himla skönt.
Har lite förvärkar, molnade och huggande, bebis rör sig och det ser riktigt häftigt ut...

Vid kvällsmaten börjar lilla O nästan att gråta: Jag vill inte dö säger hon och har tårar i ögonen.
H och jag sätter nästan i halsen, jag börjar nästan själv att gråta.
Men vännen du ska inte dö, säger jag...Du är ju mamma och pappas allt. Vi älskar dig och ska leva massor av år tillsammans....
Meningen upprepas flera gånger under kvällen, hon är ledsen och vill gosa in sig i mig, vi förstår ingenting - vadan detta? Var har hon snappat upp detta? När, var och hur?
Konstigt.

Nu badar hon, leker som vanligt, är solskensglad och allt det dystra och sorgliga som bortblåst.
När hon lagt sig för kvällen, ska vi se på filmen, vi tänder nog en brasa, gör lite te och ligger skeden så gott det går med en gigantisk mage....

Söndagsmys från E.

Sånger jag tycker om och som har betydelse för mig:

• Luckiest med Ben Folder-( om jag gifter mig någon dag....)
  
• Ännu doftar kärlek, Tro, Sparvöga, Där du andas med Marie Fredriksson - (bara för att)
  
• Loveś divine med Seal - underbar....
• Starkare, Alltid med Sara Löfgren (texterna!)
  
• Du var inte där för mig mfl låtar med Lisa Ekdalh - (jag är såld på hennes visor)
• Om du lämnade mig nu - Lars Winnerbäck och Miss?
• Nästan alla sånger med David Schutrick - (jag blir glad i hela själen - vet ej varför bara blir det! Ett glas vitt och David...och kvällen är gjord. Har faktiskt träffat honom...*ler stort)
  
• Jag vill ha dig- Eva Dahlgren (så många tårar, SÅ många tårar)
• Nothing else matters- Metallica
  

Och så vidare....

Idag är det min " sådan" dag

Jag vet inte vad som hände igår, men vid klockan halv åtta på kvällen ställde jag mig och lagade tre maträtter: köttbullar, korvstroganoff och makaronilåda - bara sådär.
Det var en bra dag igår, åt en gigantisk kolestrolbomb till lunch med goda vänner, känns härligt att ha dem, att veta att de finns och att man faktiskt kan dela det mesta.

Idag är det en mindre bra dag, lilla O kom in vid fyra tiden och hostade (sovandes) oavbrutet i tre timmar, jag låg där med henne på armen och fastän det ABSOLUT inte är hennes fel att hon hostar, så blev jag bara mer och mer irreterad....urk, vilken dålig mamma.
Beslöt mig för att ställa in dagens samtal, messade min terapeut vid kvart i sju, lyckades få O att somna om lite till och så sov vi i en hostfri timme....sa till O att hon skulle få stanna hemma...men det ville hon INTE. Hon skulle till dagis, hon vill vara matvärd med Samuel, hon vill sjunga...osv.

H skjutsar henne till dagis, hon har ingen feber, hon är pigg och glad och väldigt bestämd.
Jag orkar inte ens duscha, lägger mig framför tvn och ser en fransk film med titeln Livet runt 35...helt ok...får en liten feelgood känsla...känner mig inte ensam med vardagens tristess och stress...Intalar mig att jag ska ta det lugnt, yeah right..det går inte...tvättar och hänger en tvätt, sorterar barnkläder, försöker göra plats i garderoberna för de gigantiska kartongerna, bär ut H grejer till friggeboden (han kommer bli galen)..sorterar och fixar...och inser efter flera timmars jobb att inget jag har gjort syns egentligen.
Det stör mig. Att jag lägger ner massor av tid och så syns det egentligen inte...ok- jag vet att jag har lite mer ordning och reda, men ingen annan ser det....och egentligen varför är det så viktigt att andra ska se det...men det är liksom viktigt..äsch bajs!!!

Telefonen ringer i ett, jag vet inte hur man stänger av hemtelefonen, hör hur den viberar undrar kuddarna, min mobil vibrerar den med..så jag kommer inte till ro att sova...det irreterar mig också...

Unnar mig en dyr chokladbit till latten, min kusin har fått en dotter, Hs kusindotter har fått en son, här föds det barn på löpande band. Får samtal från Hs moster, hör att hon förväntar sig att vi ska få en kille...får en känsla av att hon och resterande släkt kommer bli besvikna annars.
Det stör mig massor.

Jag vill ha ett levande barn, ett helt barn, ett barn som mår bra- könet spelar väl för fan ingen roll....Bebisen rör sig i magen, jag längtar så efter att få se vem det är!

Ska snart hämta hemma levnadsglada O.
Ännu en dag har passerat.
Hej från mig

Jag oroar mig en hel del (nähä..kanske någon tänker sådär lagom ironiskt) men jag gör det...målar FAN på väggen..tänk om osv.

Just nu oroar jag mig för att lilla O ska få vattkoppor eller snarare när hon ska få vattkoppor.
För Hs hälsa, förlossningen, efter förlossningen, lilla Os reaktion osv.

Jag är bara lagd så, att jag oroar mig alltså, vrider och vänder på det, å andra sidan genom min oroa skapar jag en massa lösningar, jag förbereder mig och det är ju faktiskt bra.

Det är skönt att vara hemma i alla fall, även om jag inte riktigt har släppt jobbet, jag försöker bara vara, försöker att lyssna på kroppen. men det går inte riktigt så bra som jag tänkt mig, för oopps..jag är helt plötsligt inbokad hela veckan.

Onsdag: Bio med lilla Os dagis
Torsdag: Terapi
Fredag: Fotvård i Rimbo och teater på kvällen...men helgen är fri och likaså nästa vecka förutom terapi och mvc, nu ska jag gå och lägga mig och titta på film, en sådan där tjejfilm....ligga där och stumt stirra en stund. H jobbar ändå sent. Lilla O sover sött.
Tyst det är i huset.

Insikt

den bild som jag har av mig själv - stämmer sällan överens med hur min omvärld uppfattar mig.
det är som jag ser någon annan när jag ser mig i spegeln.
45 minuter i veckan har börjat få mig att inse det.

jag är inte den jag tror att jag är.
ja jag vet, det låter lite schizofrent men så är det.

Stefan Einhorn skriver i sin bok "Konsten att vara snäll" att vi människor är som en bit kristall och att ljuset har en betydelse på vilken sida kristallen reflekterar...ibland är färgen gul, röd, glittrande, stark, svag..men det är samma bit kristall.

Jag tycker att det är en vacker tanke. Jag är en och samma. Du är en och samma.
Fast vi har massor av olika sidor, känslor, osv.
Problemet hos mig är vissa känslor har fått styra, de har liksom mer makt än andra och jag har blivit en hejare på att maskera mig själv.

En del vänner som har försökt att komma in bakom masken har påpekat detta,
det känns som om du inte öppnar upp - först har jag ärligt talat inte förstått vad de menar, men sakta men säkert har det sjunkit in.. och då har frågan istället blivit.
Men hur öppnar man upp?

Om jag inte är den jag tror jag är, vem är jag då?

Livet är verkligen en resa, och självklart är jag fortfarande den jag är, men jag har även andra sidor som jag inte vågat se förut både bra och dåliga sidor. Men det är framför allt de där bra sidorna som jag inte velat se...som att jag skulle vara värdefull, omtyckt, en bra människa.

Jag ska smaka på de orden, titta lite närmare på dem, och kanske ska de få byta plats med några andra lite mer sämre ord som leder mig idag...
det vore väl ganska häftigt?

Idag bloggar jag i huvudet hela tiden

Det brinner i den öppna spisen,
H har precis gett mig en kaffe latte,
utanför öser regnet bokstavligen ner.
Jag känner mig så gravid, trött och lättirreterad - har svarta ringar under mina ögon.
Trivs inte i håret och hemma är det stökigt.

