Jag förstår inte varför det känns som om jag måste agera.

Jag förstår inte varför det känns som om jag borde skicka ett sms och skriva jag älskar dig.

Jag förstår inte varför det känns som om det är jag som har gjort fel, när allt jag är har gjort är att stampa med foten i marken och skrika : Nu får det fan vara nog- nu räcker det! Jag är värd mer.

Jag förstår inte varför.

Varför jag på en gång vill rätta till,

göra om,

förmildra,

när jag bara varit ärlig, rak och tagit mig själv på allvar.

Det är ju jag som borde få sms med orden jag älskar dig.

Det är ju inte jag som ska agera.

Släta över och göra ogjort.

Ändå känner jag som jag gör.

Konstigt.

Väldigt konstigt.

Och inte speciellt kul heller för den delen.

Jag kunde inte acceptera.

Jag kunde inte ta ett glas vin, slappna av och bara låta det vara.

Jag kunde inte- utan bad honom fara dit pepparn växte, tog bilen till Viggbyholms båthamn och snorgrät. På min födelsedag.

Potatisen i ugnen och mina föräldrar som kommit.

Så det kan bli.

Så här får det inte vara.

Det här handlar om mitt liv.

Om mig.

Om mitt egna värde.

Jag vill ha mer. Mycket mer.

Jag är värd det.

Så är det.

Så så får det aldrig mer bli igen.

Så outhärdligt, över djävligt får det liksom aldrig mer bli.

För jag är starkare än du.

Det har jag lärt mig nu.

Men det är inte bara att gå.

Om det vore det så skulle jag faktiskt gå.

Gå, gå, gå och inte vända mig om.

Jag säger jämt att det handlar inte om kärlek.

För älskar det gör jag.

Varenda del av denna man.

Men jag har fel, det handlar om kärlek.

Det handlar enbart om kärlek.

För om jag inte älskade

skulle jag gå. Så enkelt och så svårt är det.

Jag tänker inte gå in på vad som hände.

Eller vad som sas -

för orden spelar ingen roll.

Jag valde helt enkelt att inte gå utan att stanna.

För att jag älskar och för att hoppen aldrig dör.

Nej, E..trots paniken, känslan av att drunkna, luften som inte når lungorna, förtvivlan, ångesten- så dog inte hoppet.

Han gav liksom inte upp. Han gick inte. Satt där under middagen. Stod kvar utanför dörren.

Om du någonsin börjar tveka: ja jag älskar dig och jag vill att vi försöker lite längre.

Jag vet inte vart det leder.

Jag vet ingenting.

Ingenting alls.

Skört men inte hopplöst.

Ett ögonblick

Blåa ögon, ett vackert leende, ett litet hej och steg som stannar upp.

Ser i hans ögon att vi känner igen varandra. Kan inte placera vart, när eller hur.

Men det känns lite speciellt sådär i förbi farten och jag kommer på mig själv att le hela vägen hem.

Ett hej från en främling. Glittrande ögon.

Tinar upp lite grann.

Känner mig lite speciell, tänker att det är nog för att jag har mina nyköpta stövlar..

kramas- stående och länge.
vill hålla om.
andas in doften av dig och hålla kvar.

det blir inte alltid som man tänkt sig.
sagan, min saga ser så annorlunda ut än vad jag tänkt mig.
kändes lite b när jag stod där och kramade plastglaset i handen och försökte uppbåda sann glädje efter den ena romantiska berättelsen efter den andra.
hur deras karlar friat, champange, på knä, vackra ringar och tårar.
försöker inte känna mig lurad men gör det ändå.

dumma jag.
bara för att han inte föll på knä, så älskar han inte mindre.
bara för att han inte fria så älskar han inte mindre.
han är bara den han är.
så enkelt.
och ändå, ja ni förstår....

dumma dumma lilla jag.
kärleken ligger ju i att han inte ger upp.
att han faktiskt försöker, han med, på sitt sätt.

att han suttit på familjerådgivningen - obekväm som fan- villrådig och smått panikslagen och alltid lite försenad- men han har suttit där.
han försöker
det är mer än vad andra gör.

det är väl romantik det med.
annorlunda sådan-

Vackra höstlöv.

