Adjö till mina drömmar

Precis som nästan alla andra tjejer i denna värld, så har jag drömt om att få gifta mig.
Att någon man skulle älska mig så mycket att han trädde en ring på fingret och sa ja till att leva med hela paket : Mig!

Jag drömde om klänningen, skissade och letade i tidningar..jag tittade på inbjudningskort..
Jag drömde om altargången, min hand på pappas arm, alla blickar på mig, ringen...prästens "Tager Du..."

Jag drömde om vilka som skulle komma, om pappas tal, om en gemytlig stämning, glada ansikten, glas som skålade, tal, skratt, kärlek.

Och nu sitter jag här 31 år gammal och inser att det blir inget annat än drömmar.
Och jag känner mig faktiskt lite ledsen.

Barnsligt kan tyckas men sanningen är faktiskt att jag är jätte ledsen.

Jag vill så gärna ha HELA drömmen.
Men vad göra, när den man lever tillsammans visst vill gifta sig, men inte alls så som man själv tänkt. Kastar man in handduken och kapitulerar helt och går med på allt han vill eller tjurar man och säger då kan det kvitta...eller hittar man en lösning som passar oss båda?
Vi vill ju så olika.

Jag vet faktiskt inte hur, har sådan lust att bara skita i allt, vara lite martyr och gråta.
Så härligt primitiv är jag.

Nä, jag får väl helt enkelt vara lite ledsen, tycka att det är sorgligt, gråta en skvätt och sedan vinka farväl till mina drömmar för att sedan skapa nya gemensamma sådan.

Det är bara inte så enkelt.

Wow..vad fort det går...

Lever ett spännande liv just nu - allt är så nytt även vardagen och det går fort, alldeles för fort ibland, för att jag ska hinna reflektera.

Ena stunden sitter jag på en föreläsning, den andra läser jag saga, byter blöja och försöker vara en närvarande mamma, ena stunden är jag på utbildning, lär mig massor och träffar människor med dialekter (härligt att pausa från Stockholm ibland), den andra proppar jag in tvätt i tvättmaskinen, medan maten står och kokar, dammsugaren känns som min bästis - till och med lite avkopplande.

Wow - vilken enorm fart allt går i och WOW VARNING! Det går för fort.

Pausknapp önskas.

Mitt i allt känner jag mig lite nyförälskad. Känner värmen i magen, glädjen över att vi har varandra. Mysig fredag, rött vin, öppen spis och vi. Härligt. Mänskligt. Välgörande.

H sa att jag är okomplicerad. Jag satt vinet i halsen och undrade om han verkligen pratade om mig - vilket han gjorde. Han säger att jag är tydlig, att jag förmedlar vad jag vill, hur jag känner och därför är jag okomplicerad.

Wow. Tänk att någon kan tycka det om mig! Jag OKOMPLICERAD. Coolt.

Själv tycker jag att jag är den mest komplicerade människan på jorden. Men, men....jag behöver ju inte alltid ha rätt.

Mys på er allihopa! Det är ni värda!
Kram E.

Vilse i pannkakan...

..precis så känner jag mig...

Det har varit en låååånnng dag och en låååång natt innan dagen började med liten febrig och hostig O. Sjuk och mammakär med en mamma som precis börjat fått erfara hur det är att kombinera yrkesliv med familjeliv.

Pappa och mamma diskussion - trött pappa som inte orkar svara, superstressad mamma som måste iväg - vems jobb är viktigast idag?

Mormor rycker in. Underbara goa mormor.

Vidarutbildning på jobbet, måste vara alärt, möte med styrgruppen på projektet - går därifrån omotiverad, tappade lusten någonstans under samtalets gång....vad håller jag på med?

Saknar känslan av att tillhöra något, får hela tiden höra att glöm inte att det här är tillfälligt, glöm inte att projektet är slut, när kan du flytta från stockholmsvägen det finns faktiskt andra som vill ha ditt rum - jag ler men känner hur jag tycker att det suger.

