Med skälvande steg

Att stå upp för sig själv,
varför ska det vara så förbannat svårt?

Önskar så innerligt ibland att jag vore någon annan,
någon som bär t-shirten " TA INGEN SKIT" och som lever därefter.

En manlig kollega som jag tycker väldigt mycket om och som jag förut hyste enormt mycket respekt för tog sig friheten att ta mig på brösten - jag trodde att han skulle klappa på min mage(som vanligt) men greppade mina båda bröst och kläcker ur sig: vad stora de har blivit.
Jag borde ha nitat honom, sådär på plats, skrikit vem fan tror du att du är, jag kläckte förvisso ur mig, Du det där var inte okej, nu gick du över en gräns...men han bara garvade och gick därifrån.

Kränkt är ordet. Men även ledsamhet, ilska och skuld.
Ja S.K.U.L.D.
Har jag bjudit in till det här? Har jag gjort något, sagt något som gör att han tycker att det är ok att göra så här mot mig?
Grunnande mycket på det, vred och vände, pratade sedan med min chef, först kändes det ok - hon lyssnade och så, och vi kom överens om att jag skulle prata med honom...men över helgen har hon blivit skogstokig, hon är rå förbannad och vill bara ge honom en rak höger.
Hon har så rätt, så rätt och jag hyser enormt STOR respekt för henne.
Men ändå är jag rädd, ledsen, och orolig för hur det nu ska bli -
jag känner en sådan skuld - varför????
Jag har inte gjort något fel.
Jag har inte bett om att bli tagen på brösten, det är ju inte så att jag går till jobbet och tar mina manliga kollegor på snoppen eller ens bröstkorgen och kläcker ur mig : vad stor den är idag?

Vad fan är det för beteende? Trevlig eller ej, man får fan inte bete sig så!
Mod och styrka.
Jag ska göra det, prata med honom, kommer säkert börja gråta, men jag ska göra det, för MIN skull, för alla kvinnors skull...

Imorgon ska jag sluta ta skit.
Tänk på mig.
Jag kommer att behöva det.