H har inte sovit som han ska (helt och hållet självförvållat) men hans humör är därefter - seg, smått grinig, och skiter i att göra det han ska.

Det retar mig ännu mer. Därav bloggandet i huvudet hela hela tiden.
Ord. Meningar. Hela noveller. Snart en hel bok om vad jag tycker tänker och känner kring det här med tvåsamhet,tresamhet snart fyrsamhet, om ansvarsfördelning och så vidare.

Letar resor på internet, resor som jag aldrig kommer att resa, men såsom jag längtar.
Får man längta? Jag längtar så innerligt bort ibland.
Inte för att jag inte älskar utan för att jag ibland har ett sådant behov av att få andas.

Vi kommer eventuellt åka till Spanien i maj- hela familjen i en månad.Vi ska få hyra en kollegas lägenhet utanför Alicante. Om det blir så- NICE!
Vi måste ta en tripp till Geneve också och hälsa på Hs syster + familj. Det är ju inte helt fel.
Men allt kostar pengar, så tja, ....

Andra planer som är på gång hos familjen TT, förutom att vi snart ska bli fyra, är att H vill köpa en båt, bli delägare i släktgården utanför Mora, och samtidigt fortsätta renoveringen på vårt hus...samtidigt som han ska jobba kvar...vilket innebär utlandsresor??
Jag inser när jag skriver att det är inte alls bra ideér. Fan vad mycket man vill men vad är egentligen realistiskt? Vojne, vojne. Jag vill så gärna att H ska få vara den han är, men inser att mitt egna utrymme krymper om jag inte sätter stopp. Knepigt.

Glada saker att se framemot förutom bebisen, fotvård och ansiktsbehandling, middag med H, och teaterbesök med systrar, mamma och P....

Nåja, puss och kram denna regninga dag.

Hängselbyxor och scarfs

jag har kapitulerat
hängselbyxorna är på...och gud så skönt det är...
magen är så stor så stor
ryggslutet värker

jag är nyförälskad i H
känner att jag har varit en bra mamma till O
lägger pussel, leker i lekstugan, lagar pizza tillsammans och läser sagor...
imorgon ska vi gå på bio och se Mamma Mu, med Os bästis, hennes mamma och mormor.

det är skit stökigt här hemma, dammråttor, och tusen saker att göra -
men jag orkar faktiskt inte ta tag i det...
det får vara som det är med det...
det ordnar sig.

känner mig lite stolt att jag tog tag i det där på jobbet,
ett stort kliv för mig, ett gigantiskt närmare bestämt,
jag kan stå upp för mig själv, jag utvecklas, coolt.

ska mysa framför tv:n med H, käka texas pecannöt glass i stora lass, utanför viner vinden,
här inne är jag trygg med dem jag älskar.

Jag gjorde det!

men ändå känner jag inget direkt jubel.
ändå känner jag tårarna brinna bakom ögonlocken.

konstigt.

men jag gjorde det.
pratade, sa vad jag kände och han lyssnade.
bad om ursäkt, sa att det var ett ögonblicksverk,
sa att jag borde ringt honom på en gång.

det slår mig att han la över ansvaret på mig.
han sa att jag har stark integritet, att jag tydligt visar vart jag står, men samtidigt sa han att jag är varm, go och härlig tjej som har en viss jargong.
som bjuder på mig själv, skämtar och är glad.

jag får inte riktigt ihop det.

jag sa att bara för att jag kanske säger att oj, vad min mage och mina bröst har blivit stora - nu när jag är gravid, så är väl inte det samma sak som om jag säger varsågod kläm?
Jag vet att jag kan vara frispråkig, att jag kramar både tjejer och killar, att jag kan skämta om ditt och datt...men ?

han höll med, sa att det inte var okej det han gjort, att han tar på sig ansvaret...átt han var ledsen, men jag borde ha...

ja jag borde ha...vadå?

det är alltså mitt fel?

jag vet inte varför jag bara vill gråta men jag vill det.

berättade det för min mamma igår, vet ni vad hon sa då? Hon berättade att en manlig bekant som är särbo med en numera ingift släktning till oss, har tagit henne på brösten vid två tillfällen...ni vet riktigt klämt i - what the fuck?
Och mamma har inte sagt något, bara låtsas som om det regnar, inte vågat....säger att hon undviker honom, och vill knappt hälsa..osså skyller hon på att han är full.
Men vad fan?

Kanske är det därför jag vill gråta.
För att vi är så många kvinnor som tar skit....
Ja, jag tror det...jag ska gråta lite till men sedan är det ta mig fan dags att bli förbannad.

Tack till er alla som stöttat.
Ni är bäst.
Kram E

Med skälvande steg

Att stå upp för sig själv,
varför ska det vara så förbannat svårt?

Önskar så innerligt ibland att jag vore någon annan,
någon som bär t-shirten " TA INGEN SKIT" och som lever därefter.

En manlig kollega som jag tycker väldigt mycket om och som jag förut hyste enormt mycket respekt för tog sig friheten att ta mig på brösten - jag trodde att han skulle klappa på min mage(som vanligt) men greppade mina båda bröst och kläcker ur sig: vad stora de har blivit.
Jag borde ha nitat honom, sådär på plats, skrikit vem fan tror du att du är, jag kläckte förvisso ur mig, Du det där var inte okej, nu gick du över en gräns...men han bara garvade och gick därifrån.

Kränkt är ordet. Men även ledsamhet, ilska och skuld.
Ja S.K.U.L.D.
Har jag bjudit in till det här? Har jag gjort något, sagt något som gör att han tycker att det är ok att göra så här mot mig?
Grunnande mycket på det, vred och vände, pratade sedan med min chef, först kändes det ok - hon lyssnade och så, och vi kom överens om att jag skulle prata med honom...men över helgen har hon blivit skogstokig, hon är rå förbannad och vill bara ge honom en rak höger.
Hon har så rätt, så rätt och jag hyser enormt STOR respekt för henne.
Men ändå är jag rädd, ledsen, och orolig för hur det nu ska bli -
jag känner en sådan skuld - varför????
Jag har inte gjort något fel.
Jag har inte bett om att bli tagen på brösten, det är ju inte så att jag går till jobbet och tar mina manliga kollegor på snoppen eller ens bröstkorgen och kläcker ur mig : vad stor den är idag?

Vad fan är det för beteende? Trevlig eller ej, man får fan inte bete sig så!
Mod och styrka.
Jag ska göra det, prata med honom, kommer säkert börja gråta, men jag ska göra det, för MIN skull, för alla kvinnors skull...

Imorgon ska jag sluta ta skit.
Tänk på mig.
Jag kommer att behöva det.

Krama mig...

känner mig så obeskrivligt skör
tårar som bara bränner
som kommer
och som rinner
har ingen kontroll.

det är som om något gått sönder
sådär i tusen biter
försöker hålla ihop
men det går inget bra.

ångesten flåsar i nacken
minnen från förr knackar på min dörr
- jag kan inte värja mig
-jag vill - men kan inte

klippte av håret
förr hade jag skurit mig armarna
eller något annat destruktivt
ser inte klok ut
det är inte jag-
ser mig i spegeln -
ser någon annan
någon från förr
någon jag inte vill vara

jag vill bara gråta

det växer ut, tröstar mina medmänniskor mig
det är fint, säger några andra

ni förstår inte, vill jag skrika
mitt hår är ett enda stort djälva skärsår

det hände en grej förra veckan
det väckte minnen
det tog sönder
några sekunders verk
förstörd massor

jag gick sönder

jag vet att jag kan bli hel igen
vägen dit känns bara lång
och knapp
jag ska snart föda nummer två
jag har inte tid att krisa
men jag krisar
och det gör ont

och jag känner mig så oändligt ensam
(fastän jag inte är det)

Fynd på Ikea, rensa i röran och vips ett hem

...riktigt så enkelt är det ju inte, eller hur?
Ingen magisk fe kommer och sveper över hemmet och så är allt klart,
man får liksom göra det mesta själv.
Och vet ni, jag trivs med det (just nu)..jag trivs med att sortera, fixa & dona,
ändra om, och när båda två är på humör (H och jag alltså) då fungerar det så himla bra.
Allt bara löper på, och smått trötta och slitna, ligger vi och tittar på filmen tillsammans i sängen med en känsla av att vara nöjda.
Somnar och sover länge - alla tre, käkar frukost i sängen, lilla O frågar om bebisen kommer idag då, eftersom den inte kom igår....och bebisen rör sig där inne i magen - allt känns bra.

