Mensen har kommit tillbaka -thank God I´m working....

Det gick bra idag, på redovisningen alltså...kändes mäktigt och roligt och efteråt firade vi på en indisk restaurang - mums.
Nu är jag trött, trött, trött och det ska bli så skönt att sova.
H kom precis hem från Prag, lilla O sover tätt brevid mig i natt, då hennes moster lånar hennes rum eftersom vi alla ska på dop imorgon.
Present inhandlad, det blir till att skaka hand med allt och alla imorgon..le och vara glad..och jag som bara vill vara lite grann...

nåja, det blir väl tid för det med någon gång.
Hej då!

idag var jag hemma hos en god vän och hennes fyra pojkar (inklusive man)
och jag bara kände att här trivs jag - bland makaroner och köttbullar,
rufsiga och dagiströtta barn
bolibompa
borttappade meningar - några som återkommer, några som aldrig mer återfanns
enkelt i vardagskaos
lilla L som nyss kommit till världen
stolta bröder
min lilla O som blir uppvaktad

härligt

avslutade kvällen med att titta på Holiday, mysig men egentligen ganska dålig film - skönast var att se på den utan att bli avbruten, att kunna småflina och skratta utan att någon ser eller hör..

Ta vara på varandra - stora som små
osså andas ibland - det är viktigt.
Sov gott,
Over and out /E

5 minuter bloggpaus

Smågodis och coca cola light - är gott och jag hoppas på ett under, om inte en sockerkick som kan få igång mig, för jag är såååå seg och så trött på det här just nu...
Fakta : statistik suger- att redigera materialet - suger
Positiva E har gått på semester och kvar är nägg E.

Det smittar av sig hemma - det är segt hemma - segt mellan mig och H eftersom vi aldrig hinner mysa, gosa och bara vara med varandra...vardag, vardag och sedan svisch en helg med massa händelser och vänner och vi hinner aldrig aldrig att rå om varandra.
Nu är det gnäll, gnäll, tvära röster och irreterade rörelser - ryggar mot varandra och jag vet att han vill ha sex och jag känner att jag orkar inte, vill inte men jag borde....stämningen mellan oss blir enklare då...men jag orkar faktiskt inte ens med något in och ut sprut just nu, förlåt svenskan men så är det...jag orkar inte....och jag vill inte...inte när det är som det är...segt, surt och så.

Vi måste ta tag i det helt enkelt, boka in tid för bara oss, tid att se varandra, laga mat tillsammans, tid för att pussas, prata, skratta och uppleva....tid med O och utan O - bara vi två, hand i hand på Djurgården. Dela en flaska vin och mysa.

Jag är inte trött på H, utan trött på att vi alltid glömmer bort att prioritera oss.
H har världens finaste ögon, han har en härlig kropp, rolig humor, omtänksam och påhittig.
Älskar honom, men hatar att inte ha tid för honom, för oss.

Det måste bli ändring, men först måste jag fixa det där med statstik och material...suck!
Men sedan...here I come Darling!
Puss E



Planerar faktiskt på att överraska H

Halleluja

igår var jag på en så kallad inspirationsdag med jobbet.
En manlig föreläsare som sa massor av visdomsord, som fick ens huvud att nicka samtidigt som han sa den ena kloka och sanna meningen efter den andra.
Det konstiga var att när han precis började tala, började en liten varningsklocka ringa i mitt huvud: Don´t like, don´t like sa den men jag bad den hålla käften med de kloka orden: Ge karln en chans...

Han pratade om självklarheter egentligen, om bemöttande i världsklass, om att man dömer en människa efter 0-7 sekunder, att bemötande är en känsla, man kan le med munnen men visa vad man tycker med ögonen osv. Han citerade många stora män, Martin Luther King, Kay Pollak, osv. Och hela tiden kände jag en obehaglig känsla som jag bestämt sa åt mig själv att ignorera. Mer eller mindre alla i publiken var hänförda - skrattade, skrev när han sa att vi skulle skriva, om någon var kritisk, skrattade man åt den - ha, ha - tokiga negativa människa - vi andra är faktiskt positiva - (nasty!)

