Handen som slår igen dörren med en smäll.
Foten som pressar ner gaspedalen.
Lungorna som fylls med kall luft.
Tårarna som sakta börjar rinna.
Det är min hand, min fot , mina lungor, mina tårar och det är jag som styr bilen till en avskild plats, stänger av motorn och hör mig själv skrika:
Fan, fan, fan!
Det är jag som gråter så att snoret rinner.

Igår var det en av de absolut jobbigaste dagarna i hela mitt liv.

Idag känner jag mig tom, bräcklig och lite uppgiven.
Det känns som något gick sönder inuti mig igår.

Gårdagen:
Dagen börjar med att H inte går upp. Hans väckarklocka ringer om och om igen, var tionde minut men han stänger bara av och somnar om. Jag masar mig upp, gör ordning mig själv och barnen, lagom till att vi ska åka till dagis, kliver H upp och säger att han kan skjutsa O- men då är jag redan påklädd och sådär lagom glad.

I bilen får O spelet, jag har glömt att ta bort snön på hennes bilruta så hon kan inte se ut, hon vill att jag stannar bilen eller åker hem och tar bort snön - jag säger nej, hon blir galen- slår sin Dora docka om och om igen i bilrutan. Jag försöker bevara lugnet. Medan O bara vrålar där bak: Jag vill inte till dagis, jag vill inte till dagis. Väl framme vid dagis, sliter O av mig mina glasögon, river mig i ansiktet, och är skogstokig när jag försöker få ut henne ur bilen.
Ut kommer hon, och med henne under ena armen, Wilmer i den andra försöker jag ta mig in till dagis- O sparkar av sina skor och vrider sig loss- ligger i snön med sina strumpor och nya tights och klänning och skriker- Jag fortsätter bara gå, låter henne ligga där, plockar dock upp hennes skor...
Hon springer efter i strumpläster och vrålar som besatt, slår efter mig - vi kliver in på dagis - hon ligger mellan två dörrar och bara skriker..fröknarna kommer ut och bara gapar, dagisbarnen bara stirrar...hon är helt vansinnig, lugnar sig inte. Jag vill bara gråta, ena ögat bara rinner för O råkade peta rakt in i ögat- det gör ont och jag är så himla ledsen.
En fröken försöker hjälpa mig, efter en stund som känns som en evighet - lugnar hon sig, går in och jag ska ge mig av till stan för terapi.

Är skakad efteråt, minns knappt att jag tar mig in till stan, gråter på terapin, åker hem. Hinner med en snabb lunch, innan jag hämtar O på dagis för vi ska till doktorn. Det går bra hos doktorn, O får klistermärke och en glass för att hon var så duktig. Det känns lite lättare.
Jag gör ngr ärenden i Centrum medan O och W är hos morfar. När jag kommer dit bryter stormen ut igen, O vill ha godis- jag säger nej och sedan är det igång igen. Hon slåss, bits, hänger och sliter i mina kläder och jag försöker göra så gott jag kan, min pappa och hans fru står och stirrar, de frågar om de kan hjälpa mig, de försöker få kontakt med O men hon lugnar sig inte - ingenting hjälper......förutom att vänta ut henne.
Ringer H ber honom komma hem, jag orkar inte. Han kommer. Lagom till att H kommer har hon lugnat sig. Vi åker hem, jag gråter en skvätt i bilen, torkar tårarna och går in- säger till H att jag har haft en super jobbig dag, att jag behöver hjälp, avlastning, ber honom ta barnen så att jag kan få laga mat i fred.
Börjar laga mat, O sitter och ser på en film tre meter ifrån, H går runt med en missnöjd W och beklagar sig konstant - det känns som om jag ska gå i bitar, ber H hålla tyst- säger att det är ingen avlastning om han bara går bredvid och beklagar sig. Vi äter. Efter maten vill W amma, jag ber H ta köket medan jag ammar - Du kan ta W säger H, men jag tänker inte ta köket. Det är du som har valt att laga så avancerad mat, så då får du städa efter dig- jag tänker göra annat.