P kommer över med sin dotter, lilla O och R lekar så bra ena stunden, för att i den andra typ gråta, skrika, slåss...P hjälper mig att fixa lite hemma.
Det blir så fint och jag känner mig så glad.

Får skjutsa stressad man till Arlanda, vardagen är här igen, yoga ikväll, ska bli skönt....hinner inte öva i vardagen, men det känns bra ändå....sådant är livet.
Det rullar helt enkelt.

Jag åkte inte hem igår direkt efter jobbet.
Styrde bilen i mörkret ner till Näsäng,
satt i skenet av en gatulampa och lät tårarna rinna fritt.
Fick en varm kram av en vän via sms - kändes skönt.
Orkade dock inte prata med någon utan satt bara där och lät tårarna trilla.
H skickade sms, vart är du - jag svarade inte, ville inte, orkade inte, fortsatte min färd längst de tomma gatorna i Djursholm.
Åkte vilse bland upplysta gigantiska villor men det gjorde inget.

Skulle jag vara värdefull?
För vem?
Vet inte varför orden gör så smärtsamt ont.
Förnuftet säger: Klart att du är värdefull - det är vi alla.
Men känslomässigt; gör det så ont. Ont, sådär extremt smärtsamt. Och jag vill bara gråta, snyfta högt sådär så att snoret rinner....och jag vet inte riktigt varför.

Kommer hem till en orolig H.
Vart har du varit? Är du ledsen? Men älskling, berätta....
Jag orkar inte, borstar mina tänder, tvättar av mig mitt smink, lägger mig bredvid. Han drar mig intill sig.
Jag kan inte förklara säger jag,
Försök säger han.
Men det går inte. Hasplar ur mig något om att vi aldrig får vara familj, att saker och ting utanför alltid knackar på och stör, att hans jobb är viktigare än jag och lilla O, att hans mamma kräver omsorg, eller hans moster eller hans....jag vill vara på första plats.
Jag vill, vill, vill....känna mig värdefull av honom.

Han blir ledsen, blanka ögon, jag vet att han stressar runt, vill vara alla tillags, att han älskar mig och O sådär enormt mycket. Jag vet att varje spik han sätter i vårt hus är av kärlek till mig och O. Jag försöker viskar han. Jag älskar er, ni är min familj, men hur ska jag göra - svika mamma, moster....

Jag vet. Det är inte enkelt.
Jag är likadan själv.

Ligger på hans arm, det känns trots allt lite bättre när vi pratat.
Vi letar bebis namn, gör en lista på alternativ pojk och flicknamn.
Släcker lampan och somnar.

Vaknar solen skiner.
En ny dag.
Fortfarande skör
Men en ny dag.

Jag vet inte hur det är med er,

men när jag skickar i väg ett sms (inte alltid men nästan jämt) till min karl,

så vill jag få en respons.

Jag älskar dig, kan eka väldigt tomt om man inte får något svar.

Samtidigt, så kan man ju inte alltid förvänta sig ett svar...jag menar denna andra personen kan ju faktiskt vara upptagen, sitta på möten, eller något annat...ändå retar det mig sådär mega mycket att H är så urbotat dålig på att svara.

Jag behöver bekräftelse, en puss skickade på sms, eller ett litet dito.

Jag behöver bli överröst av kärlek...dränk mig i det för fan...så känner jag idag, just i denna stund.

Trött och kärlekstörstande.

Vädret gör mig deppad.

Terapin gör mig insiktsfull, skör och stark på en och samma gång.

Jobbet känner jag mig klar med.

Bebisen skapar längtan och rädsla, över förlossning och inför vardagen med två barn.

Jag är tydligen värdefull - så sa min terapeut idag. Du är värdefull.

Hon sa det och jag började gråta.

Hormonellt, eller inte...

Upp och ner

hit och dit

sådan är jag

Idag fyller lilla O 3 år

Oj, hoppsan vad tiden går fort- skrämmande fort.
Var det 3 år sedan mitt lilla underverk kom till världen?
3 hela år,
Jag häpnar.
Tiden står inte stilla trots allt.
Snart är hon 18 år redo för att ge sig ut och möta världen.

Oj.

Ser på H, han ser nästan likadan ut som på fotografierna från BB.
Lite mindre hår, lite äldre, men samma vackra ögon, samma vackra man.
Lilla O är gudomligt söt, med sitt rufsiga hår, hon sliter upp paketen (som hon redan sett innan jag slog in dem - för hon rotade i min garderob) Prinsess saker. Lakan, väska och två böcker-
nej, vi är inte snåla - bara realister- hon kommer drunkna av paket idag.

Jag känner mig så trött och sliten.
Vaknat flera gånger i natt med pga suruppstötningar, ja ni läste rätt- hur fräscht är det på en skala? Låg där i sängen och insåg att om jag rör mig, vänder mig åt något håll, så kommer det äckel i munnen som på beställning från posten..urk.
Bebisen har det trångt.
Jag lever med känslan av att jag kommer att spricka - när som helst typ!
Mina lungor tycks vara bebisens fotpall eller huvudkudde, min magsäck likaså, spark, spark - hela tiden...det är tungt.
Lilla O låg bredvid mig större delen av natten, tät, tät intill....jag känner mig kvävd.
Vill skrika, kan inte andas, orkar inte...men HALLÅ, hon fyller faktiskt år...så jag skärper mig, hämtar en extra mugg nyponsoppa när hon ber om det, jag vill att hon ska ha en bra födelsedag- det är inte hennes fel att jag har en bebis i magen och inte har fått sova den senaste veckan.
Nåja, ....det börjar bli väldigt fint här hemma, det är långt ifrån klart men det känns bra.
Nu ska jag duscha, dra på mig något som passar magen, och invänta 5 stycken 3 åringar med föräldrar....
Tack och lov, att mormor och Irma finns, tack och lov att andra orkar baka, trixa och fixa, själv ska jag andas - sat nam och försöka ta det med ro....

Kram till er alla, speciellt till E - som också fyller år idag.
HURRA FÖR DIG-
vi får ta igen alla våra icke firade födelsedagar i nästa liv...
men shit, då gör vi det med råga!
Hoppas Du blir ordentligt uppvaktad där hemma!
STORA kramen från mig!

Om jag kände en förlamande trötthet igår,
vad är det då jag känner idag?

Jag känner mig helt färdig, kaffet piggade upp för stunden.
Kanske är det inte så konstigt, lilla O har kräkts hela förmiddagen, vi har varit hemma omlott hela veckan och jag ligger efter på jobbet och jag är gravid..
Jag har lagt bamsepussel tusen gånger känns det som, sett Askungen snart tre gånger, läste böcker, försökt att få lite ordning och reda här hemma....men inser att det inte är så enkelt- speciellt inte när lilla O piggnat till och vill ha ALL UPPMÄRKSAMHET.

Mamma hit och mamma dit..argh.
T.Å.L.A.M.O.D

ELLER

S.Ö.M.N

Jag är i desperat behov av båda två.

En kaffekopp men Stinky motiv eller STÄNKY som lilla O brukar säga.
Pettson på hög volym, osså jag som inte orkar ta tag i mig själv.
Känner mig seg.
Vaknade i natt, övade lite på yoga andningen: sat nam men kom ändå inte till ro.Kanske för att lilla O kissade igenom blöjan och hela vår säng blev ett hav av..
.
Nåväl.
Jag tar ju tag i andra saker, jag sorterar, fixar och donar, försöker strukturera upp mitt liv här hemma.
En väldigt naturlig sak att göra, att man boar in sig så här i slutet av graviditeten.

