Tankar från en trött gravid E,

Så har renoveringen börjat, köket finns numera i tvättrummet, väggen mellan vardagsrum och köket är borta. Trädgården ser ut som ett bombnedslag.
Jag försöker tänka positivt, att det kommer att bli fint och så...men jag är lite orolig för hur det ska gå...hur det ska bli....

men

nu finns det ingen återvändo
nu är det på riktigt.

Nyligen läste jag :Projektledare säger upp sig..(eller vad den nu heter)
Läste och kände igen.
Läste och blev förbannad.
Läste och blev bedrövad.
Ännu en bok som sätter ord på känslor som man kan känna och som förmedlar: du är inte ensam.

På ett sätt är det skönt att man inte är ensam, på ett annat sätt är det ju hemskt att det är så här....att vi kvinnor och män har så många outtalade förväntningar och regler, och uppfattningar om hur det ska vara...

H har renoverat lekstugan, han har fixat och donat, och rent utsagt gjort det mesta själv - tills vi kom till gardinerna..då helt plötsligt skulle jag ta över med motiveringen: det är en tjejgrej!
Va?

Han satte upp dem.

Mycket av våra problem har hemma är att ingen vill vara projektledare, ingen är egentligen speciellt lämpad för uppgiften...visst jag är den som håller koll på vissa saker och visst jag gör det mesta hushållsarbetet, har koll på storlekar på Os kläder, födelsedagar, tvätten, osv. Och H gör det traditonella mans jobben, renoverar, fixar med bilen osv.
Det är sjukt uppdelat när man tänker på det, men i ärlighetens namn: jag vill inte mecka med bilen, jag vill inte ha koll på lufttrycket osv.
Eller? Är det bara så att jag aldrig fått lära mig det? Och därför inte vill?
Det kanske är sjukt kul? Och jag vet bara inte det....

Hmm...

Nåväl sanningarna skavde när jag läste, ilskan blev stor, men sen då?
Orkar jag driva kampen? Orkar jag ändra på allt huller om buller? Bli bitch på heltid? För det är så man uppfattas om man ställer krav, om jag bara skulle vägra köpa kläder till O...hur lång tid skulle det ta innan H såg att kläderna var för små?

Sanningen är att jag har faktiskt lagt ner en hel del ansvar, och jag drabbas inte lika hårt av dåligt samvete längre,....men jag inser när jag läser boken...att jag inte ens har kommit halvvägs.
Jag läste aldrig klart hela boken. Orkade inte med all vrede, all vanmakt över orättvisorna....jag kämpar på mitt sätt.

Mitt alldeles egna. Men jag ger inte upp.
Stor kram till alla medsystrar, hur ni än väljer att göra, föra er egna kamp eller om ni är nöjda med det som det är....kom ihåg: vi är bra. Djävligt bra dessutom.