White russian och sexiga nya jeans

de sitter inte så bekvämt, jeans alltså, men ändå känner jag mig sådär härligt kvinnlig och sexig

sällsynt men ack en sådan skön känsla

tar små klunkar av min lyxiga fredagsdrink
och låter fingrarna svepa över tangentbordet

härlig fredagslunk

idag har jag träffat människor mesta dels kvinnor i alla dess slag
underbara och gnälliga
varma och mindre varma
men dock människor med en vilja att förändra
en del på sätt jag inte förstår
en del på sätt som jag bara vill veta mer om
en del genom att bara vara

jag älskar pulsen i Stockholm en sådan här solig dag
älskar att lära mig nya saker
att jag växer
att jag lever
att jag andas

WONDERFUL

Vill bara informera världen om att jag är en stolt cykelhjälms bärare numera.
Bara så ni vet.

Puss

Tro

Gammal vän på besök.
Kändes som om det var igår som vi träffades - skillnaden är dock att det numera finns 4 barn (hennes tre och min lilla O).

Vi försökte prata,(och då menar jag inte försökte i den meningen att vi inte hade ngt att säga - för vi har massor att säga - men i den meningen att vi var i samma rum som fyra barn under 4 år.) det gick faktiskt bra och jag kände att jag saknade henne.
Hon är en härlig människa med båda fötterna på jorden och framför allt så kan jag vara mig själv med henne sådär helt och hållet.

Hon är kristen, och då menar jag äkta kristen så som jag anser att man ska vara - inte dömande, inte nedlåtande, inte perfekt utan bara en vanlig människa som tror på Gud.
Så skulle jag vilja vara jag med.

Troende. Och trygg i det.

Men jag finner liksom ingen ro i min egna tro, det känns som om jag inte hinner tänka klart...vill jag tro eller vill jag inte?

Att jag tror - det vet jag att jag gör - men hur jag tror och på vem och varför jag tror - det har jag inte den blekaste aning om.

Finns Gud? Eller heter han Allah, eller Budda? Eller Jehova`?

Jag önskar så att jag kunde tro med hela hjärtat, för jag tror att det är tryggt att tro. Skönt. Lite enklare ibland då det blåser snålt, att ha någon att hålla i handen.

Och jag ber ibland och det känns bra - lite fånigt men helt okej.
När jag var liten kom pappa in med blockflöjten och spelade gud som haver barnen kär för oss innan vi somnade.
Fånigt men härligt tryggt.

Den känslan vill jag förmedla till lilla O.

Puss och kram E.

Jaha,ja...

Någon sa till mig att man kan inte alltid vara lycklig - livet är inte så.
Jag vet att det är sant, att livet går upp och ner och hit och dit men jag som person har ändå svårt att liksom acceptera det.

H är ingen romantisk prins på en vit springare, han kommer aldrig bli det och han har tusen andra bra sidor och kan massor av andra saker men ändå kan jag sakna det där - ni vet, överraskningar i vardagen, som en romantisk middag, skaffat barnvakt och kidnappar mig till ett spa, eller tända en massa ljus när vi äter osv. Det kommer aldrig att hända.

Det stör mig lite grann. Jag vill ju ha lite glitter i vardagen, lite överraskningar men i mitt liv HÄNDER det PLÖTSLIGT aldrig- om jag själv inte tar tag i det....(Mitt liv är ingen reklamfilm - I know...*ler)

Men mitt liv är ju ändå helt ok.
Jag har en sambo som älskar mig och som jag älskar tillbaka, jag har en liten levnadsglad frisk skrutta som förgyller livet, jag har ett jobb jag trivs på, ett hus som är fullt av möjligheter, en bokad flygbiljett till Spanien, härliga vänner, ....mitt liv är faktiskt mer än ok...det är faktiskt himla bra. Jag tycks bara glömma bort det ibland.

Man glömmer som sagt lätt bort hur bra man har det, visst finns det saker att jobba med och vissa saker ska man akta sig för att ta för givet som relationer.
H och jag måste jobba på det - att se varandra och hålla lågan i liv.

I veckan som var hade vi en lunchdejt och igår gick vi och såg på bio, han och jag. Mysigt.
Lilla O sover i egen säng numera, så istället för en liten barnkropp tät intill så har jag en härlig sambo...så än finns det hopp om en framtid...
Fan, vad det känns skönt.

Kram E.

Det har varit en bra helg.

