Jag orkar inte mer.
Jag är så himla trött, ledsen, disträ och förvirrad.

Jag har lyckats tappa bort ena bilnyckeln och nu min pappas hemmanycklar.
Vad göra?

Jag bara gråter, gråter och gråter...osså letar jag - men dem är borta!
Hur ska jag kunna förklara det?
Vad ska jag säga?
Vad ska jag göra?
Jag har vänt upp och ner på allt, och hur jag än försöker komma ihåg när jag sist använde dem, vart de låg, så blir det kortslutning. Blankt.
Jag vet inte vart dem är!
Och pappa är i Australien, posten måste in, blommorna måste vattnas...och det var mitt ansvar.

Jag bryter ihop,
H är utomlands,
O är mitt ansvar,
jag mår skit i själen
och allt bara går fel och käpp rätt åt skogen.

Pappa kommer bli såååååååååååå B.E.S.V.I.K.E.N
Han kommer låta mig få höra det om och om och om igen.
Och jag kommer må skit.

Jag pallar inte, så enkelt är det, och nu kommer jag inte ens kunna sova, bara grubbla och grubbla....

,,,,,,,,

Söndag, Alhgrens bilar & Sagan om ringen

Jag är så trött.
Så in i norden trött.
Det tar på krafterna att vara så vilsen.
Tar på krafterna att pendla.

Fick sovmorgon i morse, vaknade av att min lilla familj kom med frukost på sängen,
omelett med bacon, jucie och latte.
Det var kärlek i den omeletten.

Fick psykbryt över en strunt sak, överreagerade så in i norden, kändes som om jag skulle explodera och såg hur ledsen H blev, skrek och gorma, betedde mig pinsamt dåligt. Lilla O fattade ingenting, stackars barn - din mamma är helt ur funktion.
Grät högt i duschen, ångest över mitt beteende - H kom in, höll om blöta mig.

Det finns kärlek.
Det finns hopp.
Det handlar bara om att våga - igen.

Söndagen avlöpte med inköp av fönsterbrädor till sovrummet, det blev så fint.
Inredde hela rummet i a la Eva stil- ja, så gott det går när tapeterna är oranga - sent 90 tal, det vill säga hemska, men annars så....det blev mycket bättre än tidigare.

Tillagade kött i en lergryta, morötter, nötkött, champinjoner, purjolök, lök, rödvin, buljong.
Smarrigt med ett glas rött, tända ljus.

Övade julsånger med lilla O, Tip, tap och Stalledräng. Hon är en hejare på att sjunga. Kanske är det därför som hon pratar så bra?

Livet fortsätter runt omkring mig, ibland deltar jag med lust, ibland krävdes det enormt mycket energi för att ens orka gå upp.

Men upp går jag....jag har allt att kämpa för:
För O
För H
men framför allt för MIG SJÄLV.

Kram kram e

Uppvaktad

Ikväll har H lagat mat, god sådan, påhittig sådan och jag känner mig alldeles mållös.
Vi pratar mycket och det är annorlunda men härligt,
jag är glad över att vi möts.
Även om jag kan känna en viss rädsla och tveksamhet.
Men det kanske inte är så konstigt, det tog mig 7 år att hamna här, och nu -
nu ska jag öppna dörren igen och släppa in honom.

Nästa vecka möter han upp mig och lilla O på Barcelonas flygplats.
Fredag till Tisdag, känna pulsen och atmosfären.
Andas samma men annorlunda luft. Köpa julklappar och kläder.
Bort från vardagen, se varandra, lyssna på varandra -

Vi har pratat om vikten om att skapa tid att prata med varandra, det vill säga sådana där riktiga ömsesidiga samtal - hur det kan skapa närhet -

Nu ska här köpas badkar, nu ska här mötas, nakna i ett skumbad.
Skita i alla telefoner, alla måsten och bara vara med varandra.
Spännande.

Ja, spännande, omtumlande och förvirrande.
Basen har en gång funnits här, nu ska vi hitta tillbaka...

jag önskar så att jag kunde säga att allt börjar kännas bättre.
men det känns som om jag fastnat mitt i,
jag vet inte åt vilket håll jag ska gå.

Det sliter och drar i mig,
pendlar hit och dit,
det gör ont,
det känns ingenting,
det känns jätte mycket,
det känns bra,
för att sedan kännas mindre bra!

Det är som om världen pågår utanför mig,
som om jag ser allt innefrån en gigantisk glasbubbla,
tar inte riktigt till mig allt som händer privat.

Jag ser Dig, H.
Vill öppna upp, men vet inte hur, vet inte om jag kan,
hoppas att jag kan, vill faktiskt kunna -
hoppas du förstår.

Jag vill så gärna vara andra människor till lags,
slits itu känner jag,
går i bitar - tusen och åter tusen.

Jag är så rädd för att andra ska tycka -
om jag stannar kvar eller om jag går.
Förstår ni?

När man är öppen som jag är, bjuder man även intill åsikter,
åsikter kan fastna inuti än och få en oerhörd makt.

Jag vet att det bara är jag som kan leva mitt liv, jag vet att det bara är jag som kan ta mina egna beslut, jag vet att det är jag som måste leva därefter men ändå så väger alla ord tungt.

Så snälla:

Tyck inte illa om mig, jag vill bara leva mitt liv, jag gör faktiskt mitt bästa, jag försöker.
Kanske gör jag inte som ni skulle gjort det,
kanske gör jag fel, kanske gör jag rätt,
argh..varför är det så svårt att vara jag?