Det var som om han slängde in en handgranat. Det blev alldeles tomt i huvudet. Jag städade köket i raseri, när jag var klar, klädde jag på mig och drömde igen dörren hårt- ville att hela huset skulle skaka, att de skulle förstå att jag inte orkar mer.

Jag grät där nere vid viggbyholmsbåthamn, grät och skrek - för att sedan åka hem till barnen.
Lillebror måste ju få mat. H hade åkt och handlat mjölkersättning och nappflaska.
Han försöker prata med mig om ditten och datten, men jag har ingenting att säga honom - absolut ingenting. Det kvittar vad han tycker eller tänker eller gör just nu- det gör ingen skillnad. Jag klarar mig själv.

Nu är O sjuk, hon fick feber på kvällen och ..ja vad ska jag säga?

Fan?

Telefonen ringer.
Jag svarar.
Det är svärmor, hon gråter - Hur kan du? snyftar hon.
Jag blir alldeles ställd. Vadan detta?
Hur kan du, fortsätter hon, hur kan du tillåta honom se ut sådär? Han ser ju inte klok ut.
Det handlar om H, om att han har skägg och man skulle kunna skratta åt det men hon är helt förstörd - gränsen till hysterisk.
Har du ingen som helst makt över honom, säger hon, hur kan du tillåta detta? Du kanske till och med tycker att det är snyggt? Han kan få sparken fortsätter hon..
Jag försöker lugna, försöker förklara att H är en vuxen man som själv bestämmer men att visst; jag tycker att han ser helt ok ut i skägg, han klär faktiskt i det men han måste lära sig att ansa det lite så att det ser fräscht ut..(det kanske inte var speciellt lugnande sagt men ärligt).
Hon lyssnar dock inte, kan inte, är helt uppfylld av bilden av sin 33 åriga son med skägg - det är en katastrof, värre än allt annat som pågår i världen.
Han kan inte må bra säger hon, han måste vara olycklig.

Du förstår, säger H när jag berättar för honom, vilken liten värld hon lever i...att du ens lyssnar på henne. Men det gnager lite i mig i alla fall - tänk om H är olycklig?
Jag menar han har ju alltid rakat sig, haft linser och numera har han skägg och glasögon - med motiveringen Jag orkar inte. Förvisso är han snygg hur som haver, ja jag tycker det! Jag tycker att H ser bra ut, har alltid gjort det, älskar hans klarblåa lite sorgsliga ögon och skrattgropar, ärret på läppen....men tänk om han är olycklig på grund av mig?
*Suck* - ja*suck* sa H med när jag frågade honom...att Du ens lyssnar på henne upprepade han och fortsatte montera handtag på kökskåpen.

En liten värld - ja hon lever i en liten värld och i hennes värld har det tydligen släppts en atombomb, förstå vad hemskt?

Själv går jag runt och kastar handgranater på min omgivning, en del är atrapper medan andra är äkta vara, det är absolut inget jag är stolt över men det är så det är. Varken mer eller mindre.

Vi jobbar med det - jag och min terapeut, jobbar med ångesten som kan börja riva i mig som en klåda, försöker identiferar och förstå- vad utlöser, vad händer i mig, hur blir det och hur kan jag undvika? Jag kan få fruktansvärda ångestattacker av att behöva ta egna beslut eller att komma iväg när vi ska åka någonstans -vägen till att alla sitter i bilen känns enormt låååång och jag går igång....något så sjukt- blir en hemsk människa. Det är som om det kastar sig över mig och tar över totalt. Jag blir elak, gråtfärdig och då behöver jag hjälp.
Jag vet inte om min omgivning vet om det, hur jag ibland kämpar med vad som kan tyckas skitsaker, hur jag bara uppfylls av svart svart svart och får svårt att andas...det börjar till exempel en timme innan..som idag inför barnrytmiken- jag har redan börjat gå igenom varje moment för att komma ut till bilen smidigast möjligast och förhoppningsvis utan att jag väser en massa elaka ord. Jag vet inte varför jag blir sådan? Varför en sådan skitgrej som att åka i väg någonstans får mig att gå i gång något så fruktansvärt....
Kanske är det tröttheten, min egna separtionsångest, i kombination av att inte räcka till, aldrig vara ensam och en trotsig treåring som inte vill klä på sig ?
Kanske är det helt normalt att man flipprar ut - vid sådana tillfällen?
Kanske ska man inte göra det större än vad det är?
Eller?