SOLSKEN
VITT VIN
SKRATT
VÄNNER PÅ BESÖK
FRUKOST,LUNCH OCH MIDDAG UTOMHUS
FÖRTROLIGA SAMTAL
TÅRAR
FÖRSONING
HOPP OM FRAMTID
KÄRLEK SÅDÄR EN MASSA
LÅNG PROMENAD
ETT ÖRA SOM LYSSNAR
BARN SOM LEKER
BARN SOM VILL HA SAMMA SAKER
MASSOR MED GLASS HELST HELA TIDEN
KAFFE LATTE I MÄNGDER
ARBETE I TRÄDGÅRDEN
VITT NY MÅLAT STAKET
LYCKLIG SKITUNGE
ÄNNU MER SKRATT

ja det har varit en bra helg!

Puss och kram
E

.........Kom , kom , kom ta mig långt härifrån.......

Cykelhjälm

Jag hatar cykelhjälmar - åtminstone när jag själv måste ha dem på mig.
Jag vet att det är SUPER BRA att ha cykelhjälm. Att det skyddar huvudet osv.
Och lilla O skulle aldrig aldrig få åka utan sin knallröda cykelhjälm med små svartvita hundar på....(hon älskar sin hjälm.)

Men jag känner mig så förbannat fånig. Som en idiot som cyklar runt med ett jätte huvud.
För varje meter cykeln rör sig tänker jag: FY FAN VAD JAG SER FÅNIG UT! ..Tänk om det kommer någon jag känner?

Egentligen borde jag vara stolt över att jag tar ansvar: JAG ÄR EN ANSVARSFULL MAMMA som i just detta fall - lever som jag lär....men ICKE SA NICKE....jag skäms.
Sådär JÄTTE MYCKET.

Cyklar runt med ångest på gatorna..
En kille på jobbet bad mig sätta på mig hjälmen så att han fick se - jag fick panik, aldrig i livet att han ska få se mig med en jätte skalle. Jag vägrar.

Nu är det tydligen ett av hans nya mål, att få se mig cyklande med min svindyra frigolithjälm.
Alltid kan man uppenbart roa någon.

En annan tanke är att om jag nu skäms sådär jätte mycket som jag trots allt gör, så är jag ju en trafikfara - för om mina tankar enbart handlar om min nya jätteskalle så kanske jag missar ett gupp, eller ngt annat hotande....så det kanske är bättre om jätteskallen stannar hemma nästa gång....

Hm...vi får se....

Ibland vore det så skönt att få ta en timeout.
Idag är det en sådan dag.
Jag vet inte varför, inget speciellt har hänt, men jag känner mig så himla nere.
Gråtfärdig och splittrad.

När jag känner så blir allt otäckt svart och vitt.
Mest svart.
Svart och tungt.

Och det blir jobbigt att leva.

Egentligen är det helt normalt att jag känner mig nere, då jag kör slut på mig själv, fixar och donar i ett, andas aldrig, sover inte alls som jag ska och mensen har kommit.

Så det är helt normalt.
Men ändå jobbigt.

Eva på rymmen, ja, likt Pippi skulle jag vilja ge mig av från mitt liv en liten stund och komma tillbaka med nya insikter och mer energi.

Nu ska jag dock passa på att sova lite med lilla O, kanske känns det lite bättre sen....

Vitt vin i orange plastmugg

..påsk...
Ledighet.

Konstig dag med solsken och blåst och allmän irritation.
Vi små gnabbar hela tiden.
Men mitt i allt: massor av kärlek.

Jag älskar så att det gör ont i bröstkorgen.
JAG ÄLSKAR H.

Ändå så går jag här och är små irriterad mest hela tiden.
Konstigt.

Vi grillade korv i solsken, O var alldeles kletig och sotig - hur söt som helst.
Mamma kom på påsklunch, mysmamma.
Besökte ledsen svärmor på sjukhus. Tycker synd om henne - hon grät.
Vågar inte krama henne då hon har fått ngt mystiskt sjukhus virus som sprids, man fick sprita sig mest hela tiden. Läskigt.

Hemma nu, lilla O sockerhög av all påskmust - H försöker natta henne...
mys framför tvn med vitt vin i orange plastmugg...

Ja, antar att livet är så här, hit och dit...men helt ok.
Och ja, vi har det faktiskt ganska bra...

Påsk puss!

Oj oj oj

Hinner inte andas.

Ska livet gå så här fort?

Vi har bokat och betalt en resa till Spanien -
JIHHOOOO!

Antar att jag då får tid att reflektera.
Dricka cava, ha sand mellan tårna, bygga sandslott och käka paella....

Mysa med Henrik och se solen gå ner medan Olivia sover.

Längtar sådär massor.

Kramar till Er alla...