Varför säger jag ja - när jag inte menar det?

...jag säger ofta ja till H - fastän jag vet att jag borde säga nej.
Som ikväll då H ringde och frågade om han kunde åka med en kompis och hjälpa honom med inköp av en bil...och jag hör mig själv säga: Ja det går bra...
Fastän: 1) Jag är trött 2) Stora syster är väldigt känslig just nu och har ett enormt bekräftelse behov 3) Jag och lillebror har inte fått ngr rutiner gällande amning osv.

Men jag låter honom åka, för att sedan vara ensam hemma med en 3 åring som vill men inte vill och en tre veckors gammal bebis som givetvis får magknip och är otröstlig precis då storasyster ska sova...
Argh. Jag blir på dåligt humör på en gång, snäser åt O - då hon ska hoppa i sängen, inte öppnar munnen ordentligt när vi ska borsta tänderna, - hela lilla O är som den skuttande Tigern i Nalle Puh och jag är en blandning av Kanin och Ior - snäser och är negativ.

Det är inte lätt att få en skuttande tiger att sova med ett späbarn som inte kommer till ro, som vill amma men som kräks upp det, ....men tillslut somnar även en tigerunge....och jag går ut med en liten W fastsugande på höger bröst och med DÅLIGT DÅLIGT samvete.
Misslyckades igen att vara den mamma som jag vill vara- jag vill inte vara trött, grinig, otålig och arg.
Det passar mig inte....men vad fan jag räcker liksom inte.
Urk.Jag måste helt enkelt sluta säga ja - utan att tänka efter...

Veckan som har gått, har varit bra...lunch med A i tisdags, storhandling med mamma i onsdags, lunch med mammorna i torsdags (fina fina presenter - tack!) och idag en lugn hemma dag med sortering av räkningar och lång promenad. Men viktigast av allt: jag har hunnit se W.
Jag har verkligen tittat på honom och gud som jag älskar den lilla sparveln.
Två underverk. Mina. Okej, Mina och Hs.

Jag får väl rutin på allt jag med, kanske är jag för hård mot mig själv?
Min mamma sa att hon tyckte att jag var en jätte bra mamma, det var så skönt att höra- det värmde.

Nä, over and out.