Så nära..

Idag höll jag och lilla W på att krocka med en stor lastbil.
Jag skulle åka och handla innan jag hämtade stora syster på dagis och i en korsning så fungerade inte bromsen...jag bromsade, tog i allt jag kunde men jag bara fortsatt rakt framåt - och svish...precis framför mig åkte den förbi.
Det var som om allt bara gick i slowmotion - jag hängde inte ens med - den bara passerade och sekunden efter gled jag fram där den passerade.
Efteråt ringde jag H och skrek att antingen fungerade inte bromsarna som de ska eller så är det fel på vinterdäcken. H förklarade bara lugnt att jag inte hade vanan inne att köra när det var halt och snö ute och att jag måste lära mig men han kunde ringa sin kompis och be honom köra mig och barnen om jag inte vågade köra själv..
Så typiskt män - tänkte jag, självklart måste det vara fel på mig inte på bilen...JAg valde dock att köra själv, tog det extremt lugnt och tog de säkra vägarna....och vi kom hem alla tre.

Men så ikväll kom H in och sa allvarligt att jag inte under några omständigheter får köra bilen igen innan han köpt nya däck- han sa att han inte ens förstod hur jag kunnat ta mig hem, eller ens fått in bilen på uppfarten....SÅ SKÖNT!
Om han bara kunde lära sig att lyssna till mig första gången då jag säger något...det vore ännu SKÖNARE.

Har reflekterat över hur det kommer sig att minnet av lastbilen går i slowmotion...jag har inte ens några minnen av ljud - bara att den passerar framför mina ögon...och känslan av att trycka ner bromspedalen utan något resultat...

Det var inte så att mitt liv passerade men det gav mig ytterligare en känsla av skörhet.
Ta vara på dagen.

Har precis läst boken Den hungriga prinsessan och fick många sanningar serverade - läste den och kände igen, ord som beskriver det som jag själv inte kunnat formulera- något att ta upp på terapin...

Nu ska jag krypa ner tätt intill W, snosa lite på honom, och fyllas av värme och kärlek och förhoppningvis hinna sova lite..innan det är dags för amning....

P.s Idag frågade O mig varför jag var så sur? Kände att hon har så rätt, jag är en riktig surkärring just nu, jag har inte det tålamod som en levnadsglad bestämd treåring behöver-
jag orkar inte jaga henne för att borsta tänder, eller klä på någon som inte vill men som vill, men som ändå inte vill...Och jag blev lite paff när hon sa det: Varför är du så sur, mamma?
Kände mig så kass - visste inte vad jag skulle säga: sa att jag fått sova så lite så att jag inte orkar vara så trevlig..Jaha sa hon, sov lite nu då mamma, på min arm...
Gull unge.