H är himla gosig, känns som en nytändning mitt i alltihop, vi kramas mycket, rör vid varandra, möter varandras blickar med samförstånd.
Tänker på en krönika jag läste häromdagen, att sex måste få vara köttbullar och makaroner...det släppte lite av mina prestationskrav..Det är liksom ok med snabbisar, lite halvromantiska halvdana försök till hett sexliv...

Igår gick jag på gravidyoga för första gången, ett gäng kvinnor med vackra magar, det var en skön stämning och det kändes bra...
Börjar oroa mig över förlossningen, jag vill föda naturligt, men slutet på förlossningen förra gången var faktiskt rätt jobbig.
Med alla dessa människor, kuvös, osv.
Nu gick det ju bra, men...ja..

Nåja,
vi hörs en annan dag!

H har missat flygat och sitter strandad i Rumänien - trodde han skulle komma med ett flyg till Prag för att sedan hinna med ett till Svedala.

Jag funderar på varför det pirrar så konstigt i höger ben och hur mycket större min mage kan tänkas bli.

Ikväll ska vi flytta hem till huset,det ska bli så skönt även om allt inte är klart.

Efter jobbet ska lilla O till sin kompis och leka prinsessa, jag ska dricka latte med P och hålla benet högt.

Jag är trött, men ganska glad. Det är fredag och helg.

Min mamma är världens underbaraste!
Hon hjälper mig så enormt mycket just nu -
med huset
med lilla O
med vardagen såsom tvätt, matlagning och diskning.
Jag är så tacksam,
niger och bugar av hela mitt hjärta.
Underbara mamma, tack, tack, tack!

H är i Rumänien.
Livet går sin gilla gång.
Idag känner jag mig så glad!
Bokade in massage 2 gånger, längtar så efter den där avokadooljan, och känslan av avslappning.

Jag är så glad för att jag känner att jag faktiskt gör saker för mig själv, mitt i alltihop:

• går på tidig mammaledighet
• gravidyoga 7 gånger
• massage som är anpassat för gravida
• mina 45 minuter med Helena 1 gång i veckan
• osså teaterföreställningen i Oktober

Idag ska lilla O följa med och lyssna på bebisens hjärta, jag undrar vad hon kommer att säga....

Spännande.

Lugnet efter stormen

borde jag radera det jag skrev igår?
var jag liksom för personlig och orättvis?
vad ska alla andra tycka och tänka?
ärligt talat så bryr jag mig inte om vad andra tycker och tänker (just nu)-
alla relationer har sina problem - vårt är inte ett undantag.

blir H ledsen när jag skriver så här personligt?
när jag fläker ut mig på internet och sätter ord på hur jag känner-
jag älskar h- vill inte såra h - men oh my god, vad han kan trippa på mina nerver ibland.
(och jag på hans)

längtar efter ett glas vin
en bra bok eller en kväll med tjejkompisarna
längtar efter massage
omsorg och omtanke
längtar efter en kram
längtar efter att få sova en hel natt utan nyponsoppatjat och mardrömmar


längtar efter bebis
längtar hem
längtar bort

dagdrömmer om annat

nä, nu slutar jag för idag.
puss och kram som lilla O börjat säga,
puss och kram till er alla
från mig

Fan och hans moster,
ja så känns det.
Argh, vad jag är arg!
Och trött på bristande kommunikation.
Det är ju för f-n omöjligt att få till det känns det som...

Det ser ut som..i huset, damm, damm, damm, verktyg överallt, ingen spis, ingen ugn, ingen el i vissa rum men H tycker inte att det är något problem - klart vi kan bo där..whats the problem?
Och ja just det, klart vi kan ha hans syskonbarn boende där med det gäller ju bara en natt....

Sure honey, what ever you say..eller not????

Jag är gravid, jag är trött, jag har sammandragningar men vad fan, lite dammsugning och våttorkning, dammning och så vidare har väl ingen människa dött av???
Det är väl bara att hugga i....kavla upp ärmarna och göra det med ett leende på läpparna, och sedan på kvällen, (då jag är redo att dö eller föda ett alldeles förtidigt barn) jamen då ska vi vara barnvakt....WONDERFUL!!!!

Självklart, älskling..jag ställer upp! Alltid redo...Allt för dig som jobbar utomlands och får sova i hotellsängar och äta tre rätters på restaurang, som inte behöver kissa tre gånger på natt, ta hand om en liten O som drömmer mardrömmar, som inte behöver hämta och lämna på dagis, tvätta kläder, laga mat, fixa barnvakt, tömma potta, ta hand om trots, har en chef som är ganska puckad, ett jobb som trots allt kräver en viss prestation...

Oj, tycker du att jag är orättvist? - ja det är jag nog, för du renoverar ju faktiskt vårt hem - sorry, men vad fan, jag kokar över...KOKAR ÖVER och just nu skiter jag om jag är orättvist....

Jag förstår att det är jobbigt att renovera när man gör det under tidpress, jag förstår att du vill bli klar, och att du måste jobba utomlands...för att det ingår i din tjänst...jag förstår, tro mig...
och om jag inte vore så arg just nu så skulle jag även säga: Att jag uppskattar varenda spik du sätter, varenda kabel du drar...men det handlar inte om det, det handlar om:

Att du förstår inte mig....

OCH DET SUGER - HÅRT!

Jag vet att jag borde - men jag orkar inte...
Jag vet att jag måste- men jag orkar inte...

Jag är så förbannat oinspirerad.
Känner mig grymt självupptagen.
Skulle bara vilja försvinna in i mig själv ett tag- men det går ju icke.

Ego Eva
Det är jag det.

Anmälde mig precis till gravidyoga,
här ska andas...
andas
och andas...

H kommer hem - berättar att han skall åka till Spanien, Rumänien, Nederländerna, Italien och ev. Azerbadjan...den närmsta tiden.
Han säger att han ska försöka vara borta så lite som möjligt typ måndag till torsdag.

Jag vill bara skrika.
Lägger mig på soffan och gråter, sådär tyst, hör hur giftiga kommentarer siprar ur min mun, undrar vad jag gör här...

H med ledsna ögon, leker koja med lilla O, ska snart åka och renovera vidare -
kramar om mig, säger att han inte vet vad han ska säga eller göra...
Att han renoverar för vår skull, att det ingår i hans jobb att resa osv.

Jag vill bara bort. Orkar inte. Vill inte. Känner mig likgiltig.

Alla förhållanden har sina brister och fel, vårt är inte ett undantag.
Känner mig ensamstående, då så mycket ligger på min axlar-
H är en underbar pappa när han är hemma, han hjälper till, tar hand om osv. men han är ju aldrig hemma...

Min mamma levde så i 25 år, 4 barn och frånvarande man: Skilsmässa.
Tusentals kvinnor lever så, män som jobbar utomlands och kvinnan sköter markservice + jobb, men jag klarar det liksom inte...för jag vill inte leva så.

Jag vill inte leva så men jag vill leva med H.
Det gör allt så svårt, att man älskar någon så mycket, annars skulle man ju bara kunna gå, säga att jaha, ska du ut och resa så mycket -fine...gör det men jag drar vidare med mitt liv....föder barn med mamma som sällskap och köper en tvåa.

Det är ju ingen nyhet att han reser, ingen nyhet alls, det ingår i hans jobb minst 60 dagar utomlands, det är bara det att jag klarar inte av det. Jag kan inte hantera det.
Jag blir alldeles förstörd, uppgiven och kall.
Otäck känsla.

Hormoner i rubbning, en kropp som inte gillar att vara gravid, en 3 åring som vill bestämma, bor hemma i mammas lägenhet i väntan på att hemmet ska bli klart....
Det är för mycket och jag är mer än ledsen i ögat.

