Jag förstår inte varför det känns som om jag måste agera.

Jag förstår inte varför det känns som om jag borde skicka ett sms och skriva jag älskar dig.

Jag förstår inte varför det känns som om det är jag som har gjort fel, när allt jag är har gjort är att stampa med foten i marken och skrika : Nu får det fan vara nog- nu räcker det! Jag är värd mer.

Jag förstår inte varför.

Varför jag på en gång vill rätta till,

göra om,

förmildra,

när jag bara varit ärlig, rak och tagit mig själv på allvar.

Det är ju jag som borde få sms med orden jag älskar dig.

Det är ju inte jag som ska agera.

Släta över och göra ogjort.

Ändå känner jag som jag gör.

Konstigt.

Väldigt konstigt.

Och inte speciellt kul heller för den delen.

Jag kunde inte acceptera.

Jag kunde inte ta ett glas vin, slappna av och bara låta det vara.

Jag kunde inte- utan bad honom fara dit pepparn växte, tog bilen till Viggbyholms båthamn och snorgrät. På min födelsedag.

Potatisen i ugnen och mina föräldrar som kommit.

Så det kan bli.

Så här får det inte vara.

Det här handlar om mitt liv.

Om mig.

Om mitt egna värde.

Jag vill ha mer. Mycket mer.

Jag är värd det.

Så är det.

Så så får det aldrig mer bli igen.

Så outhärdligt, över djävligt får det liksom aldrig mer bli.

För jag är starkare än du.

Det har jag lärt mig nu.

Men det är inte bara att gå.

Om det vore det så skulle jag faktiskt gå.

Gå, gå, gå och inte vända mig om.

Jag säger jämt att det handlar inte om kärlek.

För älskar det gör jag.

Varenda del av denna man.

Men jag har fel, det handlar om kärlek.

Det handlar enbart om kärlek.

För om jag inte älskade

skulle jag gå. Så enkelt och så svårt är det.

Jag tänker inte gå in på vad som hände.

Eller vad som sas -

för orden spelar ingen roll.

Jag valde helt enkelt att inte gå utan att stanna.

För att jag älskar och för att hoppen aldrig dör.

Nej, E..trots paniken, känslan av att drunkna, luften som inte når lungorna, förtvivlan, ångesten- så dog inte hoppet.

Han gav liksom inte upp. Han gick inte. Satt där under middagen. Stod kvar utanför dörren.

Om du någonsin börjar tveka: ja jag älskar dig och jag vill att vi försöker lite längre.

Jag vet inte vart det leder.

Jag vet ingenting.

Ingenting alls.

Skört men inte hopplöst.

Ett ögonblick

Blåa ögon, ett vackert leende, ett litet hej och steg som stannar upp.

Ser i hans ögon att vi känner igen varandra. Kan inte placera vart, när eller hur.

Men det känns lite speciellt sådär i förbi farten och jag kommer på mig själv att le hela vägen hem.

Ett hej från en främling. Glittrande ögon.

Tinar upp lite grann.

Känner mig lite speciell, tänker att det är nog för att jag har mina nyköpta stövlar..

kramas- stående och länge.
vill hålla om.
andas in doften av dig och hålla kvar.

det blir inte alltid som man tänkt sig.
sagan, min saga ser så annorlunda ut än vad jag tänkt mig.
kändes lite b när jag stod där och kramade plastglaset i handen och försökte uppbåda sann glädje efter den ena romantiska berättelsen efter den andra.
hur deras karlar friat, champange, på knä, vackra ringar och tårar.
försöker inte känna mig lurad men gör det ändå.

dumma jag.
bara för att han inte föll på knä, så älskar han inte mindre.
bara för att han inte fria så älskar han inte mindre.
han är bara den han är.
så enkelt.
och ändå, ja ni förstår....

dumma dumma lilla jag.
kärleken ligger ju i att han inte ger upp.
att han faktiskt försöker, han med, på sitt sätt.

att han suttit på familjerådgivningen - obekväm som fan- villrådig och smått panikslagen och alltid lite försenad- men han har suttit där.
han försöker
det är mer än vad andra gör.

det är väl romantik det med.
annorlunda sådan-

Vackra höstlöv.

Värmeljus.

En kopp varmt te med limehonung.

Frost.

Mörker.

Solen som värmer.

Skrynklig skjorta med en eller två chokladfläckar.

Dagen som börjat alldeles för tidigt.

Lillebror som sover i vagnen.

En nakenfis under duntäcket som glor på tv efter duschen.

H ringer och säger att han är på väg hem.

Stök över allt.

Tre jobbansökningar iväg skickade.

Stolhet som värmer inuti.

Det blir som det blir.

Jag försöker åtminstone.

Har sökt tre utbildningar till universitetet också.

Ska till tandläkaren med O - hoppas hon öppnar munnen,

själv ska jag skaffa ny bettsken.

Det värker i mina käkar, molnande värk. Ipren värk.

Det går över, precis som allt annat.

Känner hopp och framtidstro idag.

Känner nyfikenhet över hur det ska bli med allt.

Jag

För det handlar ju trots allt om mig.

Om vem jag är,

vad jag vill

och vad jag känner, tycker och tänker.

Finns jag brukar jag fråga.

Ja i allra högsta grad.

Men vem är jag?

Vem är jag?

Inte vem vill jag vara utan vem är jag?

Jag är en tjej som älskar grädde, stekt strömming, grill chips och små godis.

Jag är en tjej som tycker att det är svårt att hitta bra skor, byxor och tycker att alla andra klär sig snyggt.

Jag är en tjej som gillar att prata, mycket och länge om allt. Som går och har smått ångest över att jag inte har tänkt klart kring det där med gud och så...och som skulle vilja bli lite mer insatt i politiken och känna mig mer beläst. Jag vill vara med och förändra. Skapa. Utvecklas.

Jag är en tjej som sällan skrattar med magen men som gråter med hela kroppen. Ful gråter som Helena Bergström med snor och allt.

Jag är en tjej som gärna ser mig som offer och vill så innerligt bli omtyckt av allt och alla.

Jag är en tjej som spelar teater- i vardagen- säg vem du vill att jag ska vara..så blir jag den...

Jag är en tjej som är övertygad om att jag fortfarande inte har hittat g punkten och som innerligt gärna vill hitta den.

Som vill resa.

Som tackade nej till droger för att jag vet att om jag skulle ta så skulle jag fastna.

Som kunde blivit alkoholist.

Som gärna sparkar på mig själv

Som pratar lite för mycket - lite för ofta

Som är omtänksam

Som längtar efter en bra bok att försvinna in i

Som slarvar bort plånbok, mobil osv.

Som vill få ta mer plats.