Nåväl, H gick till jobbet med skägg och vi kommer ju att lämna huset och gå till bilen förr eller senare, och ju mer jag är medveten om att det är ett hinder för mig, ja då kan jag ju jobba med det. Världen har ju inte direkt gått under- så även jag har ju gjort framsteg.

Kram!

Du

Ska sova nu, vill bara att du sa veta att jag tänker på dig.
Att jag känner med dig.
Det är inte enkelt, det bara är.
Du tar dig igenom det här med, vägen kanske ter sig krokig, men lita på dig själv-
du orkar och klarar mycket mer än vad du tror.
Framför allt så är du inte ensam.
Kramar om.
/E

Om jag kunde släppa allt, så skulle jag nog bara lägga mig ner och gråta.
Skrika, gråta och sparka med armar och ben.
Jag känner mig så grymt instängd. Kvävd. Som om luften inte når ner till lungorna.
Det är en dålig dag idag.
Varför vet jag inte, det bara är det..en DÅLIG dag idag.

En dag då man bara tittar på klockan och bara räknar minuterna tills man får gå och sova igen.
En dag då lillebror vill bli buren hela tiden och har svårt att komma till ro.
En dag då jag inte orkar med helt enkelt och då tårarna rinner på terapisamtalet och jag svamlar en massa skit.
En dag då masken ramlar av och jag inte gillar vad jag ser.
Bajsdag. Skitdag. Dumdag.

Gigantiska dammråttor, ljudet av tvättmaskinen som går för fullt, för andra men defenitivt inte sista gången idag, diskmaskinen som tömts och fyllts, lilla O som kissat ner sig och golvet (hur mkt kiss får plats i ett barn?) saker överallt, ett evigt plockandes, lillebror som gråter och vill bli buren och hon som inte orkar - dvs jag.

Det finns inte ens tid för att dagdrömma, tid för att längta...eller tid för att uppskatta allt jag har, livet bara rullar på...och det rullar på fort som fan just nu.

Någonting inom mig manar till lugn och jag lyssnar.

Just nu känner jag mig stark, harmonisk och glad.

Konstigt värre då lilla O är magsjuk och vi har haft en sömnlös natt.

Vet inte varför men det pirrar i magen - känner mig upprymd och flamsig-

lite nyförälskad i mig själv.

Känner för första gången på länge att jag tycker om mig själv,

att jag är bra och att jag är värdefull. Förlåt, jag vet att det låter flummigt men så är det.

Vi har haft stormen O här de senaste dagarna, blixt och dunder och jag borde egentligen vara ganska slut - men jag är inte det.

Det är som det är, tänker jag och så gör jag mig redo för nästa moment som nu är att ta hand om en magsjuk O...

Ja jag lever ett moment liv just nu, gör små listor i huvudet och bokar av.

Men det funkar och just nu funkar det himla bra.

Hur morgondagen blir har jag ingen aning.

Så var det dags igen, H har hamnat i sitt så kallade "koma" tillstånd. Det vill säga, han lägger sig sent, går upp sent, orkar inte med någonting och ser ut som en ledsen hund.
Och som vanligt börjar det pyr i mig, så där små puttra och jag vet att jag kommer att koka över, jag vet det...men jag försöker att inte göra det.

Han säger att han vill träna - men tränar inte
Han säger att han vill äta nyttigt-men äter inte nyttigt
Han säger att han ska gå och lägga sig tidigt- lägger sig sent
Han säger att han ska gå upp tidigt - han går inte upp alls - om jag inte tvingar honom.