Imorgon är det förhoppningsvis en bättre dag, eller?

en sådan glädje!
jag har bokat biljetter till teaterföreställningen "Blommor av stål"
älskade den när jag var yngre,
grät floder och kände mig så levande när jag såg den-
nu ska den ses på teater
med mamma, systrar och P

nice!

very nice.

att bara få komma ut,
att gå på teater
lovely!

ikväll åker vi till Mora,
bröllop imorgon,
dans på bygdegården och människor från förr-
(alltså från min egna ungdomstid)
barnfrihelg

jag ska njuta..................

har kollat upp gravidyoga- ska boka in 8 gånger.
jag är på gång, försöker vända regnet inombords
och det känns kanon.

puss e

Tårarna bara vällde fram igår kväll.
Jag var så trött, kände mig övergiven och frustrerad.
Åt soppa på burk medan tårarna rann -
ringde H som stannade upp i sin stress och lyssnade
- vi pratade en stund, allt kändes lite bättre när vi lade på.
Jag fick lite mer energi att orka ännu en kväll.

Det handlar inte om att O är ovanligt krävande, för det är hon inte, hon är super go, pratar i ett, vill gosa, går på toaletten, vill bygga koja och vill ha uppmärksamhet som vilket barn som helst.
Det handlar om att jag inte orkar.
Att jag brister, drunknar, och blir en mindre rolig mamma att vara med och det gör mig så frusterad och dåligt samvete kommer som på posten eller som ett sms.

Jag vill ju inte vara sådan. Jag vill vara en bra mamma. En som orkar.Ja ni vet.

Men för att vara en bra mamma måste jag få paus ibland, ligga och dumglo på tv, gå i väg en stund ensam, bara vara en stund och dela ansvaret med någon. Graviditeten gör sitt. Utslagen som fortsätter att komma gör sitt. Renoveringen....gör sitt.

Någon annan dag, en annan tid....då kanske jag hinner ta igen mig lite.

Puss E

Det regnar

Ja, det gör det...
Regnet fullkomligt vräker ner och så länge man stannar inomhus, så är det ganska mysigt.
Lilla O är hos Morfar, vi ska sova där i natt livet i en kappsäck...
Känner mig rastlös, kan inte komma till ro, längtar hem, längtar bort..vet som sagt varken in eller ut.
Igår var jag sådär dödligt trött, medvetslöst trött, vill bara ligga på soffan och sova, idag är det lite lite bättre, bebisen gör looping i magen, det kliar inte lika mycket, och har spanat tapeter på internet och hitta några som jag kan tänka mig...

Hs moster ringde och sa att hon skulle komma och ta hand om oss när bebisen kommer, otacksamma jag fick panik och ringde H och sa att det fick hon inte alls det...Jag vill vara ensam med H och lilla O när vi blir fyra, jag vill bara vara familj. H sa att jag inte skulle stressa upp mig och att han skulle prata med henne....

Jag skulle kunna äta smågodis mest hela tiden, det är så himla gott, skit i mat, ät socker - massor av socker!!!! Letar gravidyoga kurser, profylax och grejer funderar på att ringa till Dig, E och be dig om en privatkurs....förstår inte hur jag ska hinna med det....mitt i renovering, sista dagarna på jobbet, Hs utlandsresor osv. Min andning suger. Så är det bara.
Letar barnvagn på internet, vill så gärna ha en kronans....tycker att de är super coola..samtidigt som jag ev. kan få låna systers vagn...det blir grymt mycket billigare...och vi vänder ju på varje slant just nu...(så går det när man inte tar lån)

Nä, nu ska jag ta och jobba lite, koka kaffe och dricka med massor av mjölk.
Glöm inte att titta på Midsummer Murder...

Första dagen på jobbet och det känns som koma i huvudet.
Trött, trött och så kliar det som bara fan....(har fått mystiska utslag på större delen av kroppen-läkaren vet inte vad det är...vattkoppor eller bett, eller vad? Jobbigt är det!)

Längtar efter H, längtar att få flytta hem igen, längtar efter mammaledigheten, längtar och längtar och klappar på magen.

Känner att jag behöver en välbehövlig paus från jobbet, ska unna mig att känna efter vad jag ska satsa på efter mammaledigheten, vad vill jag göra, vad behöver jag göra?

Saknar mitt aktiva liv, samtidigt som jag inte orkar vara aktiv.
Saknar mina vänner, samtidigt som jag inte orkar umgås.

Dubbel.

Hemma en liten stund, det känns inte så mycket som mitt hem för tillfället.
Jag försöker tänka positivt men det är lite hopplöst ibland, speciellt när man ser hur det ser ut - oh my god.

Muminland var helt ok - lite väl kommersiellt: fan vad mycket pengar saker och ting kostar.
Men muminhuset var blått och fint och som sagt: det var helt ok.

H och jag försöker undvika varandra, det känns bäst så (överlevnad) - det blir för många snäsningar, irretation, och suckar - men men, allt går i perioder, sånt är livet eller?

Mina depåer är fyllda, jag kan inte få mer, ändå står järnet still på 99...konstigt.
Bebisen snurrar runt i magen, hjärtat slår, och jag blir bara mer och mer nyfiken på vem som är där inne..Lilla O har bestämt att det är en lillebror punkt slut. Ingenting annat är godtagbart enligt henne. Jag vet inte vad jag ska tro...lutar mer åt att det är en gosse, men sannolikheten talar för en liten tös...oavsett: Hjärtligt välkommen!

En vecka kvar av semestern, är öppen för förslag, åker nog ut till landet några dagar...sen börjar vardagen igen...

Kramar E

Fredag:
Sitter på huk och plockar blåbär,
är i skogen med mamma och lilla O.
Lilla O pratar oavbrutet, mumsar blåbär och är alldeles blå runt munnen.
Hittar sommarkantareller - blir glad.
Vilken underbar dag.
Promenerar tillbaka -tre generationer.

Lilla O och mormor bakar blåbärssockerkaka, hör hur de pysslar i köket,
jag är trött, slö läser Ica Kurien, sen åker O och jag och badar en liten stund.
Änderna biter folk i fötterna så vi åker hem ganska snabbt igen.
Fikastund, blåbärskaka och smultrontårta, kaffe och bubbelsaft.
Solen skiner.
Så här ska sommaren vara,
så här ska ledighet vara,
saknar H - massor - han är instängd med renoveringsdamm...

Vi avslutar dagen med Alfapettunering, a la mor och dotter...vinner en varsin gång.

Lördag:
Åker mot "stan" efter frukost, stannar en stund hos syster för att klippa Os lugg och leka lite med kusinerna, handlar present till lilla R och hennes mamma, åker till Astrid Lindgren och besöker familjen M.
Lilla R har fått diabetes, lilla Os förklaring är att hon ätit för mycket godis och blivit sjuk.
Bästisarna leker, busar och skrattar, pratar om längtan till glass...
Vi svänger förbi H på vägen till mormors lägenhet, hemmet? finns inte längre, det är kaos, jag blir trött och det känns som en evighet innan det kommer att bli klart.

Så är det.
Livet alltså, hit och dit, lugna stunder, sorgliga stunder, glada stunder och så vidare.

Det är bara att haka på -
bebisen sparkar och nu ska jag åka och handla....på måndag bär det av till muminland.....

Moij!

Ska snart klä på lilla O som tittar på Pippi,
ska snart sätta mig i bilen och åka till P och dricka latte och försöka driva en konversation med tre barn i närheten,
ska snart...

Nåväl, hemma igen, H i full gång med renoveringen och jag som springer runt och strö plockar.
Dalarna, Mora, sommar, 6 vuxna och 5 barn i en och samma stuga, såsom jag fasade inför det...men vet ni?
Jag hade det bra! Mycket mycket bättre än vad jag hade förväntat mig.
Sena kvällar för både barn och vuxna, sena mornar också för den delen, lagom med aktiviteter, bra väder, vi åkte linbana, såg vattenfall, besökte Leksand Sommarland, slappade och badade vi Mångabodas fäbo, åt stora glassar, åt mat, spelade kort, löste konflikter (typ 120 gånger), gick på begravning och hade 2 årskalas några timmar senare.
Liv och död, skratt och gråt, så nära varandra.

