Hemma

Så är man hemma igen, bland leksaker och dammråttor.
Jag låter barnen sova vidare, fastän jag borde väcka dem,
åtminstone den stora tjejen, men jag orkar inte - vill ha lite egen tid.
Egen tid med internet och smågodis- jag bokstavligen frossade i mig en massa smågodis nyss, så nu mår jag lite lätt illa. Ibland får jag för mig att jag liksom känner fettet i magen- som om det rör på sig där inne- huva.

Vi har varit på min vän Ps land. Det gick bra. Lilla O åkte pulka och skrattade så att hon tjöt, vi lagade tårta, pizza (av snö och sand) och kokade korvar (kottar) - igår gick P med O runt huset med en ficklampa och leta spöken. Jag, lilla R och lillebror stod och tittade i fönstret medan de andra var på spökjakt. De hittade inga spöken - konstigt.
Känner mig som en bra mamma när jag drar på mig täckbyxorna och pulsar runt med lillebror i bärsele och låtsas äter varm korv- då trivs jag.

Igår ringde H på väg hem från jobbet, jag hade fått en present från en av hans kollegor på jobbet, en italienare - en svindyr konjak från Italien (1300 kronor på systembolaget). Fattade inte varför jag fick den, men han hade sagt till H att den ska din sambo ha, för du är så sällan hemma.
Omtänksamt.

Svinkallt söndagstängt, superjobbig storasyster och spyigt värre

..ja så kan man nog sammanfatta min lilla minisemester till Helsingfors...
Jag glömde dock ett viktigt ord som upprepades typ hela tiden av lilla O: Bollhav - Booooollhaaaaaaaaaaav- jag vill dit nu. Det spelade ingen roll om vi precis varit i det förbannade bollhavet i timmar, för direkt vi kom ner till hytten eller satte oss att äta eller..ja, vad som helst så skulle hon tillbaka dit. Tom här hemma har hon skrikit så att hon började gråta efter bollhavet- Oh my god.
Vojne vojne - vad tänkte jag med den dagen då jag bokade denna kryssning? Om jag någon gång får för mig att gör något liknande på vinterhalvåret - snälla snälla snälla - hindra mig!
Och be mig vara väldigt selektiv med vilka som ska följa med - oavsett vilken tid på halvåret. Please! Lova mig det..

Det började hyfsat bra, helt ok faktiskt - jag försökte bortse från min storasysters noijiga lite besserwisser fasoner och det gick ganska bra. En helt ok kväll och en helt ok morgon.
Till och med promenaden till Helsingfors gick bra, även om det var snorkallt. Isiga vindar och en helt död stad, SÖNDAGS STÄNGT och då menar jag SÖNDAGS STÄNGT till och med matbutikerna var söndagsstängda. Vi passerade en offentlig toalett - som var söndagsstängd- (man får tydligen inte vara varken nummer ett eller två på en söndag inte utan man får hålla sig tills på måndag..) Några få svindyra icke barnvagnsvänliga butiker var öppna och tillslut efter en evighetsletande hittade vi en minibutik som hade min storasysters leverkorv-halleluja dagen blev räddad! Vi tog oss snabbt tillbaka till båten till bollhavet och tinade så sakteligen upp igen.

Buffedags- samtidigt som lillebror vaknar och lilla O inget hellre vill än till bollhavet och för en gångs skull var det riktigt riktigt bra mat på buffen - tre olika kalla buffer - medelhavsbuffe, asiatisk buffe, nordisk buffe- varm rätter - kött, fisk, vegetariskt osv. Precis då jag och min mor avslutat första förättstallriken, jag med en dotter som bara vill till bollhavet nu nu nu och med lillebror på armen så är min storasyster klar- det är inte det att hon inte har ätit nops, för det har hon- tre tallrikar varmrätt, två tallrikar efterrätt och en tallrik med ostar - svisch...och så var hon klar.

Nu skulle man kunna tro att hon erbjöd sig att gå till bollhavet eller ta lilla W, men icke sa nicke- till bollhavet vill hon inte och efter att min mamma säger åt henne så tar hon åtminstone hand om lille W så att jag kan få äta....(jag vet att jag inte kan begära att min syster ska ta mina barn- men ibland...ja ibland så undrar man hur hon tänker)