Som längtar bort och som längtar hem

Som älskar att duscha - länge

Som tycker att det är trist att raka benen

ja det handlar om mig

och listan kan göras och skall göras längre..

i jakten på mig själv är alla medel tillåtna.

Går rak i ryggen med blicken framåt och med raska steg.

Framåt.

Ja det går framåt.

Och det är så himla skönt.

Lagar mat i fantastiska färger.

Nya smaker som landar på tungan.

Tycker inte om säger 4 åringen och ber om smörgås.

Vilket hon får.

Känner mig lite upprymd över att jag tagit tag i en massa saker,

rensat saker, lagt ut kläder på tradera, börjat äta och motionera.

Jag är på gång.

Jag är laddad.

Jag är redo.

Grät så det skvalade på terapin.

Gick genom stan med rödgråtna ögon.

Känns så befriande att hitta ord och få insikt.

Det förflutna kommer igen.

Men det förflutna är just det förflutna.

Nu är nu.

Nu kan man göra annorlunda.

Nu kan jag välja om på nytt.

Resa bokad till Teneriffa. Vilken glädje!

Gjorde lyckodans a la Eva.

Here we come.

Skål för att vi satsar. För att vi inte ger upp.

Ser fram emot ny miljö, att dela en cava med H och spö honom i poker, leka med barnen i poolen och göra dagsutflykter.

Verklighetsflykt är nödvändig. Livsnödvändig. Kärleksvändig.

Känns bra.

Inuti.

Är stolt över mig själv, för att jag kan, för att jag tar tag i saker.

För att jag vågar försöka, för att jag inte ger upp, för att jag är jag - jag är bra.

Härligt att känna så.

Viktigt att känna så.

Vet inte varför allt plötsligt vände, kändes lite enklare och lite bättre.

Kanske var det för att någon lyssnade, någon förstod och kanske var det för att jag tillät mig tänka fritt, öppnade dörrar på glänt och lät mig känna så som jag kände.

Jag är så glad över mina vänner. Över mobilen som klickar till när ett sms har sänts, över långa samtal via telefon eller (vilket dock är alldeles för sällan) i det verkliga livet. Glad över att veta att ni finns- bara ett telefonsamtal härifrån.

Jag är stolt över mig själv just nu. Stolt över att jag vågade låta saker vara, tillät mig vara passiv och att jag höll käften. Kändes vuxet och moget - man behöver inte alltid prata- man behöver inte alltid agera. Ibland bör man bara vara-

Jag är stolt över att jag anmält mig till viktklubben. Att jag ska börja ta tag i min kärleksvalk som bara blivit större och större sedan jag slutade amma...det ska bli en utmaning att äta rätt och röra på mig. Och jag vet utav tidigare erfarenheter att jag kommer att må så mkt bättre. Så är det bara.

Jag förundras över mina stora systrar, hur de snackar skit om varandra hela tiden, bakom ryggen på varandra. HELA TIDEN. OAVBRUTET. På skansen i fredags så snackade N skit om S, så fort hon fick chansen eller tvärtom. Pappa sa att så har dem alltid varit sedan de var små. Och de bråkar om skit saker, som att N vill gå till lillskansen, då bara måste S till älgen först osv.

Och jag förundras över att vi verkligen är helsyskon. För speciellt den äldsta känns som en främmande fågel. Jag förstår mig inte på henne - inte alls.

Jag vill bara ruska om henne och skrika: Men snälla rara människa - vakna!! Sluta var så förbannat negativ, så förbannat egocentrisk, världen handlar inte om dig utan om oss alla.

Men jag säger ingenting. Ingenting alls. Mmm-ar lite grann. Håller mig undan. Orkar faktiskt. inte riktigt med henne. Hennes långa utlägg om att hon inte dricker vatten med bubblor i, eller om hennes förlossningar, eller hur hon får migrän av coca cola light, om hur hon bara måste ha pepsi max hemma för att hon dricker 1½ liter om dagen, om vilka kläder hennes man anser att hon ska ha, om vilket godis hon gillar eller inte gillar. Varför har ni köpt godisbilar? Jag gillar inte bilar..eller åh, I like that - mums så var det slut...eller om hennes extremt långa utlägg om varför hon inte kan dra Ws barnvagn....för att hon kan få en känning i ryggen....

Ja ni förstår säkert. Tröttsamt. H var förundrad över att hon kunde få migrän pga av värmen- han undrade om hon hade konstant migrän i australien då...

Nä, nu ska jag sluta för denna gång.

Kram!

Borde sova men kan inte.

Förundras så över min stora stora stora syster, hon som flyttade till Australien för 17 år sedan.

Hon är 11 år äldre än mig och jag har egentligen inga direkta minnen av henne eftersom hon flyttade hemifrån när jag var 4 år gammal. Vi har samma mamma och pappa och syskon. Men där tar likheten slut enligt mig åtminstone men inte enligt henne.

I bilen på väg mot Mariefred säger hon: Du och jag, vi är dem som är mest lika- ja inte till utseendet men till sättet...Vi är lika du och jag säger hon med ett stort leende på läpparna och jag- jag liksom: mmm(ar)...och tänker tyst: Yeah right.

Min stora stora stora syster är ingen jag vill vara lik. Jag vill verkligen inte vara som hon.

Men hon kanske har rätt, vi kanske är lika?

FASANSFULLA TANKE.

Men varför skulle vi inte kunna vara lika?

Hon är en riktigt labil känslomänniska- det är jag med.

Hon söker svar i bibeln - jag i terapi.

Hon är stökig "messy" like you som hon säger- och ja, jag är stökig..like her.

Men sen tar det liksom slut? Hoppas jag - eller?

Jag vill verkligen verkligen inte vara som hon.

För jag tycker hon är tråkig, självupptagen, tar alltid mat till sig själv först till och med före sina egna barn, tänker alltid på sig själv i första rum och då menar jag ALLTID, girig och snål, lyssnar aldrig på andra, pratar bara om sig själv eller om enligt mig om super tråkiga saker och är extremt omständig och långrandig, hon kommer ALDRIG ALDRIG till sak.

OH MY GOD- JAG VILL INTE VARA HON. Imorgon ska jag ringa mamma och fråga- ja, jag tror ta mig sjutton jag ska ringa alla i min familj och begära ett ärligt svar: Är jag som hon?

Om så, då kan jag inte avsluta terapin efter jul - då bara måste jag jobba ännu hårdare med mig själv....för det vore hemskt. HEMSKT.

Tänk om jag uppfattas som självupptagen, tänk om andra tycker att jag är BORING, omständig osv. Nu tror jag inte det, men tänk om...