Jag ställde som vanligt en fråga: Hur bibehåller man sin egna positiva inställning om folk runt omkring än är negativa. Vad heter du frågade han då på en gång osså lade han till, E- pratar du av egen erfarenhet eller? Blev ganska ställd, svarade att det har väl hänt...och sedan tog han mig som ett exempel inför alla andra. Va?

I pausen tog han tag i mig, gav mig handfasta råd som jag inte bett om, - han är mannen som kan allt? Döh? Jag fick en sådan obehaglig känsla i hela kroppen när han tog tag i min axel och smekte mig över kinden för att visa mig att vi människor rör varandra för lite.....va va va?

Fy fan. Föreläsningen fortsatte, nu ringde varningsklockorna som ding dång i huvudet och jag mådde lätt illa över denna blåklädda Runar Södergaard kopian...det hela avslutades med att han bad oss att under tystnad skrivna ner en eller fler saker som vi tagit till oss av under hans föreläsning och som vi lovade att ta fasta på...ok, fine, skrev ner en sak (inte ta åt mig av negativa människor) då sätter Karln på Elton Johns Candel in the vind som bakgrundsmusik och sedan börjar han prata i låg röst: Vad vill just du förändra i ditt liv? Vad tycker just du är viktigt för dig???

OH MY GOD - SEKTVARNING - RED ALERT! SPRING FÖR LIVET!! (jag fick gåshud - hela kroppen bara protestererade..what the????)

Efteråt varma applåder, gu vad bra han va - spridda kommentarer och jag bara stod där och kände - är det bara jag som ser igenom? Är det bara jag som ser igenom? Är det jag som är knäpp??? Men så vänder jag mig om och ser in i min chefs ögon - och känner, underbara människa du såg också igenom....

Läskigt, en känsla som är svår att skaka av....men men,...ska släppa taget (snart)

Ny dag, nya tankar, nya tag...hej från mig

Idag känns längtan efter ett till barn SÅ stor.
Vill så gärna ha en liten mage att klappa på,
ett litet barn att längta efter, ett syskon till O.

Jag vill det så gärna idag.
Men tänk om det skulle gå illa igen.
Försöker intala mig att det är bäst att vänta till efter jul,
då järnvärdet är som det ska, då det gått lite tid och inte är så färskt..
Jag ska ju eventuellt börja ett nytt jobb och då kommer dagarna gå så fort....

...längtan kommer dock inte blir mindre......

Här hemma i söndagsvardagen, ligger en bakis H, en levnadsglad O tittar på Pippi, och jag slö glor på tv efter att ha skurat toaletter, städat, skrubbat efter mina dryckesglada vänner.
Det blev en, enligt mig, lite väl blöt kväll för vissa..inklusive min H.

Jag kände mig konstigt osocial, orkade inte prata eller engagera mig i allt stå hej, ville bara gå och lägga mig - trevlig värdinna....eller not....

Nu ropar Lilla O efter nyponsoppa...ska försöka få henne i säng ganska snart...

Puss och kram E

Utanför mina orangetapetserade sovrumsväggar pågår en kräftskiva.
Fulla barndomsvänner som äter nattamat och som dricker stora klunkar med vin och pratar i ett, stereon är på en blandning av Kent och något annat konstigt...
Och jag,ensam i sovrummet, med värkande kropp,trötta ögon och som längtar efter att få sova..borde vara där ute jag vet...men jag orkar inte..jag orkar verkligen inte...det är bra så, tack och godnatt...

Nöjd med kvällen som helhet, god mat och trevliga vänner, en nerspydd soffa (vi är tydligen fjorton fortfarande *ler) Bara inte H går och hånglar med någon så.....då får han flytta till friggeboden....

Nä nu måste jag sova....godnatt.

självkänsla sökes

på vägen hem från coop, kände jag bara för att fortsätta fortsätta och fortsätta bort från allt.
jag får den känslan ibland -
då jag bara vill pausa från allt.
kände mig trött och ledsen,
jag känner att jag inte riktigt är mig själv just nu,
eller jag är mig själv men jag är en förvirrad E.