Jag hann tom läsa två böcker!

Ny vecka med en massa sprutor, allt känns så dubbelt fortfarande när det gäller det där, känner att det har blivit helt fel alltihop. Känner mig dum, hypokondriker, jobbig och gnagande känsla.
Tänkte avboka det, men jag har redan handlat sprutorna: 850 kronor...så det känns som om jag måste ge det en chans....

Nästa vecka ska jag ut på landet, ska försöka vara där onsdag till söndag, sedan till Motala, två dagar, sedan landet igen....H ska få fixa med sitt, medan jag potttränar lilla O, försöker vila lite, pendlar mellan Danderyd och landet, kanske spöar mamma på Alfapet, letar svamp och bara är....

Och, E om du läser detta: Jag kanske inte förstår precis hur du kände den där dagen, då du mådde skit - men du är långt ifrån om att känna så - så djupt (även om det var ett bra tag sedan nu..)

Kramar!

Jag vill inte åka hem.
Skulle kunna lägga mig ner på golvet och bara gråta hejdlöst.
Jag är trött, jag är ledsen och jag är uppgiven.
(Kanske är det bara hormonellt?)

Var hos läkaren idag, trodde att jag skulle få min spruta, få upp mitt järn och få känna mig som Eva igen. Men nej, inte då.
Jag vet inte vad som var värst, att hon fick mig att känna mig som en hypokondriker eller som om jag inte försökt nog när det gäller att få i mig järntabletter...jag vet bara att jag kände mig så dum, så fånig...och jag blev så ledsen.

Här ger vi inga sprutor till patienter som har värde över 80....och du har bra värden, 97 är inte speciellt lågt. Klart att du kan känna dig lite trött och så.

Kände mig så dum, dum, dum...fast samtidigt så mår jag ju dåligt.
Jag får yrselanfall, orkar inte tänka klart, trött, trött, trött och jag känner inte igen mig själv, får lätt kväljningar, har lätt till tårar....

Sen helt plötsligt ändrar hon sig, säger att jag visst ska få sprutor, 5 stycken närmare bestämt, en varannan dag klockan 08.00....i en och en halv vecka.

Känner mig förvirrad, men jag behövde dem ju inte eller vad då? Inser snabbt att där rök min semester på landet ute hos mamma..som jag längtat efter...såg mig plötsligt sitta hemma i renoveringsdammet och hur jag måste kliva upp tidigt varje morgon....
Blir jätte ledsen. Sådär JÄTTE LEDSEN.

H dum på telefonen, vi bråkar, jag lägger på, vill inte åka hem, stannar kvar på jobbet och fördriver tiden...H ringer, jag svarar inte, ...
Jag är trött, trött, trött - orkar inte, vill inte, tänker inte.....

Ord på långa rader

Står på Ica i Arninge, känner mig yr i huvudet, är sugen på Tacos, det värker i ryggslutet och jag har en irreterande hosta. Ska jobba till tio, vill inte missa midsummer murder, längtar till semester, vill gosa in mig i H, pantar burkar till förbannelse, planerar invigning av basketplan, undrar vilket kön mitt barn i magen har - spelar det någon roll? Nej, men jag är nyfiken. Slukar tre små ploppbitar på jobbet, klunkar i mig fanta, mums, dåligt samvete- simmar mitt barn i socker nu? Jag äter massor av godis, dagligen - snart kommer det att synas. Jag är trött, borde åka hem och vila, hemma finns inget kök och tvätten samlar sig på hög. Vill nog inte åka hem i alla fall. Ringer till barnvakten, lilla O har ramlat och slagit huvudet på dagis, stor bula men är helt ok. Hs systrar vill att jag kommer dit på middag imorgon, planera semestern i Dalarna tillsammans, vill egentligen inte ens följa med, biter mig i tungan och låter hurtig...eller? Drömde i natt om att jag plockade en massa trattkantareller, satt på en sten och fick syn på skogens guld, längtar efter att får ta långa promenader....bara vara en liten stund, utan måsten runt hörnet...går det ens? Hur lever man så? Nåja, här ska hackas grönsaker, stekas köttfärs och svullas tacos....mums mums...puss och kram, tack och hej från lilla mig

Lite småförkyld, nyvaken och med tecknade Karlsson på taket i bakgrunden, ligger jag här i sängen och funderar på att somna om.
Midsommar har passerat, sill och färsk potatis, grillat och jordgubbar, små grodor och fiskdamm, ja, det var en helt okej dag.
En vecka kvar att jobba, sedan 5 veckors semester, jag längtar, känner ett behov av att bara få vara...ta dagen som den kommer....ska flytta ut till mamma på landet, ser framemot att plocka smultron i diket, promenad i skogen, se på Midsummer murder, lite utflykter såsom mumindalen i Åbo, en tur till Motala och hälsa på farmor, kanske en tripp till Estland, vi får se.
Det blir bra hur det än blir.

Känner ett lugn inom mig som jag inte känt förut.
Känns bra.
Bebis i magen sparkar ofta, lilla O är duktig på att pussas och alfabetet, H och jag planerar köket och livet går vidare här i vårt gula renoveringsobjekt.

Puss till er alla.

Tankar från en trött gravid E,

Så har renoveringen börjat, köket finns numera i tvättrummet, väggen mellan vardagsrum och köket är borta. Trädgården ser ut som ett bombnedslag.
Jag försöker tänka positivt, att det kommer att bli fint och så...men jag är lite orolig för hur det ska gå...hur det ska bli....

men

nu finns det ingen återvändo
nu är det på riktigt.

Nyligen läste jag :Projektledare säger upp sig..(eller vad den nu heter)
Läste och kände igen.
Läste och blev förbannad.
Läste och blev bedrövad.
Ännu en bok som sätter ord på känslor som man kan känna och som förmedlar: du är inte ensam.

På ett sätt är det skönt att man inte är ensam, på ett annat sätt är det ju hemskt att det är så här....att vi kvinnor och män har så många outtalade förväntningar och regler, och uppfattningar om hur det ska vara...

H har renoverat lekstugan, han har fixat och donat, och rent utsagt gjort det mesta själv - tills vi kom till gardinerna..då helt plötsligt skulle jag ta över med motiveringen: det är en tjejgrej!
Va?

Han satte upp dem.

Mycket av våra problem har hemma är att ingen vill vara projektledare, ingen är egentligen speciellt lämpad för uppgiften...visst jag är den som håller koll på vissa saker och visst jag gör det mesta hushållsarbetet, har koll på storlekar på Os kläder, födelsedagar, tvätten, osv. Och H gör det traditonella mans jobben, renoverar, fixar med bilen osv.
Det är sjukt uppdelat när man tänker på det, men i ärlighetens namn: jag vill inte mecka med bilen, jag vill inte ha koll på lufttrycket osv.
Eller? Är det bara så att jag aldrig fått lära mig det? Och därför inte vill?
Det kanske är sjukt kul? Och jag vet bara inte det....

Hmm...

Nåväl sanningarna skavde när jag läste, ilskan blev stor, men sen då?
Orkar jag driva kampen? Orkar jag ändra på allt huller om buller? Bli bitch på heltid? För det är så man uppfattas om man ställer krav, om jag bara skulle vägra köpa kläder till O...hur lång tid skulle det ta innan H såg att kläderna var för små?

Sanningen är att jag har faktiskt lagt ner en hel del ansvar, och jag drabbas inte lika hårt av dåligt samvete längre,....men jag inser när jag läser boken...att jag inte ens har kommit halvvägs.
Jag läste aldrig klart hela boken. Orkade inte med all vrede, all vanmakt över orättvisorna....jag kämpar på mitt sätt.