På vägen hem igen, så frågar hon sin dotter: E, tycker inte du att jag och Eva är mest lika av alla systrarna? Hon får inget svar- men hon upprepar igen: Eller hur, E visst är jag och Eva mest lika -- Yes, mum- if you say so.,...

No, E...I promise you- I am not as your mum...not even close...(I hope)

Mariefred

Ser den vita gaveln och fönstret där mina gardiner satt förut.

Här bodde jag, levde jag, i ett läsår.

Fick vänner, skrattade med magen, grät så att jag snorade, reste till Indien, älskade, blev kär, fick krossat hjärta, åt Jonas vitlöksbröd, smög åt hamburgare med Emma, bråkade om kompostering och städning, läste om barnsrättigheter, tog långa promenader i Hjorthagen, käkade frukostbuffe, hade filmkvällar, spelade spel, träffade människor från söder och norr, från alla världens hörn. Här hade vi en kurdisk afton, här tog jag tag i många fördomar, här tränade vi till Im a barbie girl och skrattade så att vi höll på att dö, här fick jag ansiktsmassage varje kväll av en pratglad Jonas som aldrig aldrig kunde vara tyst.

Här var det första gången jag prövade mina vingar utanför Täbys gränser-Här började min egna resa. Här klipptes navelsträngen. Här visste ingen vem jag var, där mitt förflutna inte spelade någon roll. Här var jag Eva, inte lill Lena, eller Eva T, här var jag liksom jag och jag fick vänner.

Ja, det var en fin dag idag- fin och energirik.

Fix you med Coldplay

When you try your best but you don't succeed

 When you get what you want but not what you need

 When you feel so tired but you can't sleep

 Stuck in reverse  

And the tears come streaming down your face 

When you lose something you can't replace 

When you love someone but it goes to waste 

Could it be worse?  

Lights will guide you home 

And ignite your bones 

And I will try to fix you  

And high up above or down below

 When you're too in love to let it go 

But if you never try you'll never know

 Just what you're worth  

Lights will guide you home 

And ignite your bones And I will try to fix you 

 Tears stream down your face 

When you lose something you cannot replace 

Tears stream down your face And I  

Tears stream down your face I promise you I will learn from my mistakes 

Tears stream down your face 

And I  Lights will guide you home

 And ignite your bones 

And I will try to fix you 

Längtan bort

Skulle allt kännas och vara annorlunda om vi hade sand mellan tårna?

Om vi vore någon annanstans än bakom bullerplanket?

Om det var ljudet av havet som brusade istället för bilar som köar på väg in till stan?

Letade resor på skoj på internet- blev till allvar när jag hittade en billig flyktort för 25 000 kronor för mig, H och barnen. 14 dagar till Thailand.

H förnuftig. Jag med en enorm längtan efter spontanitet och verklighetsflykt.

Ingen bra kombination.

Jag vill fly bort med min lilla familj. Hålla om. Hålla kvar. Hålla levande.

Vi mår inte så bra här hemma just nu.

Hittar inte riktigt fram. Kompassen är trasig. Kartan är förlagd.

Lilla O får raseri utbrott som inte liknar denna värld.

På mitt vänstra ben har jag ett bitmärke lika stort som en handflata.

Ett bett från en galet arg 4 åring som inte fick som hon ville.

Benet svullnade upp. Mitt hjärta gick itu.

Utbrott en gång om dagen minst. Jag dör - jag dör skrek hon bakom dörren.

Men om jag försöker nå henne, slår hon mig, biter, rivs, drar i håret.

Vart kommer all denna ilska ifrån? Vi försöka prata om det när ilskan inte är på besök, men får inga bra svar. Hon är för liten för att förstå.

Kramas mamma, i minst 6 år sade hon nu imorse och vi kramades, kramades, kramades- men världen väntar ju utanför - och även om jag drar ut på tiden- så räcker det inte till.

Hon får inte nog, helst vill hon krypa in under huden också- om hon fick.

Så jag vill bort. Ta henne med mig och resa iväg. Där vi kan bygga sandsslott och kramas.

Där vi har tid för varandra. Alla fyra.

Därför blir jag arg på nej sägaren. Jag behöver det här och det nu.

Befall oss, Tingeling!

Jag befaller dig, jag bönar och ber; låt oss fly en stund.

Låt oss få vila upp oss. Andas och börja älska igen.

Innan det är försent.

Har du lagt champagne på kylning och köpt hem röda rosor nu då? Så sa min kära "svärmor" till mig när hon ringde i lördags då H skulle komma hem efter 10 dagars frånvaro.
Nä, svarade jag - jag förväntar mig att jag får det.
Behöver jag skriva att hon blev förbannad? Stött och upprörd. Prinsen kommer hem och jag har mage att inte jubla av glädje- ställa till med välkomstfest osv. Du har ju inget att gnälla för, två barn är väl ingenting att ta hand om...osv.
Jag vet att jag inte borde ta åt mig, utan bara skaka av mig det...lägga på luren och tänka att kärringen är inte klok. Men det retar mig så in i norden. TOKMYCKET.

Jag är så himla trött just nu. Trött på grund av sömnbrist. Trött på att vara hemma. Trött på att vara trött. Det märks att du är missnöjd säger H, du letar fel över allt.
Sant, men han underlättande inte det hela med att komma hem och kritisera städningen. Jag gör så gott jag kan men jag orkar inte.
Jag är slut som människa just nu, saknar mig själv,rätten att vara mig och att få göra saker utan att bli avbruten hela tiden. Att kunna få stå i duschen hur länge jag vill utan att ha ett barn utanför eller i duschen, att få ligga kvar och dra mig i sängen, läsa en bok hur länge jag vill.
Jag är smått orolig för framtiden gällande jobb, hittar inga att söka, vill inte tillbaka till mitt gamla.

Jag saknar känslan av friheten, av att trampa fram i skogen och leta svamp, lägga mig raklång på en klippa och stirra upp i himlen. Idag låg jag i sängen och storböla - snor och tårar- vill bara bli lyssnad på men H känner sig kritiserad och blir förbannad. Slår näven i väggen och skriker.
Han säger att han inte kan byta jobb, det är inte läge nu...och jag vet det - men sanningen är att jag vet att jag inte klarar det längre. Jag KLARAR inte av hans resande längre. INTE ALLS.
INTE EN GÅNG TILL. Så känns det idag, så har det känts ett bra tag men det är som om han inte hör mig. Som om jag pratar för döva öron.
Du lyssnar inte skriker han, du förstår inte.

Men kanske är det så att det är han som inte lyssnar, att det han som inte förstår, jag orkar inte det här ensam- jag är inte gjord för det. Jag klarar det inte. Inte nu när barnen är små, sen kanske men inte nu. Så enkelt och så svårt är det.