Nåväl - mätta och belåtna och efter en lång stund i bollhavet så går vi ner till hytten. Det är då det händer, det börjar att gunga - (det gungar fortfarande i mitt huvud- om någon undrar). Det gungar så sjukt mycket så att jag börjar givetvis att spy.. (jag åt tydligen väldigt mkt buffe...för jag kan inte sluta spy) - storasyster ligger på överslafen och sover eller åtminstone blundar- min mamma har fullt upp med mina barn- O vill ha nyponsoppa och W vill amma och jag - jag kräks.
Så utbryter kaos, lilla O som efter mkt om och men lagt sig ner för att dricka nyponsoppa, kräks - över sig. över min mamma och över sängen. Nu kan man tro att storasyster reser sig upp för att hjälpa min mamma - jag själv spyr fortfarande och hör inte vad som händer där ute förräns jag hör min syster skälla på mamma för att hon inte var snabb nog att hindra O.
Min stackars mamma som för övrigt fyllde år, torkar spya , lilla O gråter och W han gråter han med- jag försöker hjälpa till men klarar det inte utan måste springa in igen...Mamma får ordning på lilla O som kryper ner i sängen och lyckas somna.
Min syster ligger kvar - rör inte en min utan blundar till och med, medan mamma nästan börjar gråta, nu mår hon illa och orkar inte ta W utan måste ligga ner så jag - sticker snabbt ut huvudet från toaletten och skriker åt henne men för fan- du kan väl hjälpa mamma- ta åtminstone W- Okej då svara hon och lägger till: om du ger honom till mig.
Jag ut, tar W och ger henne honom- måste sedan spy igen. Kommer ut, då min mamma kommer springande- hennes tur att spy- när hon är klar är det min tur igen, denna gång med W som är helt hysterisk. Följande scenario utspelas: Jag spyr med W ammandes på bröstet. Hur glamouröst är inte det? Han ammar och jag kräks samtidigt?

Sen blir det tyst, jag kryper ner i sängen och blundar - då hörs ett brak - det är storasyster som tar sig ner från överslafen - hennes tur att spy....

Sen ligger vi där allihopa och gungar fram och tillbaka till ljudet av isblock som rämmas sönder av båten samt en container på bildäck som står och slår... Jag slumrar till då och då, vaknar och får panik - vill inte kräkas igen. Min stackars mamma ligger vaken- vid tre viskar jag till henne: Sover du? Nej svarar hon, jag har knappt sovit någonting. Då hör man från överslafen från kvinnan som alltid alltid har rätt (enligt henne själv) Det har du ju visste det, jag har minsann hört dig snarka... Jag frågar mamma vad klockan är och får då svaret 03.18 svensk tid...återigen hörs storasyster: Du kan ju inte säga den svenska tiden, vi har inte bytt från finsk till svensk tid än...

När vi sedan vaknar till liv, tidigt bör dock tilläggas - allt annat än utvilade och smått chockade över gårdagen - deklarerar min kära stora syster att hon har minsann sovit JÄTTE BRA och att hon känner sig riktigt utvilad. Dessutom var hon minsann förberedd på att det kunde bli så där gungigt - hon hade till och med med sig åksjuke tabletter som vi hade kunnat få ta ... (det säger hon nu..)

OH MY GOD. OH MY GOD.

Som sagt, ibland handlar livet om att Ö.V.E.R.L.E.V.A.
*LER

Nu känner jag igen dig igen, säger han.
Jag svarar inte, vet att jag skulle skrika ut orden om jag öppnade munnen.
Känner igen? frågar jag efter en liten stund då jag andats lite sat nam (fastän jag vet vad han skall säga)
Ja, du har mens....

Och med ens bryter stormen ut?
Djävla karl!

Att han inte har lyssnat på mig på flera dagar, att han lägger ner mer energi på en herrmiddag än på vår lilla familj, att han borrat upp två gigantiska fula högtalar för att han ska spela rockband med sina killkompisar i vårt vardagsrum utan att fråga mig eller ens bry sig om min åsikt, att han har jobbat över varje dag veckan som har varit..det har alltså ingen ingen som helst betydelse..utan förklaringen till mitt dåliga humör är att jag har mens.

Vad enkelt. Dumma dumma karl. Ibland känns det så avlägset till varför jag ens blev kär i honom? Då försvinner hans braiga sidor, osv. Och allt det dumma bara tar över- helt.
Shit alltså. För visst är det så att han har en mängd bra sidor, härliga, underbara roliga men ...suck suck suck.

Som du sa A, det handlar om att överleva.
Ö.V.E.R.L.E.V.A

Det skulle sitta fint med en väninna och ett glas vitt vin just nu.
Behöver låna lite energi från någon eller lite hopp,
sådär serverat på ett silverfat, någon som vill dela med sig?

Jag blir avbruten hela tiden. Det är irriterande och gör mig på dåligt humör.
Det känns liksom om någon hela tiden flåsar mig i nacken, och det leder till att jag aldrig får någon mental avkoppling - allt blir lite små jobbigt. Jag kan ha bloggat i huvudet en hel dag- jag har en massa intressanta diskussioner i mitt huvud och även med personer som jag tycker om i det verkliga livet (inga Mållgan här inte), som jag skulle vilja skriva och reflektera kring- men när? När ska jag hitta tid till det?

