Tårarna bara vällde fram igår kväll.
Jag var så trött, kände mig övergiven och frustrerad.
Åt soppa på burk medan tårarna rann -
ringde H som stannade upp i sin stress och lyssnade
- vi pratade en stund, allt kändes lite bättre när vi lade på.
Jag fick lite mer energi att orka ännu en kväll.

Det handlar inte om att O är ovanligt krävande, för det är hon inte, hon är super go, pratar i ett, vill gosa, går på toaletten, vill bygga koja och vill ha uppmärksamhet som vilket barn som helst.
Det handlar om att jag inte orkar.
Att jag brister, drunknar, och blir en mindre rolig mamma att vara med och det gör mig så frusterad och dåligt samvete kommer som på posten eller som ett sms.

Jag vill ju inte vara sådan. Jag vill vara en bra mamma. En som orkar.Ja ni vet.

Men för att vara en bra mamma måste jag få paus ibland, ligga och dumglo på tv, gå i väg en stund ensam, bara vara en stund och dela ansvaret med någon. Graviditeten gör sitt. Utslagen som fortsätter att komma gör sitt. Renoveringen....gör sitt.

Någon annan dag, en annan tid....då kanske jag hinner ta igen mig lite.

Puss E