Och när jag ifrågasätter får jag svaret: Jag är koma och så tittar han på mig med ledsna ögon och sedan är diskussionen slut. Punkt slut som Lilla O brukar säga.

Dålig tajming. Inte alls läge för koma a la H. Jag är liksom inte så piggelin själv, jag menar herregud jag har för fan fött barn för två månader sedan, har inte sovit en hel natt på evigheter, har häcken full med barn och vardagssysslor - jag är liksom tacksam om jag får skita i fred....ja, jag vet att ni vet....
Satan i gatan -vad jag är trött på det här jämförandet om vem som mår sämst, sovit minst..jag menar om han mår dåligt, så har han ju rätt att må dåligt- och vice versa. Det är bara det att min toleransnivå är mycket mycket låg.

Nåväl, jag skulle ju fokusera på det positiva, tänka positivt och så....(det går trögt) men okej...på plus sidan är att lillebror är så himla söt och go, så att man glömmer att man går och bär på honom och att lilla O nyss sa att hon tycker MYCKET om mig. Att det finns snabbmat, jag har goa vänner och en underbar mamma. Osså kanske jag ska pussa lite på H så att han känner sig älskad. Det är viktigt eller hur?

Nu vaknar lillebror..dags för att bära igen...(kan man kalla det träning? Snälla säg ja!)
Over and out

Nyss bad H mig att dricka te med honom- det slutade med att jag nu sitter här och känner mig sur. Mitt glada morgonhumör och fixa och dona lust är som totalt borta och jag vet faktiskt inte riktigt varför eller jo,...

...Vi började diskutera inredningen här hemma och hamnade osökt på ämnet vad vi bör prioritera i framtiden...och på en gång förvandlades han till en gammal surig gubbe utan smak i mina ögon. Han tycker att jag har för mycket prylar, han skulle vilja ha ett hem med mindre saker och utan mattor...Han tycker att jag lägger pengar på fel saker...och så var det igång - intui mig så att säga. Jag är sur. Känner mig kritiserad och vill be honom dra något gammalt över sig.
Och samtidigt, det är ju hans hem också, han har ju rätt att tycka som han vill - så är det ju men ändå - bläää....

Det är svårt att mötas ibland, jag har i allafall väldigt svårt att möta H. Jag blir ofta stött av vad han säger och på sista tiden har jag börjat granska honom i sömmarna och tyvärr har jag börjat kritisera honom ganska hårt. Jag vet att det är fel- jag menar han har ju alltid varit som han är, men nu är det som om det inte räcker till eller passar in i mitt liv.
Visst han är fortfarande jätte fin i mina ögon, jag gillar att se på honom och han har tusen bra egenskaper men så har han mindre charmiga sidor och det är dessa sidor som jag väljer att fokusera på. Varför? Och hur rolig blir jag att leva med?
Inte rolig alls. Jag vet det. Men det är som om jag inte orkar bry mig. Som om jag är feed up av någon konstig anledning. Feed up på vad? Jag menar egentligen har jag ju ett helt underbart liv, en man som älskar mig, två friska barn, bra nätverk, lojala vänner, ett hus, bil, ett bra jobb osv. och ändå pyr jag och ändå är jag aldrig riktigt nöjd.

Det är jobbigt. Skitjobbigt- att inse att jag många gånger kan längta bort från allt det här.
Dagdrömma om ett annat liv, nej andra liv...om jag bodde där, eller om jag reste dit...
Jag vet att jag inte är ensam om det här, ensam om att längta bort och det är väl egentligen inte så farligt heller. Jag menar jag stannar ju kvar, jag ger ju inte upp och för det mesta är det ju inte ens en kamp, det bara rullar på och kan vara lite små trist men det är bra och jag mår bra.
Ja, jag vet inte ens varför jag skriver det här..men skriver det gör jag, fingrarna löper över tangentbordet och ut kommer orden.

Så här är mitt liv just nu- det är bara att konstatera - så här ser det ut idag och morgon är en annan dag.

