tårar som bara bränner
som kommer
och som rinner
har ingen kontroll.
det är som om något gått sönder
sådär i tusen biter
försöker hålla ihop
men det går inget bra.
ångesten flåsar i nacken
minnen från förr knackar på min dörr
- jag kan inte värja mig
-jag vill - men kan inte
klippte av håret
förr hade jag skurit mig armarna
eller något annat destruktivt
ser inte klok ut
det är inte jag-
ser mig i spegeln -
ser någon annan
någon från förr
någon jag inte vill vara
jag vill bara gråta
det växer ut, tröstar mina medmänniskor mig
det är fint, säger några andra
ni förstår inte, vill jag skrika
mitt hår är ett enda stort djälva skärsår
det hände en grej förra veckan
det väckte minnen
det tog sönder
några sekunders verk
förstörd massor
jag gick sönder
jag vet att jag kan bli hel igen
vägen dit känns bara lång
och knapp
jag ska snart föda nummer två
jag har inte tid att krisa
men jag krisar
och det gör ont
och jag känner mig så oändligt ensam
(fastän jag inte är det)
vägen dit känns bara lång
och knapp
jag ska snart föda nummer två
jag har inte tid att krisa
men jag krisar
och det gör ont
och jag känner mig så oändligt ensam
(fastän jag inte är det)
3 comments:
Kraaaaaam.
Vad mer kan jag göra för dig, tänker på dig så.
Nej du är inte ensam! Och jag förstår det du skriver. Både om att en liten grej kan stjälpa allt, påminna om förr... och det där om håret. Mitt hår är mitt allt, nä, men snudd på i alla fall... STOR KRAM! /A.
Åh - vännen! Om jag hade hunnit läsa det här innan jag såg dig i centrum så kanske jag hade hoppat över att ge en komplimang för håret och fokuserat på att springa upp för rulltrappan och kramat om dig i stället. Ibland är man jäkligt sårbar och det är du absolut inte ensam om... Ibland kan man inte värja sig för ångesten, men att kunna erkänna för sig själv och andra att man är skör - ja det är också stort. Massor med kramar!!/Suz
Post a Comment