jag har fått så mycket beröm

och man skulle kunna tro att jag skulle bli glad

men icke sa nicke

på en gång kliver en objuden gäst in i mitt liv och tar över

inget hej, ingenting utan den bara är där

min skit dåliga självkänsla

och jag bara väntar på att folk ska inse vilken bluff jag är

jag borde växa men känner bara att jag krymper

fan vad konstigt

fan vad idiotiskt

fan vad typiskt

försöker bolla med vänner

men jag är samtidigt rädd att de ska tro att jag fiskar efter ännu mer bekräftelse

men det handlar inte om det

det handlar om att jag känner mig liten och rädd

som en bluff

jag förstår att jag framstår säker

med mitt rödlila hår, mina kläder,

mitt sätt att prata och vara

men jag är inte alltid säker

så är det bara.

den här osäkerheten förstör så mycket för mig

min glädje

min chans att utvecklas

eller nej så ska jag inte skriva-

jag utvecklas fan mig

men vilken vånda jag går igenom varje gång

hinder är till för att komma över

vissa skuttar man över,

andra tar sååå mycket längre tid

som det här med självkänslan

det tar låååång tid

men över ska jag - till vilket pris som helst.

Kort reflektion

det pirrar i magen
jag har sökt nytt jobb och det verkar som om jag får det....
allt handlar om lön

utvecklas - jag utvecklas och det ständigt och det är helt fantastiskt underbart

lämnar datorn kvar på jobbet, får inte plats med den i väskan - finns inget utrymme bland falukorv, yoghurt och spenat

hemma går livet sin gilla gång
jag andas
känner mig starkare för var dag som går

blickar framåt
men visst finns tankarna där även om jag skjuter dem ifrån mig -
lägger det på hyllan för jag vet att jag kommer att ta tag i det någon dag-
det är oundvikligt

kramar till A
kramar till E
KRAMAR TILL ER ALLA SOM LÄSER

LIKE YOU A LOT

Idag går en vän till mig igenom något fruktansvärt jobbigt.
Jag önskar så att jag kunde göra något för henne, men jag vet av egen erfarenhet att detta är något som man själv måste genomlida och att det känns så totalt meningslöst och fruktansvärt jobbigt. Jag skickar massa kramar i tankarna, jag vet att du vet det - A.

Ord räcker inte till ibland, det är fruktansvärt frustrerande för mig som jämt vill tala -
men efter mitt missfall så önskar jag att vissa människor hellre bara krama om mig, eller sa det finns inget att säga - fan vad det är synd om dig, istället för att dra upp statistik och fakta om hur vanligt det är...för sanningen är: DET ÄR SKITSAMMA HUR VANLIGT DET ÄR - DET GÖR LIK FÖRBANNAT JÄTTE ONT BÅDE FYSISKT OCH PSYKISKT.

Jag ska dock inte vara för hård, för jag vet att man säger saker i ren välmening, men jag ska dra lärdom av det och försöka att inte göra om andras misstag.
Det är viktigt med insikter om man gör något av dem.

Som sagt, tänker på dig, A och gråter för din skull. Du kommer komma igenom det här med, förr eller senare - men fy fan vad det suger./Kram E

Manliga gynekolog

Innan allt det här hände, eller ja, ännu längre tillbaks var gynekolog ett yrkesval för mig som var totalt obegripligt, likaså tandläkare och de som håller på med fötter. Det är fortfarande ganska obegripligt hur man kan välja ett sådant yrke - där man ser in i en annans persons underliv, eller någon annans förhoppningsvis nyborstade mun eller skrubbar någons fot....men jag är ENORMT TACKSAM över att dessa människor finns. Och då menar jag verkligen det.
Jag är så glad över att dessa människor finns och för deras enorma kunskap.

Var på återkontroll idag, och underläkaren som undersökte mig, var en snygg kille i min ålder.
Jobbigt sådär jätte jobbigt. Jag ville helst av allt ignorera mitt namn som ropades upp och vänta på nästa läkare...men så tog jag mig i kragen och reste mig upp. Han var faktiskt jätte duktig - och förklarade allt på ett sätt så jag förstod. Allt är ok. Jag kan blöda ngr dagar till men annars såg allt bra ut. Tack och lov.

Nu ska jag åka hem till min syster och gosa en liten tungviktare till bebis, grilla och bara vara. Sista dagen på semester. Imorgon börjar allvaret....men det ska faktiskt bli skönt med lite rutiner igen - vi behöver det.