Pippis pappa

Följande filmscen ser lilla O om och om igen:
Pappa- utbrister Pippi Långstrump och springer mot sin pappa,
Pippi-utbrister Pappa Långstrump och lyfter upp sin dotter
och de kramar varandra.
Lilla O är helt fängslad, hela hon skiner som solen.
Hon älskar den.
Och den är faktiskt fin- den värmer och ger mig en trygghetskänsla.

Det här med att sträva efter att försöka få balans i livet- det känns för tillfället som en omöjlighet
Detsamma gäller det här med att vara eller försöka tänka positivt.
Hela helgen har jag varit ett mullrande åskmoln, så arg, så arg - och det har kommit en dussin åskskurar...som nästan slagit ut hela familjen.
En klok människa sa : Om mamma inte är glad så är ingen glad...
Det stämmer här. Stämmer så väl. Och ibland är det lite jobbigt, att man liksom utöver allt annat även har ansvar för stämningen i hemmet. Det blir liksom lite väl tungt ibland.
Det är inte bara tvätten som ska tvättas, eller diskmaskinen som ska tömmas utan man måste göra det med ett leende också...

Nåja, idag kommer Hs systrar och pappa och alla kusiner hit på en liten minijulafton.
Ser framemot det, då jag trivs himla bra med Hs systrar- de får mig att skratta med magen och de hjälper till. Skönt.

Hoppas ni har en bra dag, kram från Eva

Reflektion

Så var det över, år 2008 - det år som Wilmer kom till världen och jag blev tvåbarnsmamma.
Det år som jag fyllde 33 år, vi renoverade köket och en himla massa barn kom till världen i min bekantskapskrets och då min syster gifte sig.
2008 - ett tålamodets år, relationsprövande och ett himla fixande och donande rent praktiskt och själsmässigt. Ett år i överlevnadstecken. Där mycket har handlat om att hålla sig flytande och se framåt men också bakåt för att förstå och för att faktiskt kunna gå vidare.Där jag strävat efter att försöka tänka positivt och skapa ett liv jag vill ha...
Ett år som gått upp och ner (precis som alla andra år) men där jag fått mer klarhet i vissa saker: såsom - att jag är starkare än vad jag trott, att jag faktiskt älskar H och vill leva med honom - att jag faktiskt bär ansvar för min egna lycka, att jag vill vara, i alla fall vill sträva efter att bli en O- människa (O-låten -Fem myror...) det vill säga lite mer spontan och galen, att jag faktiskt är omtyckt och en duktig socionom osv. Att jag inte trivs i för kort hår och att vänta och föda barn inte riktigt är min grej- även om resultatet blir fantastiskt.

År 2008 - familjerådgivning, födsel, död, bröllop, dop, smultron, svamp, fikapaus i skogen, grilla, renovering, Ryssa, Rånäs, släkt, Mångberga, såpbubblor,svalkande dopp, leksand sommarland, hämtning och lämning, järn, korvstroganoff, ensam hemma, 3 år- hurra, mammagrupp,vänner, vardag, föreläsningar,wii,askungen, storasyster, lillebror, bilar, åkgräsklippare, pepparkakor, lucia, tomtar och plastgran.

År 2009 ska bli året där jag ska fortsätta att sträva efter balans, där jag ska skapa utrymme och tid för att få vara den där O människan som jag vill vara genom att bland annat sätta lite fler och tydligare gränser. Och där jag ska umgås med vänner jag tycker om, hitta - G-punkten- (jo trott eller ej, jag tror faktiskt inte att jag har hittat min G-punkt än...) ,laga nya maträtter, och försöka strö lite glitter i vardagen över mig, H och barnen. Vem vet, jag kanske börjar träna också?
Jag ska sträva efter att skratta mer med magen, och andas fullt ut med lungorna. Kanske blir det också året då jag slutar bita på naglarna? En sak är säker i alla fall, jag avger inga löften- då jag inte tror på dem, (jag är dålig på att hålla det jag lovar) jag ska bara sträva mot det, till det eller för det - ta små eller stora steg åt ett och samma håll......ett livs långt projekt.

Härligt.