Mitt alldeles egna. Men jag ger inte upp.
Stor kram till alla medsystrar, hur ni än väljer att göra, föra er egna kamp eller om ni är nöjda med det som det är....kom ihåg: vi är bra. Djävligt bra dessutom.

Jag fick inte jobbet. Precis som jag anade.
De anställde en gammal räv från en av grannkommunernas gymnasieskolor som har jobbat i många många år.....

Hon sa att det inte hade med min graviditet att göra, men lade samtidigt till:
att man kan ju inte sticka under stolen med att det skulle vara jobbigt att börja med att få ansöka om vikarie....

hmmm.

Jag är faktiskt lite ledsen för att jag inte fick det,
men konstigt vore väl det annars - jag ville ju ha det!
Jag är faktiskt ganska mycket ledsen över att jag inte fick det,
känns lite som ett misslyckande - att jag inte är bra nog.
Jobbig känsla.

Men kanske var det för att jag var gravid trots allt?
För sen la hon till: att jag går ju i pension om några år, då kan du ju söka igen...

Nåväl, surt surt surt surt....

Tur att vi har fint väder i alla fall.
Puss från e

Härlig helg

Solen skiner - idag med! Jihoo.
Det har varit en bra helg, en härlig helg, en energigivande helg
och det känns så himla bra och välbehövt.

Strosat runt på en marknad, fyndade (köpte en mycket sliten men ack så vacker blå dalahäst)
Somnade med lilla O i hammocken, vaggades till sömns...
Grillade med goda vänner, låg i Annikas dubbelsäng och snackade skit, medan barnen rusade in och ut och skuttade så att sängen hoppade...(då pratade vi inte så mycket om ni undrar).
Rönninge by, brända mandlar och kaniner, lilla O ville absolut inte rida.
Hemma i trädgården, H min påhittiga underbara H som alltid har något nytt på gång, lilla O springer runt utan blöja och skvätter och läcker både här och där osså jag....avkopplad med scarf i håret....
Morfar, farfar på middag, grillar lax med färsk potatis och romsås. Vaniljglass med hallonsås till efterrätt, diverse långa samtal om golf, farfars nya lägenhet och Lilla O i centrum.

Vinden fläktar skönt.
Det var gott att leva i helgen.

Hoppas känslan sitter i sig.
Puss E

Anställningsintervju

Var precis på anställningsintervjuen.
Intressant.Men lite som att fönstershoppa: man vill ha men vet inte om man får...

Jag tror inte att jag kommer att få det,
varför?
jo för att de underströk flertal gånger: att de hade massor av bra sökande som de skulle intervju under hela dagen. Socionomer med kompetens...(inte för att jag inte har kompetens för det har jag...men det fanns fler som hade det...) Och (det här lägger jag till- det var inget de sa) som inte är gravida och ska föda barn i november.

så surt sa räven.
kul att jag fick gå på intervju. (man ska ju ALLTID tänka positivt eller?)

så vad gjorde jag?
gick och sökte ett nytt jobb,
danderyds gymnasium...
inte för att jag blir mindre gravid men bara för att liksom..

egentligen: har jag det bra här...
men det är kvällarna och helgerna som jag inte vill ha;
när jag är småbarnsmamma

nåväl, vi får se vad som händer:
härligt och hisnande på en och samma gång...
och mitt allt så längtar jag bara efter att få bli mamma igen.

så det så.

Måndag

Så vart försvann hon den där idesprutande varelsen, som älskade utmaningar, att jobba, jobba och jobba och som hade tusen bollar i luften och bara tuffade på.
Shit, vad jag skulle behöva henne nu, ligger efter så att det skriker...men jag får liksom inte arslet ur...kommer inte igång- seg som bara f-n.

Jag vill bara att klockan skall ticka, att jag ska få gå hem, helst nu, men jag får inte..jag vet..
jag borde skriva klart rapporten till länsstyrelsen.
borde skriva klart rapporten till Skandia
borde förbereda tjejgruppen
planera matlistan
sommarläger
osv.

men orka?

H har åkt till Rom, ville också följa med....tänk vad härligt, storstadspuls, värme,....
annars då? (Som Abbe i Madicken brukar säga)
jo, annars då...ska jag få järnsprutor, och käka katrinplommon, lilla Os lekstuga är mer eller mindra färdig, lilla O är omöjligt ännu mer mammig, och kan kramas på ett nästan strypande sätt....och är dessutom helt tokig i Tant Brun, tant grön och tant gredelin....H hittar på nya projekt, och jag är gravid och trött, lilla Melwin har fyllt 1 år, och min kära mamma verkar kommit på ordet: Nej. Coolt, annorlunda när man är van med ja....

Ha en bra dag!/E

Fredag

Känner att jag inte riktigt förstår alla gånger -
kanske är det inte meningen heller.
Hmm.

I går var jag på en föreläsning, en föreläsning som fick mig att tänka massor.
Små sanningar på overheadblad, såsom:
"Bara för att Du har rätt - betyder det inte att jag har fel"

Eller definitionen på
"Den hälsofrämjande familjen":

• ger varandra känslomässigt stöd
• har delade värderingar
• visar respekt för individuella skillnader
• kännetecknas av tydliga och flexibla roller och regler
• har en öppen kommunikation om problem och uttrycker känslor öppet
• har en hoppfull framtidstro

Oj, tänkte jag när jag läste... OJ OJ OJ.....Vad mycket att sträva efter?..Oj, vad jag blir matt....

Föreläsaren pratade även om maskrosbarn, att dansa med träben, att växa upp med en mamma som är alkoholist, att man utvecklar olika copingstrategier som är livsnödvändiga när man är barn men som blir till hinder i vuxenlivet...

Och jag tänkte och tänkte....Hur ska jag få till en hälsofrämjande familj med en sambo som inte har förmågan till en öppen kommunikation.......

Efter föreläsningen var det sista gången på familjerådgivningen, jag grät och snorade, förstod, förstod inte, vill öppna upp, ville stänga igen och idag känner jag mig ganska tom. Jag orkar inte engagera mig, saker och ting får bli som det bli...tiden för utvisa. Jag ska försöka, absolut. Men jag orkar inte göra en stor sak av det, få ångest och bryta ihop, (har jag blivit vuxen måntro?)

Övar på att respektera indivuella skillnader, över på att låta H vara H och att jag får vara jag.

Ikväll ska jag försöka laga en kycklinggryta, kanske hyra en film, och bara vara..imorgon åker jag nog till syster, och ser på melodifestivalen. Det blir bra.

Trevlig helg och kram från E.

Funderar starkt på att somna om,
dra täcket över huvudet och somna om en liten liten stund.
Börjar inte jobba förräns klockan 13.00
lilla O är på dagis
H är på jobbet
tvätten tvättar sig själv
så varför inte?

Det är vackert ute, alla gröna löv som vajar i vinden utanför sovrumsfönstret.
Ser rofyllt ut.
Köpte en enligt mig dyr trikåklänning (cool med bilar på) från Me and I igår, en till mig och en till O. Matching? Huva...jag har verkligen blivit mamma.
(Det som retar mig är att den med stor sannolikhet kommer att reas ut någon gång under sommaren...) Men jag ville ha den....

Mår faktiskt lite bättre, trött ja men det är man ju alltid.*ler
Längtar efter semestern,
längtar efter att få vara på landet med mamma,
ta en kryssning med H eller en sista minuten kanske?

Nä, somna om...det ska jag göra nu....

"Din mamma jobbar inte här"

Jag har lanserat ett nytt koncept i mitt huvud:
DIN MAMMA JOBBAR INTE HÄR
Och det funkar!
Jag börjar sakta men säkert få ordning på mitt liv.
För det är ju sant;
jag har ingen mamma som plockar efter mig
eller som ber mig mig plocka efter mig;
jag är ju mamman!
Med det sagt menar jag inte att det enbart är jag som ska hålla ordning på saker och ting
vi är ju två vuxna i det här hushållet.
Men det underlättar...om inte jag gör det här, vem gör det då?