Fan, vad jag tycker att allt är svårt. Fan helt enkelt.

Inser med viss frustration att jag är lillasyster.
Lillan i familjen, den man värnar om och kring, den man kan mästra och som man skall hjälpa, den man har en tendens att tycka lite synd om och vill ta upp i knät och krama om (och det är ju inte alltid fel) MEN oj, jag är liksom vuxen nu.
Ja, jag är vuxen nu, är utbildad socionom, har lån, en karl och två barn men ändå så är jag lilla lillasystern. Så är det bara. Alla vill väl, alla vill så mycket, alla tycker så mycket om mig och mitt liv och själv blir jag bara förvirrad- har svårt att fatta egna beslut och stå fast vid dem, får lätt dåligt samvete, vill så gärna bli omtyckt av allt och alla osv.

Och ibland när jag står framför spegeln så undrar jag vem det är jag ser.
Vem är jag? Vad vill jag? Vad kan jag? Vad är min styrka kontra mina svagheter?
Alla dessa roller, olika sidor av mig själv - vem är jag när det kommer till helhet?
Vem vet- inte du...
Vem vet - inte jag...

Nåja, sakta men säkert läggs små pusselbitar på plats. Att vrida och vända på dem 45 minuter i veckan ger insikter som ibland är smärtsamma och ibland ger sinnesfrid. Så är det bara.
Så är livet.
Det rymmer så oändligt mycket- svart och vitt och alla färger där emellan.
Härligt, förfärligt och alldeles alldeles underbart.

Ordbajseri i högsta grad, dags att sova känner jag.
Natti!

Ibland kan jag känna mig otäckt negativ.

Det liksom brusar dystert i mitt huvud,

(Tinnitusen som susar) och det morrar i mitt inre.

Idag är det en sådan dag, då jag borde stannat kvar i sängen - jag borde svept täcket över huvudet och vägrat gå upp. Bara ligga där och tjura hela hela dagen. Skit i barnen och alla måsten. Skita i karln. Skita i allt. Jag är trött, sur och sårad.

Det känns som om jag står och stampar och inte kommer någon vart och det gör mig tokig.

Jag känner mig begränsad.

Och jag ogillar det skarpt.

Jag vill blomma ut, vill fantisera, vill vara kreativ, glittra med ögonen och känna framtidstro och tillit. Men jag är en sådan där förbannad känslomänniska som livet leker berg och dalbana med.

Tvära kast hit och dit.

Igår kändes allt så bra, idag känns allt mindre bra.

Hinner knappt med själv.

Men det morrar, brusar och susar.

Och mitt goda humör som siprade in med solstrålarna igår, känns som bortblåst.

Pulsen från Götgatan och alla de underbara människor som jag passerade, gatumusikanterna, den goda salladen och det trevliga lunchsällskapet - allt det som gjorde mig så glad - känns som igår....

Dags att rycka upp mig, hitta glädjen igen, sova en stund med barnen, beställa hem lite mat, titta på Tingeling med O och dippa minimajs i Holidaysås.

Eller inte.

Kanske ska jag dra täcket över huvudet och sura?

Hmm.

Just nu är O inne i en prinsessfas - hon gillar att klä ut sig till prinsessa, läsa böcker om prinsessor, se på filmer så som Askungen, Törnrosa, Snövit osv. Och må så vara tänker jag.

Låt henne hållas- låt henne frossa i det och drömma om prinsen. Klä sig i rosa och lila.

Verkligheten kommer den med.

Så häromdagen gjorde jag ordning ett litet prinsesshörn i hennes rum. Satte lite prinsessböcker på en hylla och spika upp en prinsesslampa. Då får jag höra av en vän att det är lite barnsligt?!

Jag kan köpa att Barbie och Walt disney prinsessorna inte är de bästa förebilderna. (Långt långt därifrån- herre gud- tre önskningar: Skönhet, vacker sångröst - och ja, vad det tredje alternativet skulle bli får man ju aldrig veta...säkert bra på att laga mat! Döh!!) men barnsligt? Ja, so what? Hon blir 4 år!!! Om hon inte får vara "barnslig" nu - när ska hon få vara det då?

Sådant irreterar mig. Försöker att skaka av mig sådana dumma kommenterarer men tja, de biter sig liksom fast lite....

Annars så är jag obeskrivligt trött, vitaminbrist eller ngt dylikt, har svårt att tänka klart, hänga med i samtal, känner mig lätt likgiltig och smått deppad och trött, trött, trött....drömmer konstiga drömmar om att jag drabbas av hjärnblödningar, faller ihop och kan varken prata eller röra mig..super läskigt. Vaknar och kan inte somna om. Blek och glåmig, inget spår av sommar i mig inte...

MEN mitt i allt det trötta och slitna har jag funnit fram till H, små pusspauser i vardagen, vänliga ord som landar i hjärtat och som värmer när man själv fryser, roliga samtal och ömhet.

Gräsmattan utanför är en leråker, men träaltanen börjar sakta men säkert ta form och det gör mig glad- för det kommer att kännas så lyxigt när den är färdig. Ikväll när barnen har somnat ska jag lägga mig i badkaret, jag och en bok, skum och tystnad. Sedan ska jag krypa ner i sängen och sova....sova och sova....

Nice.

är obegripligt trött

Det är en enorm skillnad att bli väckt 05.20 och 06.20 - ENORM skillnad.

Det känns som om jag har haft sovmorgon och allt känns genast lite lättare.

Igår stod jag i omklädningsrum och prövade behåar- fy fan helt enkelt.

Magen hänger och brösten (det som finns kvar av dem) ja jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det men det spelade ta mig sjutton ingen roll vilken kupa jag tog - de liksom blä.

Ok, alla behåar jag prövade var det 50 procent rea på och jag tog alla möjliga storlekar för att testa mig fram, hade en konstig ide om att jag skulle fynda och kom hem och känna mig lite sexig.

Hm. Not.

Ett glas röd vin och snälla ord från omtänksam H, var precis vad jag behövde.

Är glad att vi hittar tillbaka varandra i all röra. Att vi inte ger upp, kämpar på och jobbar för förändring. Jag är glad att han finns.

Idag vill inte jag

Kanske är det för att lillebror vaknade 04.56 och fick upp hela familjen.

Kanske är det för att storasyster bestämt sig för att bara jag som duger och som följer efter mig som en skugga och att hon dessutom längtar efter dagis, rutiner och vardag.

Men idag vill jag inte vara mamma.

Idag vill jag bara vara jag.

Jag vill inte ha en halv tomt täckt av grus, sten och sand.

Och jag vill inte ha vetskapen om att det ska regna och att allt det torra dammiga kommer förvandlas till lervälling.