Kram kram E

Lite bättre dag

Glutenfri öl på en tisdag - smakar helt ok.
Igår tog jag en lång promenad med P, vi gick och prata som förr i tiden, innan vi fick barn och vi inte hade så mycket att göra jämt.
Välbehövt för efteråt kändes allt mycket enklare.
Känner mig lugnare och hoppfullare och starkare.
Imorgon skall jag på återkontroll - blöder fortfarande, så vi får se hur det går....jag går med på vad som helst, bara det blir bra...*ler

Gick förbi jobbet, mina kollegor satt på möte, men när de såg mig, kom de ut och kramade om mig länge. Kändes tryggt och jag såg i deras ögon att de var glada att se mig! Kul!
Jag är omtyckt - fan vad härligt!
Inte bara av dem utan av många andra mer och jag tror att jag ska sola mig lite i den glansen - det vill säga, att folk tycker om mig glansen. Kul, kul, kul!

Idag fick min vän E en liten son, nummer tre i skalan. Längtar efter att få träffa det lilla underverket och snusa på honom. Gos. Grattis E, verkligen!!!Självklart grattis till alla andra i din lilla familj....4 blir 5 och snart har ni ett helt hus att fylla.

Saker jag ser fram emot:
Att träffa Es bebis
Att dricka vin med P på inflyttningsfesten på lördag
Att Lilla O får rutin i vardagen (dvs dagis...!!)
Att jag blir helt återställd och kan börja leka duracell kanin igen...(arbete pågår) LER STORT.
Kram kram E

Inte en vanlig söndag

Ligger här ensam i sängen och lyssnar på svensk toppen - har precis svalt två alvedon och en ipren och ska snart ta tre cytotec. En liten medicinsk abort bara sådär.

Jag är trött.

Jag orkar ingenting.

Jag är ledsen.

Tänker inte svara i telefon om den ringer
Tänker bara ligga här och vänta tills allt är över.
Det måste vara över snart - jag orkar inte mycket mer.

Ibland är det så svårt att förstå varför man måste gå igenom vissa saker - är jag en sådan hemsk människa? Vad har jag gjort för ont för att jag måste gå igenom detta?
Jag vet att det är dumma helt ologiska tankar men det känns som ett straff, speciellt när det aldrig aldrig går över.

Lilla O vill bara vara med mamma. Hon vet att något är fel och därför vill hon vara jätte nära och jag orkar inte, jag älskar henne sådär super mycket, men just nu orkar jag inte. Och ju mer jag inte orkar ju mer är hon på mig och då brister jag.
När jag brister inser jag hur mycket jag annars håller ihop.
Det blir smått kaotiskt när jag kastar in handduken. H blir på dåligt humör fastän han försöker vara ett stöd så är hans tålamod lika dåligt som mitt. Varför blir det så?
Då känns det som om jag inte har rätt att bryta ihop - utan att jag måste skärpa till mig och det snabbt för annars går vår lilla familj under....(ja, ja så höga tankar kanske jag inte ska ha om mig själv..) men helt klart styr jag vår familjs mående.
Jag vet att det finns de som oroar sig över mig, tack för er omtanke...jag fixar det här med men det tar lite längre tid och just nu behöver jag bara vara lite för mig själv..jag hör av mig när jag känner mig lite starkare.

Kram till er alla.

Sitter här med ett glas kallt vitt vin - solen skiner ute.
En vecka kvar av semestern för att sedan börja jobba igen. Längtar inte till jobbet. Har faktiskt lite jobbångest, då jag är rädd för att jag inte kommer ro det i land. Har så svårt för statistik och för att prata sakligt så att folk förstår.....men men hinder är till för att komma över....eller?

Ringde mvc idag, då jag inte slutar blöda - blev hänvisad till gynakuten som i sin tur inte går att nå utan man hamnar direkt till sjukrådgivningen. Hon var vänlig, sa att min allmäntillstånd måste råda...och tja, vad är mitt allmäntillstånd? Här sitter jag och dricker vin, så så dåligt kan det ju inte vara - jag är yrslig och trött - men inte döende direkt inte heller sådär super orolig utan mer jag får se vad som händer....så det är det jag gör...ser vad som händer.