Nåja, igår var Hs syster med familj här och deras syssling med sin blivande man
vi åt fondue, de drack drinkar och det var allmänt trevligt
lite trötta idag,
drinkglas att diska
men helt ok.
Och utanför fönstret öser regnet ner.

Puss E

Såg att min vän tagit bort sin blogg, kändes lite sorgligt -

kommer sakna hennes ord, att dela lite av vardagen sådär på avstånd.

Jag tycker att det är befriande att skriva,

jag bloggar mycket i mitt huvud

i bilen på väg till jobbet

när jag städar

eller när jag håller på att somna

olika ämnen

bilder

personer

dyker upp i mitt huvud

och lämnar avtryck

just nu håller jag på att rannsakar mig själv

men framför allt mina relationer

vem/vilka tycker jag om - och varför?

eller

vem/vilka tycker jag inte om - och varför?

vrider och vänder

världen är inte svartvit

inte heller personer

igår lovebombades vi i en av mina tjejgrupper

vi skulle ösa komplimanger till varandra

och jag höll på att dö

rodnade och kunde inte se folk i ögonen när det blev min tur

shit vad jobbigt

så var det med min självkänsla

hmm

men roligt var det

som varmt sommarregn

som en härlig massage

som en god glass

att höra att man var bra

mer lovebombing till alla

Känner mig så ofta arg
sådär gnagande-pyrande -
det är en obehaglig känsla.

Får liksom inte till mitt liv och det lämnar en bister smak i munnen.
Hur får alla andra ihop det?
(alla andra får inte ihop det, jag vet det...men ändå)

Känner mig uppgiven.
Alla måsten står mig upp i halsen.
Bristen på kommunikation.
Vardagen som inte har någon guldkant.
Tvätten som måste tvättas, hängas för tork, vikas ihop, läggas in i garderoben och sedan samma visa igen...
FAN, vad jag klagar men gu så deppig jag känner mig.

När jag känner så här vill jag fly.
Packa väskan och dra-
Indien lockar,
alla äventyr som jag planerat men inte genomfört skriker åt mig att ge mig av, ge mig ut, ge mig bort....

Såsom jag längtar till något mer än vad jag har
vad vet jag inte riktigt
men något mer än det här.

Jag känner ett behov av att drömma mig bort-
det är för mycket vardag,
för mycket besvär med anhöriga
för mycket ta hand om andra
ställa upp för andra
andra som inte ger speciellt mycket tillbaka
men som man måste ställa upp för
för de tillhör familjen.

bläigt.

längtar till ett torg i Spanien,
stora feta oliver, ett glas rosé och en avslappnad H
längtar till att dingla med fötterna på en brygga
längtar efter lugn och ro

hemma sjunker vi i oreda
det tär
jag orkar inte med
vet att jag borde
vet bara inte hur
jag är en sådan slarver
jag försöker men lyckas liksom inte
otroligt
varför ska det vara så svårt att hålla ordning?

ikväll åker vi till Mora
begravning imorgon
vill helst stanna hemma,
men
ja ni vet...det är liksom inget alternativ.
så är det bara.

bita ihop -fan vad käkarna känns spända.

jag har gått ner i tid på jobbet - DUKTIGA JAG!

That´s it.

Vill bara gråta
Är så rädd
Har haft så förbannat ont i vänstra äggstocken,
att jag började gråta - kanske mest av rädsla men också för att det gjorde ont -
vågade inte röra mig
låg där i sängen med rinnande tårar
inte igen
inte igen
inte igen

i sådana fall vill jag inte vara med

springer på toaletten för att kolla
inget blod
molnande värk mellan benen

jag är så rädd
så ledsen

vågar inte hoppas
det är bara att vänta
vänta
vänta

skit.

Dåligt humör

känner mig som ett åskmoln idag
grinig, trött, irreterad och lite små bitter
en riktig bitterfitta dag
argh....

känner för att skrika,
högt och länge,
men inser att det vore lite psycho med tanke på att ingen har gjort något.
det är bara jag som är på så grymt dåligt humör....

H är på strålande humör, bygger en terass till lilla Os lekstuga,
lilla O är överallt, helst där jag är, och ställer tusen frågor,
mamma kan du göra det, mamma får jag vatten, mamma kan du läsa saga,
mamma kom hit, mamma...
och jag vill bara skrika¨- KAN DU INTE VARA TYST I EN SEKUND ELLER LÅTA MIG VARA I FRED? (jag skriker givetvis inte det men jag känner hur jag brister och jag skäms) för även om jag inte skriker det, så låter min röst irreterad och mitt kroppspråk säger sitt....

nåja, hon lär överleva det med....eller?

det bitterfittiga i mig idag är att fastän jag knappt suttit still idag: gick upp med O, gjorde frukost, tvättat och hängt tvätt, lagat lunch, plockat ut och in i diskmaskinen, städat köket, sorterat kläder, skurat toaletterna, plockat och planterat blommor osv.
Så är det H som kommer få allt beröm över den (förvisso) väldigt fina terassen han har byggt.

H är duktig missförstå mig rätt:
jag är stolt över att ha en sådan handyman...men jag jobbar liksom i det tysta, och ingen ser det känns det som...
känner ni igen er?
för imorgon är det en ny tvätt som ska tvättas, maskinen ska tömmas igen, och det ska plockas och städas osv.

det tar aldrig slut.
och inte fan, får jag en hejarklack som ger beröm...

surt sa räven.
dags att tömma ytterligare en maskin tvätt...

Har precis tittat klart på Klass 9a och Barnmorskerna.

Lilla O låg på min arm och tittade då bebisar kom till världen, hon frågar massor, tycker bebisarna är söta och vill se om och om igen....

Känns mysigt att ha henne som sällskap,

känns härligt att höra hennes frågor:

Är jag en flicka mamma?

Varför skriker hon?

Osså klappar hon alla bebisar via skärmen....

gullunge.

Jag förklarar och hon tycks förstå.

Jaha, vad händer annars i mitt liv?

Valborg firades med Henriks familj,

såg brasan i duggregnet och ett hejdundrans fyrverkeri.

Blev ganska sent innan vi kom hem.

Det är segt på jobbet, vill inte jobba längre eller jo,

på gården är det kul..

får förtroenden,

skrattar med magen

och känner mig omtyckt av ungdomarna

det är alltid bra.

Det känns ganska bra allting,

lite upp och ner ibland,

trötthet som gör att tålamod tryter

och rösten låter lite arg

men i det stora hela har vi det bra.

Skönt med lite lugn.

Underbara livet...

...det känns lite som om jag är tillbaka....
..lite trött, finnig med fett hår men piggare, vaknare och gladare än på länge-
wonderful!

Vi har varit hemma idag, fixat och donat med allt möjligt, inne och ute,
kratta löv, vattna blommor, montera ihop en gungställning, hängt tvätt,
grillat och legat i hammocken.
Jag gillar att bara vara hemma - känner lugnet i mig.

Imorgon ska lilla O få en lekstuga.
Det är lite trix och fix, men H tycker bara att det är roligt, han mäter, bär stenar, plankor, ringer kompisar som ska hjälpa till att transportera, sen ska den renoveras och målas om lite...den är ju bättre begagnad och står förnärvarande på en kompis tomt.
Jag blir glad när H är glad.

Vi pratade igår om livet, om känslor och det kändes underbart.
Livet passerar i en sådan hastighet att man inte hinner med, att man inte orkar, släcker lampan med olust känsla, säger knappt godmorgon till varandra, blir små sura för ingenting.
Men H bröt det igår, jag var på stridshumör, drämde saker i bordet, och var sur men så kom han, kramade om mig, tog min hand och sa kom...
osså pratade han.

Och allt kändes så skönt, befriande och även om det egentligen inte var ett roligt samtal, utan ganska tungt, kände jag att han gör mig delaktig!
Halleluja moment.
Amen!

P.s Jag har sökt ett nytt jobb...håll tummarna!