Jag vill ha en pigg sambo som orkar lyfta vår familj istället för de där förbannade stenbumlingarna i trädgården.

Jag försöker faktiskt vända på det, försöker få fram en positiv målbild såsom:

jag, en martini bianco med is och sprite, min korgstol, och tystnad (ja,ja motorvägen får vara havet denna dag) eller goda vänner över på middag och vi spontan dansar på altanen.

Nu ska jag och barnen åka till Willys och handla välling (tack gode gud för att lillebror tar flaska och dricker välling) och storpack köttfärs och sedan ska vi rulla köttbullar eller nåt.

Fast egentligen vill jag inte.

Inte alls men jag måste ju, har inget val, och E, fastän jag försöker så skäms jag så över mig själv: och jag skuldbelägger mig enormt mycket: för jag är en HEMSK mamma just nu.

HEMSK.

Och det gör allt så tungt, stegen är inte så lätta och gropen jag gräver blir djupare.

Men sömnbrist, egen tid brist, avbruten hela tiden, ensam med barnen...ja listan kan göras lång- förklarar en hel del..men hur förklarar man det för barnen?

Mamma har en dålig dag, mamma är trött, mamma är ??? slut i huvudet?

Urk.

Nej Willys nästa och jag skiter nog i att rulla några köttbullar - det finns ju färdiga att köpa.

Kram e

Gick vilse i skogen i jakt på kantareller och blåbär.

Kom ut till slut lite skrajsen och varm och med några svampar i korgen.

Ja jag hittade gyllengula svampar och solen sken-

Jag både gillar och ogillar det. Skogen alltså och ensamheten.

Är både avslappnad och spänd på samma gång.

Konstigt.

Kanske är det för mycket deckare i mitt huvud,

för när jag går där i tystnaden, i det vackra, skriver min hjärna fantastiska deckare-

om mördade kvinnokroppar och ondska.

Då är skogen trots solsken och fågelkvittar ganska läskig.

Dumma jag - dumma fantasi som skenar iväg.

Döden kom på besök denna sommar med.

Olyckan likaså.

Niklas som dog i en motorcykelolycka.

Majas farmor som drunknade i sjön.

Människor som jag pratat med och kramat om.

Människor som jag har känt och som numera inte finns.

Som var tvunga att gå eller som det stod i Niklas begravningsannons:

Vissa änglar kallas hem tidigare -(det stod nog inte riktigt så men andemeningen var densamma) Jag tyckte det lät så fint. För hur ska man annars se på det, hur kan man annars få tröst, få en mening i det hela. Vissa änglar kallas hem tidigare. En vacker tanke i allt det sorgliga.

När döden knackar på dörrar bredvid, blir jag extra vaksam om dem jag älskar, jag värdesätter och stannar upp lite mer och känner hur skört allt kan vara. Jag vill hålla om och vara nära.

Kram e

Så stannar jag upp...

..släpper mina måsten och kastar mig ut i hänggungan och far fram av min egna tyngd.

Hör O skrika Mamma och sedan hennes skratt.

Kom säger jag - vi gör det tillsammans.

Och det gör vi, vi far fram och håret fladdrar på oss båda.

Sådan vill jag vara - närvarande och busig.

...men jag är också en sådan som släcker ögon som glittrar,

som snäser när jag inte orkar med,

som blir irreterad när jag inte får mitt utrymme,

som vill fly när jag känner mig trängd,

som mutar med glass och hotar med att kasta ut tomten genom fönstret,

sådan vill jag inte vara - frånvarande och kall.

.....jag jobbar för förändring

...jag hoppas att när jag får sova mer, och äger min egna kropp igen, så blir det lite bättre och lite enklare....för jag finns ju här inuti...

livet känns dock lite lättare, till och med fem svarta soppåsar lättare - känns som jag sprungit flera kilometer och kommit i mål, det var viktigt och nödvändigt att rensa och kasta ut lite grann, viktigt att veta att jag kan- att jag klara det med hjälp av en vän.

Imorgon ska jag försöka morgonmysa i lugn och ro med O, imorgon ska jag och storasyster N åka till Ikea och handla ut barnen och på kvällen ska jag sippa rosevin, snacka skit och dansa..

Jag längtar.

Det finns att göra om man så säger, som att sortera strumpor, byta plats på Os kläder, tvätta, hänga och ta ner tvätt, dammsuga, fylla på diskmaskinen och tömma diskmaskinen, byta bajsblöja, klä på barnen, bädda sängen, duscha, lämna saker på fyndinge, lämna glasflaskor, fixa ordning barnvagnen., storhandla, laga mat...

....vill dock inte....

...men måste nog tyvärr bocka av några saker på listan...

Helst av allt skulle jag vilja promenera helt ensam i en skog idag, plocka blåbär och svamp och lyssna till tystnaden. Men det får bli en annan dag.

Finland

Lade mig raklång på en klippa vid havet och blundade en stund.
Hörde havet och Os röst som malde på. Kände den kalla stenhällen mot min hud.

Åkte på släpet efter fyrhjulingen, fick hålla fast mig under den skumpiga färden. Håret fladdrade i vinden och barnen skrattade. Såg en hök flyga mellan träden. Korv som grillas över öppen eld, en kall falcon som svalkar halsen.

Blundar och håller andan, efter att tredje skopan med vatten träffar bastustenarna. Svetten rinner, det bränner mot huden. Går ut och lägger mig på gräsmattan. Ligger där länge med Hs hand i min och stirrar upp mot himlen. Ibland är det gott att leva.

Mommo luktar gott när vi kramas, vi håller om - länge. Hon blir glad när hon ser mig, upprepar om och om igen- Du är lik mig som ung. Jag blir så glad. Du är lik mig. Mommo har slät hud och ser inte alls ut att var 93 år, len och slät. Säger att hemligheten är att man ska vara lite rund då blir man inte rynkig. Går därifrån med visst vemod i mitt hjärta- är det sista gången vi ses?

Olika smaker som landar på min tunga. Minttu och apelsin och kinuskiglass, tjocka varma grillkorvar med mozarella och tomat smak eller varför inte chili med ostsmak- glutenfria piroger och nyrökt fisk, Jaffa läsk och gin longdrinks. Finland kan smaka himla gott.

Mitt i allt river en storm inuti mig, river och sliter- skickar ut små sos till en vän- som lugnar och håller om via ord- jag är förvirrad. Svart eller vitt. Vill - vill inte.
Blir trött på mig själv. Så trött att jag gråter en stund. Efteråt plockar jag smultron och njuter av smaken.