Jag är overkligt trött nu förtiden, skör och labil. Jag försöker att bara vara - men det går inte så bra...i fredags bröt stormen lös, hårda ord och tårar- jag tog W och åkte hem till mamma. Satt där hos henne och lät tårarna rinna - pratade inte så mycket utan bara var. H ringde satt i bilen utanför med rosor och choklad- bad mig komma hem igen. Åkte hem och vi fortsatte en relativt meningslös diskussion. Jag behöver inte ord just nu- bara handling.
Jag behöver någon som går upp på morgonen, kommer hem i tid så enkelt är det.

Igår åt vi middag hos två helt underbara människor. Det var helt kravlöst, bara vara, härliga diskussioner om allt från led belysning till resor, inredning, preventivmedel, föräldrarelationer, sexleksaker, mat - vardagsbekymmer osv. Jag trivdes, kände mig hemma.
Kanske är det också för att H slappnar av, är sig själv och hakar på i diskussionerna - han visar den sidan som jag blev kär i, när vi är i deras sällskap. Han är med. Det gillar jag.

Idag ska vi på kalas, jag och barnen - jag ska be H att dammsuga huset medan jag är borta.
Jag vet att jag måste bli bättre på att ta plats i min och Hs relation- inte vara så mjäkig utan stå fast även om han blir sur. Som det är nu komprimissar jag ofta bort mig själv. Det ogillar jag skarpt. Men det är svårt...skit svårt min mamma är ju långt ifrån en förebild när det gäller det.
Och det smärtar mig enormt när jag inser att jag ofta går i hennes fotspår fastän jag inte vill.
Jag tycker att det är svårt att ta plats, svårt att sätta krav, men svårast är det ju att stå fast vid det jag sagt. Men jag ska öva och jag ska bli bättre på det. Jag måste bli det- herregud, jag har ju ett ansvar för lilla O och lillebror- vilken bild vill jag förmedla till dem?

Jag är faktiskt förbannat mycket mer än en Ja amen människa. Så det så.

Låter boken (Energitjuvar) vila ett tag - stod för mycket sanningar som jag inte är beredd att hantera - river upp för mycket - och skapar ett inre kaos.
Skört behöver inte bli skörare om man så säger.
Vi kan väl prata om det sa H, men jag kände att jag inte ville. Dumt kanske. Men jag går på gammal erfarenhet, att han inte förstår utan bara blir ledsen och just nu orkar jag inte det.
Jag vill värna om oss.( Jag vet att de största förändringarna görs efter en kris men inte just nu, inte just nu...)

För var dag som går blir jag mer och mer medveten känns det som, "den blind som kan se" det är ett led i terapin - att bli medveten om vad som skett, vad som sker och vad som komma skall -det är gott nog- så säger hon min terapeut. Sluta att ha så bråttom E, säger hon- man behöver inte ha bråttom - allt har sin tid och sin plats - ingenting varar för evigt. När det är dags, är det dags. Du måste lära dig att se och förstå gamla mönster, när du gjort det kan en förändring ske.
Och sakta och relativt motvilligt har jag börjat landa i det.
Saker och ting kommer att lösa sig, jag kommer lära mig att ta mer plats, stå på mig, våga säga ja eller nej, inventera i relationer osv. men inte pang bom bara sådär- jag kommer inte skrika halleluja och allt kommer inte lösa sig på en gång- det är bara lika bra att acceptera det.

Jag som längtar så efter att resa, börjar inse att livet är en enda lång resa - upp och ner, hit och dit - även om jag rent fysiskt inte kanske kan ta mig till olika platser, så pågår ju min resa hela tiden..bakom bullerplanket i Lahäll.
Säga vad man vill om det, men så är det....

Jag är ledsen

Till Lilla O

Vill bara hålla om din lilla kropp tills stormen stillnat men du tillåter mig inte.
Du kan inte heller ta dig ur- utan låter stormen riva.
Du skriker, gråter, kastar saker och slåss och hela tiden upprepar du samma sak.
Älsklings unge min, jag vet inte vad jag ska göra?
Jag ignorerar genom att låta dig hållas men det blir bara värre.
Jag försöker hålla om- det blir bara värre.
Jag sitter bredvid och det blir bara värre.
Jag blir orolig, rädd och jag känner mig vansinnigt maktlös...tankar som är det här verkligen normalt? Kunde jag gjort annorlunda? Borde jag gjort si eller så? Vad ska jag göra nu?
Lillebror på armen, han blir orolig han med och du bara skriker som besatt.
Utlösningsfaktorn denna gång var att du ville sova över hos mormor, men att du inte fick - sen ville du vara utomhus utan skor och mössa - vilket du inte fick...