Kram E

Idag...

Familjerådgivningen var bra, mycket bra till och med.
Thank God!

För första gången på länge känner jag lite hopp.
Det känns inte enbart kallt och tomt inom mig,
utan det känns som om jag sakta men säkert börjar tina.
Jag kan inte sätta fingret på varför och jag vet inte hur jag känner imorgon men här och nu, känns det lite lite lättare.

En skön känsla.
Jag hoppas verkligen att saker och ting blir bra.
Det kan hur som helst inte bli sämre.

Glad att H försöker, glad att jag försöker.
Vad som än händer, så är vi båda modiga som försöker båda två.
Det är jag faktiskt stolt över.

Kramar

Faller, faller, faller...

....det är onsdagskväll, tårarna är nära.
Jag känner mig trött, ledsen, förvirrad och ensam.
Jag vill få bort den där kalla känslan i magen,
vill att den försvinner, för den gör så ont.
Jag har ont i magen hela tiden. HELA TIDEN.
Men jag ljuger så bra...som den där sångerskan sjunger.

Men jag kan inte kasta in handduken.
Kan inte stanna kvar i sängen och stirra i taket.
Kan inte bryta ihop, lägga mig på marken och skrika: Jag vill inte, vill inte känna så här.
För jag vet inte vad jag vill.

Försöker samla positiva saker, såsom att jag åt ngt som jag aldrig ätit förut, fick en bit plåt uppsatt på min fritidsgård, gulligt mail från en kompis och jag har pappas bil vilket underlättar mitt liv enormt mycket...

Försöker nå fram till H, märker att han stängt av han med. Stämningen är tryckt.
Vad konstigt det kan bli, en person som jag levt tillsammans med i 7 år, känns nästan som en främling. Jag tror att han känner likadant.

Mitt i allt är lilla O, hon som sa att hon älskar mig idag, mer än en gång.
Underbara O, vad vore mitt liv utan dig?

Så här känner jag mig:

Cencurerade tankar
Har inte gjort mig fattig
Men jag har aldrig känt mig sa sliten som nu
Så trött ochi ful
Visst kan jag kämpa vackert och le
Men på bilden står Ågren brevid
Och klappar mig pa axeln
Sen lägger vi in backen
Och kör så långt in i mörkret
Att vi inte hittar ut
Här är jag min kära
Men helt utan masker
Här är jag min älskade
Med alla later och laster
Jag orkar inte ljuga för dig
För är det så att du vill älska mig
Så kan jag inte spela
Jag har nog med att överleva
Och jag vet att du kan få mig
Till mer än bara det

Tankar som passerat mitt huvud idag:

"Skinn" på kaffet - blä så äckligt!

Att sova ensam i en dubbelsäng - är lyxigt, fast också ensamt.

Vem är jag?

Snö? Vackert men gu så kallt det ser ut.

Borde städa, borde diska, skulle det inte vara fint med en spegel över matbordet, spritflaskorna bara måste bort....

Vad vill jag?

Jag vill ha sex, nu? Nej, eller jo, men då krånglar allt till sig,även om vi är sambos, förlovade och barn ihop, vi är ju faktiskt separerade fastän vi bor under samma tak. Suck. Stön. Fan vad jobbigt.

Han har vackra ögon.
Vilken underbar pappa han är?

Vill jag leva med honom?
Ja, nej, kanske.

För några veckor sedan kunde jag göra en låååång lista på saker som jag ansåg måste bli bättre -
idag ser jag bara de bra -
argh...någon som vill byta liv?

Jag är helt koko i huvudet. Vet varken in eller ut.

Andas, E, andas - låt allting ha sin gång.
Ta inga stor beslut såsom psykologen sa,
låt saker och ting ta sin tid.

Jag vet, jag vet, jag vet...men fan vad det är svårt.
/E

life goes on

dagarna ser ganska lika ut
som vanligt fast ändå inte, liksom

jag jobbar med mig själv,
känner att jag inte riktigt är i form.
har påklistrat leende och tusen järn i elden.

vill inte tänka, bara vara och slippa känna efter
vill vara ansvarslös - totalt ansvarslös men det går inte
den tid då man kunde vara det är förbi

bor hemma igen, vi försöker etablera regler, pratar mycket med varandra och
jag är ärlig, talar från hjärtat och står stadigt med fötterna på marken -
jag säger som det är och det är så skönt.

just nu vet jag inte vad jag vill, varken bä eller bu,
jag vill ta reda på vem jag är och varför,
jag vill ge mig ut för att hitta hem igen.
förstår ni?

första samtalet är bokat nu på måndag, om allt känns bra ska jag påbörja jakten på mig själv.
undrar vem jag finner,
undrar vem jag är,
undrar vem jag blir.

kram e

Han gråter.
Det har jag aldrig sett honom göra förut.
Det känns annorlunda, en ny sida av en man jag har känt sedan jag var 11 år.
Det ger mig hopp samtidigt som jag blir, omöjligt, ännu mer splittrad.
Nu gäller det att stå kvar, inte mjukna till - för då stannar den här processen av.

Nu ska jag fortsätta vara hård, när jag i självverket vill hålla om, vill ramla in i hans famn och bara vara - för annars har vi ingen framtid.

Kan inget säga till honom nu - kan inget annat vara än tydlig:
jag vet inte vad jag vill.
Ge mig tid att ta reda på det.

Han gråter, och jag håller om, tillsammans blandas våra tårar.
Fan vad sorgligt allt är.