Letar efter mig själv denna sommar. Gör saker jag gillar - som hoppar bomben, klättar ut på stenarna i havet, tar en promenad i skogen, plockar bär och läser böcker. Någonstans på sida 43 kanske jag finns, någonstans bakom en sten ligger svaret, någonstans i hoppet- landar jag mjukt.
Sök- så finner du.
Kanske är det så, kanske inte.
Vet inte vart det bär av, hur det slutar.
Men under tiden, på vägen dit- så ska jag banne mig njuta,
banne mig utmana mig själv
och A, jag ska öva att skratta mer med magen!!

Kram från E

I bilen på väg till Småland får jag ett samtal från en vän.
Hon är trött, lite ledsen och vill delge sina tankar för hennes närmsta vänner ska separera efter 17 år tillsammans, två barn, hus, lån...ja, allt.
Det är kvinnan som väljer att gå -
efter år av försök
efter år av tjat, önskan, hopp och längtan om att saker och ting blir bättre, måste bli bättre-
nu orkar hon inte längre
nu vill hon inte längre
nu vill hon börja leva igen-
för sin skull.

Så djävla modigt. Ja, det var min första tanke: Så djävla modigt!

Mannen har brytit ihop, gråter, skriker - vill inte bli lämnad, säger att han nu inser att han själv bidragit till att hon väljer att gå, han lovar förändring, han lovar himmel och skog- han gråter så han snorar, ligger på golvet i fosterställning och ber om lite hopp.

Men sa min vän, Kvinnan som väljer att lämna hon har inget hopp att ge, hon är färdig. Hon har stängt av, tryckt på off knappen, kastat känslorna i sjön, hon vill inte mer. Hon är klar. Hon är så klar att fastän hon inte vill, så är hon beredd att träffa barnen varannan vecka fastän hon vill helst ha dem på heltid. Hon är så klar att hon är villig att sälja huset.

När vi lägger på, berättar jag kort för H vad som hänt.
H blir lite blek och tyst.
Efter en stund säger han: Det där kan ju vara vi.
Ja, svarar jag - det där är vi på god väg att bli.

För det är sanningen, om ingenting sker- så är det så det kommer att bli.

Så då händer det ngt med H, hela veckan har han varit annorlunda, mer närvarande, omsorgsfull, hängiven och hjälpsam. Visst vi har semester, men något i honom har vaknat.
Och jag är faktiskt lite häpen och jag hoppas innerligt att det håller i sig.
För den här mannen som han är nu, är jag tokkär i, den här mannen han är nu, gör mig lycklig och glad- vill jag hålla i handen när det krisar, den här mannen har jag saknat. Och jag är så förbannat glad att han har kommit fram.

Vi lägger renoveringen på is, E säger han- vi måste satsa på oss, dig och mig och barnen.
Så himla skönt.
Så himla bra.

Nu ska jag skita i om prinsen förvandlas till groda nästa vecka, nu ska jag bara njuta av att han är här....(åtminstone försöka)...
bara det är semester!

/E

Fick ett sms av H, han satt på flygplatsen i Istanbul och väntade på att få kliva på planet till Qatar. Han skrev; ser framemot att få åka bil med dig.
Kändes bra att läsa, speciellt med tanke på att vi ska köra närmare 120 mil den närmsta veckan. Ska ladda en frysbox med isklampar, fylla den med barnmat och läsk och mjölkchoklad....osså bra musik...
Det blir nog bra.

Har dock redan grym separationsångest för O. Fyra nätter utan henne, jag vet ärligt talat inte om jag kommer klara det...eller jo, det kommer jag men gud som jag kommer att längta efter den lilla skruttunge. Men jag tror att det är jättebra att vi är ifrån varandra ett tag- att vi får längta....

Nu vaknar lillebror...skriver mer en annan dag/kväll.
Kram e

jag måste sluta måla världen svart
får inte glömma att det finns nyanser
allt går inte nerför
inte heller uppför
men det går
både hit och dit
och jag överlever
andas och överlever
även fast livet inte riktigt känns som jag tänkt mig
ja, jag överlever och snart när jag andats klart,
kanske till och med gråtit en skvätt
så ska jag börja måla med lite gladare färger -
även om livet inte riktigt blivit som jag tänkt

för plötsligt händer det;
biltanken är full med bensin,
en vän kommer med en latte,
H köper en tröja jag tycker om,
syster ordnar biljetter till cirkus,
mamma gör en två timmars lång fotvård
ett samtal från en vän - som delar ord och tankar-
jag köper två par skor på rea
våra vänner kommer i tid till lunchen,
ja, plötsligt händer det

det är bara att resa på sig igen när man ramlat,
ibland kan man unna sig lite skrik och tårar,
lite fan och lite djävlar anamma,
det är helt ok-
ibland kan man till och med vilja få kramar,
tanka trygghet och känna tro
ibland är det inte mannen i ens liv som ger en den kramen
- men kramar det får jag
från stora och små

ja det är bara att resa sig upp igen
ta nya steg och försöka igen
och igen
och igen

precis som lillebror som försöker lära sig gå
duns säger det
tårar och mammas famn-
tanka -tanka
och sedan på det igen
duns

ja, jag måste sluta måla världen svart -

Så sitter jag här igen, ensam framför tvn och småäter russin direkt ur paketet.
Barnen sover och jag tror att H är ute på tomten någonstans eller i garaget.
Tv:n står på ljudlöst.
Jag gillar tystnaden efter en dag full med ljud. Även om det inte är tyst, tvättmaskinen går sina varv, kylskåpet knäpper, motorvägen susar.

Ibland önskar jag att jag vore någon annan. Någon med mer mod.
Jag får helt enkelt samla på mod. Samla och skapa.
Allt löser sig inte på en dag - ibland måste man avvakta till rätta tillfället.
Inte klampa på eller klampa fram. Det är viktigt när det handlar om människor som man älskar.
Men jag kommer agera - på något sätt.
Jag vet det.

Sämsta mamman

Ja, det är jag det. Eller så känns det åtminstone. Sanningen ligger väl någonstans mitt emellan- jag kanske är en hyfsad mamma. En helt ok sådan. Men just nu- ärligt talat så känner jag mig sämst.
Jag orkar liksom inte, snäser, fräser, viker undan, skakar av, hotar och är ganska kompromisslös- fy fan för att ha en mamma som jag.

Men det känns som om jag ska kvävas eller explodera i tusen bitar.
Aldrig ensam. Alltid behövd.
Jag orkar inte.

Hur funtad är man om man vräker ur sig: att om du inte slutar leka med kaninen (ett gosedjur) så tar mamma den och kastar den?
Situation: Läggdags.
Plats: Vår dubbelsäng
Personer: Jag, O och lillebror
Och O vill inte sova, utan bara leker och leker..och lillebror kommer inte till ro...och mitt tålamod bara brister.
Hur kul är det att somna när ens mamma är arg på en?
Sov nu, ligg still, sluta, nu blir jag arg, osv. Blä. Urk.