Det gör så ont i hela mig att se dig så upprörd, så arg att du inte ens kan kontrollera dig själv.
Jag vill ju hjälpa men ingenting tycks fungera.
Tillslut vilket känns som en evighet lugnar du dig, du vill komma upp i famnen, men nu gråter lillebror också- jag lägger ner lillebror, tar upp dig vi kramas..
Du är varm och jag stryker dig över håret.
Lillebror gråter i vagnen.
Jag känner mig stressad, kluven men jag vet att det är du som är i störst behov - han får skrika.

Jag räcker inte till. Vill själv bara gråta men biter ihop.
Du låter dig lugnas, lillebror somnar och medan jag lagar mat somnar du med.
Den enda som inte får vila är jag.

På kvällen när jag och din pappa pratar om det, säger han att det kanske är för att han och jag har bråkat en del på sista tiden. Och visst har det säkert en del i det hela -absolut.
(Ännu mer dåligt samvete i min mage. SKULD.) Och självklart är det en reaktion på att tre har blivit fyra....Kloka människor säger att det är helt normalt, att det går över och att det är nyttigt för dig att inte alltid vara i centrum och javisst är det säkert så...men det är tufft, så himla tufft för både dig och mig.

Jag vill bara att du ska veta att jag verkligen verkligen gör mitt bästa. Jag försöker verkligen men vissa dagar är lite svårare än andra. Men jag försöker verkligen göra saker med dig på tu man hand, som igår kväll då vi badade bastu tillsammans, våra godnattstunder och morgonmys..

Vi vänjer oss snart med allt det här - med lillebror och så, och förhoppningsvis kommer stormarna mer sällan. Eller så lär vi oss hur vi ska hantera dem. Du ska bara veta att du är inte ensam när de kommer, jag finns här- bredvid med en utsträckt hand redo att ta emot dig när du är redo...

Älskar dig, sådär enormt mycket.
Puss från mamma

För mer än ett år sedan dog Frida.
Född 1975, en gammal klasskamrat till mig.
Jag skrev om det då, eftersom det upptog mina tankar och jag skriver om det nu, eftersom det upptar mina tankar.
För jag tänker på henne då och då, inte för att jag kände henne (vi hälsade inte ens sist vi sågs) men för att det får mig att stanna upp och värdera det liv jag lever.
Om jag slutade att existera, om min tid här på jorden bara tog slut - skulle mina barn aldrig få lära känna mig- jag skulle bli en skugga eller förhoppningsvis en ängel såsom Pippis mamma- men de skulle inte veta vem jag var. Det skrämmer mig. Gör mig lite mer vaken och benägen att stanna upp i nuet. Kramas lite mer.

För när allt känns skört och jag målar i svart - då jag packar mina väskor mentalt och benen bara vill ge sig av- då glömmer jag allt som faktiskt är bra.

Jag glömmer att jag älskar.
Jag glömmer att jag är älskad.

Jag glömmer faktiskt det mesta.

Men jag är inte ensam, middagen med mina vänner fick mig att inse det, underbara, härliga mitt i livet kvinnor, alla med sina egna historier, relationer och drömmar.
Mina spöken ser ut på ett sätt, deras på ett annat.
Det är så livet är, helt enkelt - med och motgångar.

Jag hoppas verkligen att jag får leva länge, att jag får vara med, haka på, se barnen ta studenten, bli mormor/farmor, resa med H och käka fler middagar med härliga kompisar.
Jag hoppas verkligen verkligen det.
För fastän det kan vara himla svårt att leva, så är det ju också himla fantastiskt.

Tycker jag.

Så stannar allt upp.
Ögonen orkar fortfarande inte riktigt mötas, men det gör armarna.
Håller om hårt.
Inga ord.
Ingenting.
Men det är gott nog,
- att bara hålla om, när det känns som om allt ska rasa.

Saknar någon att luta mig mot,
någon som kan stryka bort tårarna från mina kinder och säga; att du ska se att allt ordnar sig.
Det känns så tufft nu.
Svårt att andas och komma till ro.
Tystnaden ekar mellan väggarna - outtalad ord som sveper runt.
Jag förstår inte varför ska det vara så svårt - vi når inte fram, famlar i blindo.
Ena dagen känns allt så bra, tryggt och ombonat- den andra kallt och ensamt -
Du fanns inte där för mig.

När orden väl kommer, formar den meningar som gör allt mycket mycket svårare.
Vi får ett alldeles egna helvetesgap här hemma. Och ingen är beredd att hoppa över till den andra. Vi står där på varsin sida och orkar inte ens titta på varandra.

Ibland är tystnaden bättre, ibland vill man inte veta vad den andra tänker - ibland vill man bara gråta och gråta och gråta - ibland undrar man om det är början till slutet- ibland vill man bara ge upp.

Det så lätt att måla allt i svart, det ligger i min natur- tyvärr.
Men vissa saker får man inte säga eller göra, vissa saker river ner i stället för att bygga upp.
Så är det bara.