Tänker mycket på vad jag kan lära av det som har hänt. Ska jag leva mer i nuet och sluta oroa mig och ta saker och ting som de kommer?Jag tror det.
Men hur gör man då om man är den där lite oroliga planerande typen som gillar 8-5 jobb och föredrar att ha fastjobb osv och som gärna vill ha framförhållning? Hur slutar man vara såsom man alltid varit?

Jag tycker att det är svårt.

Jag sa till H häromdagen att jag så innerligt skulle vilja ha en pausknapp. Jag vill faktiskt inte vara med ibland. Jag känner så ganska ofta nu förtiden. Jag orkar inte. Trött, trött, trött.
Vill inte vara med någon annan än min syster .En vän ringde igår för råd och jag kände att jag hade inga att ge förutom att det går över....det blir bra, andas och bit ihop, för det går alltid över förr eller senare.

Har inte ens dåligt samvete över att jag inte hör av mig, jag orkar inte ha det, de vänner som finns kvar, finns kvar. Jag vet att mina vänner förstår. Jag vet att de inte kräver det av mig.
Eller?

Saker som är spännande just nu är att min vän E blir mamma närsomhelst!
Saker som är kul: vi har köpt en hammock, nya utemöbler, en ny grill och börjat renovera köket. Livet står inte still och fint blir det.

Vitt vin smakar mums. /E

tänk om jag aldrig kommer lyckas bli med barn igen.
tänk om jag kommer drabbas av missfall igen.
tänk om....

en del av mig vill börja försöka igen, (som när man faller av en häst eller cykeln - det är bara upp och hoppa)
den andra delen av mig är livrädd.
vill inte gå igenom detta igen - rent fysiskt och psykiskt.

läser på internet, hur vissa drabbas om och om igen, det verkar inte vara någon hejd och det är så sorgligt. Vill hoppa in i texten och krama om dem hårt samtidigt som jag förundras över hur det orkar att pröva om och om igen...alla förhoppningar, den enorma längtan..

jag har ju lilla O och H.
jag har ju min lilla familj, vi är ju tre och allt som kommer där efter är så hjärtligt välkommet.

sådana här tankar går igenom mitt huvud.
kommer jag våga?
kommer det gå bra?

en kvinna på familjeliv skrev efter sitt andra missfall, att hon inte trodde att hon skulle våga försöka igen, hon är tydligen inte värd det skrev hon...
så hemskt.

jag är värd det, hoppas jag.
jag är en helt ok människa, långt ifrån perfekt men helt ok. Enligt mig i allafall.

O brukar säga att hon ramlar, mamma jag jamlar säger hon, osså ramlar hon, den här gången är det jag som jamlat - såren syns inte men lik förbannat är jag i behov av plåster, helst med söta bamse på, problemet är att det är så svårt att fästa på själen....

ja, ja.../E

Hemma.
En maskintvätt klar och upphängd.
Lilla O sover sött i sin säng.
Jag kollar mail, läser aftonbladet och skriver blogg.
Blöder fortfarande.
Önskar att det kunde sluta.

Veckan i Dalarna en liten sammanfattning.
3 första dagarna:
Mycket God mat, goda vänner, mysigt landställe, hyfsat väder, roligt spel, samtal, omtänksamhet: ordnat allt glutenfritt!!!
Resterande dagar:
Släkt, 80 års kalas, sunkigt tomteboland, trötthet, trötthet - enorm trötthet. Super snäll go omtänksam cool moster till H som lagat och köpt allt glutenfritt till lilla mig. Udda men härlig och humoristisk morbror till H som bott kvar i den nu över 100 åriga gamla släktgården. Insikt: dalmål är ganska knepigt att förstå. Brända mandlar och dalahästar. Sollerökyrka, släktgravar, fikabröd och kaffe. Marknad och vackra siljan.

Skönt att vara hemma igen och sova i sin egna säng.
Fullspäckad vecka framför mig, mycket med familjen, grillning, snickring i köket, utflykter och plask i vatten, vänner på besök, begravning, och sedan åter till verkligheten och rutiner. Lilla O behöver dem, jag behöver dem, likaså H behöver dem....rutinerna alltså.

Kram till er alla - och Du E, tack. Verkligen tack tack! Underbart att komma hem till.
/Eva