Jag klarar inte av att H inte är hemma, jag är inte funtad till det här- andra är det- men inte jag- jag behöver någon som delar min vardag- för jag blir till någon som jag inte vill vara när jag är ensam med barnen. Jag blir inge bra helt enkel.

När andra är med, skärper jag mig, jag orkar mer, kan mer- men när vi kommer hem- och vi är ensamma - barnen och jag- då behövs det inte mycket för att jag ska bli just inge bra. Kanske är det för att det handlar inte bara om barnen, utan om tvätten, diskmaskinen, allt plockande...även om jag inte gör något, så ser jag det- och det stör och retar mig. Får mig att känna mig misslyckad som inte hinner med.
Jag orkar inte jaga storasyster som inte vill lägga sig, jag pallar inte att bära en ledsen lillebror runt, runt(han har varit sjuk- annars så är han inte så himla ledsen utan en go och glad liten skit) ..och egentligen så är det ju inte så konstigt att jag inte blir någon bra mamma.
Jag är ju trots allt bara människa.
Känner mig så ensam i sådana tillfällen. Ensam och arg på H som inte är här och delar vår vardag- som får upptäcka världen.
Är så förbannat trött på det, vill bara ut och dansa en hel natt, flörta järnet för att se om man fortfarande har det, dricka goda drinkar, snacka skit med kompisar.
Jag vill leva lite Eva liv.
Jag har så lite av den varan, att jag till och med tyckte att det var roligt att ta bort tandsten i 50 minuter hos tandhygenisten - det säger en hel del.
Jag vill dansa bort ångest och skratta med magen.

Men visst har jag guldkorn, som igår då O och jag sparkade boll och käkade falukorv och makaroner i solskenet - när jag tar mig tid och bara är med barnen -skiter i alla måsten.

På fredag har H och jag varit tillsammans i 9 år, känner mig inte direkt på firar humör just nu, men vi ska gå ut och äta på en etiopisk restaurang - ensamma utan barnen.
Det ska bli mysigt och roligt att pröva ngt nytt.
Det är alltid roligt att pröva något nytt- det tycker i allafall jag.

Dessutom så lutar det åt att jag ska köpa en baddräkt i år, ingen bikini alltså- tänker tanta till mig lite grann- minska min magångest- det finns faktiskt riktigt snygga baddräkter också, eller hur?

Nä, nu ska jag nog ta och plocka lite...om inte annat så är det ju fint i några minuter.
Kram och hej!

Jag orkar inte bära mer.
Mina armar är trötta
och hjärtat kantstött.

Finner ro på landet,
gungar sakta i hammocken,
äter mat som mamma lagat,
fixar en kanna Sangria som vi delar på.
Barnen myser.
Tystnaden låter.

Här är jag.
Här är jag, jag.
Leker med tanken att köpa stället.
För mina egna pengar (som jag inte har)
fixa ordning, göra till mitt, trygga mamma.

Jag har många nödutgångar.
Behöver dem.
Behöver veta att de går att öppna och ta sig igenom-
om allt skulle rasa.

Börjar bli trött på att tänka så här
- känna så här
-vara så här

Urk på burk.
Trist, javisst.

Jag ska fixa det här med,
behöver bara sova lite mer,
få lite mer egen tid-
sen kommer jag tillbaka-
fit for fight.
Again.

Regn

Det regnar, regnet droppar ner på min vita regnkappa.
Jag tittar på folk, förundras över mannen står mitt i regnet i sin sl-kläder, han bara står där och verkar helt oberörd av regnet som silar ner över honom. Undrar vad han tänker...
Så kommer en kvinna, hon går med bestämda steg framåt - hon har regnställ på sig och ser ut som en typisk förskolelärare eller lärare och mycket riktigt - när hon kontrollerat att tåget snart skall gå, vinkar hon till sina kollegor och snart är perrongen fylld med barn med illgula västar.
Bredvid mig står två tonåringar, en tjej och en kille- killen han bara pratar och pratar och hon hummar till svar. Han är söt, men inte hon. Jag vet inte varför jag reflekterar över det men jag gör det. Hon ser surmulen ut. Men han verkar inte fatta någonting, han bara maler på osså pussas de då och då...lutar sig mot varandra och pussas.
Det ser härligt ut.
Det står en tant snett framför mig, hon gräver och gräver i en gigantisk påse som är fylld med andra påsar, har ingen aning om vad hon letar efter men gräver det gör hon.
Jag undrar vad de tänker när de ser på mig? Hinner någon ens reflektera över att jag står där i min vita regnkappa. Jag tror inte det.

Så står vi där och väntar på tåget, det är försenat - när jag kliver upp, tar jag fram MajGull Axelssons nyaste bok och ger mig in i hennes värld. Härligt att fly en stund från vardagen.
Jag gillar hennes sätt att skriva. Små sanningar dyker upp, det hugger till eller kramar om, det väcker saker i mig.

Som det där om att man måste passa på, nu när man ändå är här...här på jorden. Att leva alltså.
Ja, jag måste passa på att leva. Så enkelt.

En annan klok kvinna som ville dämpa min shoppingångest sa: Men när du köper något du gillar, så använder du det ju och då mår du ju bra...och då är det ju inte slöseri med pengar.

Så sant så sant, därför har jag köpt ytterligare ett linne, en tröja, en kjol och nu mysbyxor till mig själv. För jag är värd det. För att jag blir glad och för att jag trivs mer med mig själv när jag har kläder som jag tycker om.
Ja..man kan ju leva på olika sett liksom.

Nåja, ....

Syrenbuskar och jordhögar.
I år är det kaos utomhus.
Det stavas dränering.
Dock lite lugnare här inne.
Även i mig.
Det löser sig - känner en stark tilltro.
Det blir bra.

Har fått fina kläder i roliga paket.
Blir glad när lillebror kryper runt i sin blåa meandi sparkdräkt med gula krokodiler på.
Söt söt söt. Så himla söt. Och glad för det mesta.

På fredag fyller H med år.
Köpt presenter och planerar middagen:
Lammkebab med fetaostfyllda tomater och grillade eggplantor, klyftpotatis och härlig sallad.
Och pappas fru gör efterrätt Tiramisu.
Smarrigt.

Det känns bra helt enkelt.
Härligt.