Det är såååå VIKTIGT det jag gör, säger dem till mig, Du är så DUKTIG men ha inte för höga ambitioner, glöm inte att det här varar absolut inte för alltid...
VINGKLIPP MIG INTE! JAG PALLAR INTE DET!

Måste ta ny tag, hitta ny luft att andas, jag ska fixa det här utan den sociala tillhörigheten.
Varför känns det som om jag är helt fel?

Otäck känsla.
Olustig känsla.
Osann känsla

Behöver höra O-låten NU!

Kommer hem försent, mormor ler ändå tålmodigt, O glad att se mamma - en mamma som behöver andas och inte alls vill läsa saga, laga mat och torka snorig näsa - som inte alls vill diskutera med sambo om vems jobb som är viktigast imorgon...

Någon som har lite glädje över?
Skicka gärna över lite, kan behövas här!

Nåväl, det är en ny dag imorgon också.
Kram E.

Med och motgång

H ska bli opererad.

Om en månad.

Det blir bra.
Det går bra.
Vi har nätverk, familj och vänner, som tar vid om vår ork skulle ta slut.

Han som ska utföra operationen är den som gjort flest sådana operationer i hela Sverige.

Det blir bra.
Det går bra.

Får lägga lite drömmar på is, som att resa på semester, pengarna kommer att sina vid sjukskrivningen,men med en viss bitterhet/trötthet känns det som om jag är van nu.
Det är som det är och det är inte mycket att göra åt saken.

Vi har ju i alla fall varandra. Vi har ju en framtid.

Drömmar som pågår i mitt huvud;
Bröllop, längtar så efter att få säga och höra ett ja
Resa, sand mellan tårna, ett iskallt glas vitt vin och en bra bok...
Projektet förlängs....för att det är så viktigt och för att jag gjort ett bra jobb....
Långa Naglar (mina egna alltså...förstår inte varför jag inte kan sluta)

Veckans att se framemot:
Middag på Herman med mammagruppen (underbara kvinnor, bra mammor men framför allt mina nya vänner)

Veckans utmaning:
Morgondagens styrgruppsmöte - projektplanspresentation!

Nä, nu ska jag mysa i mina randiga pyjamasbyxor, spela harpan på datorn, dricka te och slöglo på tv...

P.s Jag mår sååå mycket bättre sedan jag börja jobba....

E.

Lycka

Denna helg har jag varit lycklig.
Känner mig kär på nytt och fylld med massor av energi och tålamod.

Det känns lite konstigt, lite upp och ner, huller och buller - för i veckan speciellt i torsdags var jag så låg, så deppig - så svart och min inneboende kritiker gormade konstant på mig.

Men så kände jag bara en uppgivenhet - att jag orkar inte lyssna på all denna kritik, jag orkar inte leva om jag bara ska sänka mig själv hela tiden. Det går inte. Och fastän kritikern inte håller käften så försöker jag inte att lyssna på alla elaka nedvärderande ord som kommer ut. Det är inte enkelt men det går.

En kram skickad via sms på fredagsmorgonen värmde. Tack för den!

Ibland är man bara så skör, så nära att ramla i tusen bitar men så brister man inte utan man tar nya tag och kämpar på....

Jag kan, jag vill, jag ska leva ett bra liv - både privat och yrkesmässigt. Det går. Jag vet det.

Nyrakad H - som en ny man - mysig middag på restaurang. Kärlek! Vi pratade om saker som vi aldrig pratat om - och jag kände att jag älskade. Jag kände att jag förstår varför vi inte ger upp när det stormar som mest, då det känns som tyngst - för den finns där - kärleken. Glädjen att vi faktiskt har varandra. Älskade, älskade H- fan vad jag älskar när Du sjunger med i barnvisorna - falskt men från hjärta...Ketchup ska prutta....Jag älskar Dig!

Puss från E.