Värmeljus.

En kopp varmt te med limehonung.

Frost.

Mörker.

Solen som värmer.

Skrynklig skjorta med en eller två chokladfläckar.

Dagen som börjat alldeles för tidigt.

Lillebror som sover i vagnen.

En nakenfis under duntäcket som glor på tv efter duschen.

H ringer och säger att han är på väg hem.

Stök över allt.

Tre jobbansökningar iväg skickade.

Stolhet som värmer inuti.

Det blir som det blir.

Jag försöker åtminstone.

Har sökt tre utbildningar till universitetet också.

Ska till tandläkaren med O - hoppas hon öppnar munnen,

själv ska jag skaffa ny bettsken.

Det värker i mina käkar, molnande värk. Ipren värk.

Det går över, precis som allt annat.

Känner hopp och framtidstro idag.

Känner nyfikenhet över hur det ska bli med allt.

Jag

För det handlar ju trots allt om mig.

Om vem jag är,

vad jag vill

och vad jag känner, tycker och tänker.

Finns jag brukar jag fråga.

Ja i allra högsta grad.

Men vem är jag?

Vem är jag?

Inte vem vill jag vara utan vem är jag?

Jag är en tjej som älskar grädde, stekt strömming, grill chips och små godis.

Jag är en tjej som tycker att det är svårt att hitta bra skor, byxor och tycker att alla andra klär sig snyggt.

Jag är en tjej som gillar att prata, mycket och länge om allt. Som går och har smått ångest över att jag inte har tänkt klart kring det där med gud och så...och som skulle vilja bli lite mer insatt i politiken och känna mig mer beläst. Jag vill vara med och förändra. Skapa. Utvecklas.

Jag är en tjej som sällan skrattar med magen men som gråter med hela kroppen. Ful gråter som Helena Bergström med snor och allt.

Jag är en tjej som gärna ser mig som offer och vill så innerligt bli omtyckt av allt och alla.

Jag är en tjej som spelar teater- i vardagen- säg vem du vill att jag ska vara..så blir jag den...

Jag är en tjej som är övertygad om att jag fortfarande inte har hittat g punkten och som innerligt gärna vill hitta den.

Som vill resa.

Som tackade nej till droger för att jag vet att om jag skulle ta så skulle jag fastna.

Som kunde blivit alkoholist.

Som gärna sparkar på mig själv

Som pratar lite för mycket - lite för ofta

Som är omtänksam

Som längtar efter en bra bok att försvinna in i

Som slarvar bort plånbok, mobil osv.

Som vill få ta mer plats.

Som längtar bort och som längtar hem

Som älskar att duscha - länge

Som tycker att det är trist att raka benen

ja det handlar om mig

och listan kan göras och skall göras längre..

i jakten på mig själv är alla medel tillåtna.

Går rak i ryggen med blicken framåt och med raska steg.

Framåt.

Ja det går framåt.

Och det är så himla skönt.

Lagar mat i fantastiska färger.

Nya smaker som landar på tungan.

Tycker inte om säger 4 åringen och ber om smörgås.

Vilket hon får.

Känner mig lite upprymd över att jag tagit tag i en massa saker,

rensat saker, lagt ut kläder på tradera, börjat äta och motionera.

Jag är på gång.

Jag är laddad.

Jag är redo.

Grät så det skvalade på terapin.

Gick genom stan med rödgråtna ögon.

Känns så befriande att hitta ord och få insikt.

Det förflutna kommer igen.

Men det förflutna är just det förflutna.

Nu är nu.

Nu kan man göra annorlunda.

Nu kan jag välja om på nytt.

Resa bokad till Teneriffa. Vilken glädje!

Gjorde lyckodans a la Eva.

Here we come.

Skål för att vi satsar. För att vi inte ger upp.

Ser fram emot ny miljö, att dela en cava med H och spö honom i poker, leka med barnen i poolen och göra dagsutflykter.

Verklighetsflykt är nödvändig. Livsnödvändig. Kärleksvändig.

Känns bra.

Inuti.