Klar blåa ögon.
Det är därför jag blev kär i dig, för dina vackra ögon.
Du var fin idag, nu på morgonen när du skulle gå,
doften av dig stannade kvar en stund efter att du gått.
Jag längtar efter dig.
Efter att bara få vara, dela en flaska vin och prata -
om ditten och datten, det hinns liksom inte med i vår vardag.
Mellan blöjbyten, dräneringsarbete, matlagning och nu vattkoppor.

Jag vill bara vara med dig. Du och jag. Utan barn.
Snart finns det kanske lite utrymme för en bio och middag.
För att hålla handen och dricka latte vid ytterligare en båthamn.
För diskussioner och tänk om...
För närhet och kärlek.
För oss.
Bara oss.
Så att vi orkar lite längre,
för våran egen skull och för barnens.

Ja, jag längtar.
Massor.

Ibland kan det bara kännas lite för mycket.

Såsom vattkoppor och dränering på en och samma gång.

Allt går. Så är det, för man har liksom inget val.

Det finns inget utrymme för psykbryt eller megagräl- det är bara att bita ihop och kämpa på.

That´s it.

Idag var vi på min systers yngsta sons två årskalas. Han är så himla go. Kramig och glad. Lätt att tas med helt enkelt. Det fungerande bra även om O var lite hängig - hon hade många famnar att vila i och mycket kärlek och omtanke att tanka i sig och Lillebror gled runt på golvet och bjöd på glittriga leenden. Jag är så lyckligt lottad som har så många som älskar, som bryr sig om och som håller om- när man själv inte orkar.

Kommer hem.
Ser röran i hallen.
I vardagsrummet.
I köket.
I korridoren.
På toaletterna.
I sovrummen.
Saker överallt.
Jag förstår inte.
Jag blir ledsen.
Ja, jag blir faktiskt ledsen.
Och trött.

Idag har det varit en bra dag, åt god lunch på cafe mumma med trevligt sällskap,
jag har shoppat (ok lite ångestframkallande- men det var bra saker!!), pappa och hans fru bjöd på middag och H kom hem tidigare än vad han sagt och ikväll ska jag titta på sista säsongsavsnittet av Grey´s...så jag har inget att klaga på.
Förutom eller BUT som man brukar säga:
Jag är så himla TRÖTT.

Det är nästan en kvävande känsla, lillebrors gnäll skär liksom in i öronen (och då är han inte ett gnälligt barn) och mina armar värker av allt kånkande -jag vill bara vara ifred.
ALONE. Med en bra bok och ett glas vin. Pausa lite från allt.

I fredags var jag på smyckesparty hos E, (tack) jag kände mig som en ko som släppts ut på grönbete - lika galen. E hade ordnat det så mysigt, och hennes vänner strömmar in, vi åt och drack gott, tittade på smycken (jag shoppade ett armband) och jag pratade och pratade och pratade. Jag kunde inte sluta- jag liksom malde på samtidigt som jag stod och tänkte:
Men hållkäften nu då, din dumma kossa. Men jag kunde inte sluta..jag bara malde på.
Stackars människor.....de måste undrat i sitt stilla sinne : vad är det för fel på denna människa? Dessutom kramade jag om en av Es vänner bara sådär spontant: döh? Hon tittade på mig lite konstigt och jag ja, jag kände mig bara urfånig...Så helt plötsligt ville jag bara åka hem. Fick megaångest. Skyllde på lillebror och bara drog..i bilen på väg hem ville jag bara storböla.

Jag satte musik på högsta volym och pressade pedalen i botten. Väl hem fyllde jag på ett glas rödvin, satte mig framför datorn och vägra vara social. H blev jätte förvånad när jag kom hem; Redan? Varför?
Jag kunde inte förklara. Det kändes bara så fel i mig liksom. Konstigt. Det underbara var att han lät mig bara vara, han var sådär omtänksam i bakgrunden.

Och, E.. det var absolut ingenting som du gjorde eller inte gjorde- det var jag- i mig. Ingenting annat. Och du, det där med Lustkonsulter- H blev inte alls glad...så det får vi prata vidare om.*ler

Nu gråter lillebror, Greys har börjat och ett glas rödvin står på bordet.
/E

Eko från förr

Om jag lyssnar mycket noga så kan jag höra det eller i alla fall känna det.
Jag återkommer till min barndom så är det bara.
Skrämmande då jag själv är förälder och då jag själv vet med mig att jag brister.
Det jag gör eller inte gör kommer att prägla mina barn.
Föräldraskapet blir tungt när jag tänker så.
Därför är det bäst att sluta tänka och bara fortsätta att göra sitt bästa.
För det gör jag- jag gör mitt absolut bästa men det är inte så enkelt alla gånger. Så är det bara.

Nyss försökte jag lägga bägge barnen samtidigt, (H är i köpenhamn) lillebror ammade som en tok samtidigt som jag kliade stora syster på ryggen- jag fick en känsla av att jag skulle drunkna eller sluta andas. En övermäktig känsla. En jag får inte plats känsla - jag mäktar inte med. Till slut somnade stora syster men inte lillebror - fullproppade med bröstmjölk och rejält övertrött - somnade han skrikandes i barnvagnen efter vad som kändes som en evighet. Jag försökte vagga, trösta, vysha, men det gick inte....så jag lade ner honom och vankade av och an med vagnen....och nu tystnaden. Den låter liksom. Högt. Konstigt.

Nu vaknade han igen.
Over and out.

Sudda sudda sudda bort din sura min

...så suddade jag bort min sura min.
Barnen fick åka till morfar och vi tog bilen till Djursholms torg,
käkade sushi, och tog en varsin take away latte och tog bilen nertill vattnet.
Satt där på en parkbänk lutade mig mot H och vi prata- ostört.
Om ditten och datten.
Vi promenerade hand i hand och tittade på båtar- vilken vill du ha?
Tog bilen och åkte runt - såg hus stora som slott, såg och fantisera tillsammans- tänk om- så skönt att bara få vara en stund. Ensamma. Tillsammans.

Hämtade barnen. Hemma igen. Var och hälsa på våra nya grannar, verkar trevliga, ska slänga på några korvar på grillen och försöka få lite ordning på oordningen.

Ja, sådan är jag.

Besvikelse

Söndag- idag hade jag ordnat barnvakt till barnen så att jag och H skulle få åtminstone två timmar på tu man hand. Jag har sett fram emot det, att kanske se en film på bio eller äta brunch på något mysigt ställe. Ja, jag hade sett fram emot tills jag insåg att H inte alls verkade så över förtjust.
Solen sken när vi vaknade, så bio kändes liksom inte som ett alternativ (det gör det nu!!) men Hs: 175 kronor för en brunch- 350 kronor för en brunch- mitt på dagen? Allvarligt E,...? fick all min lust och glädje att försvinna. Och bio är han inte heller sugen på. Han vill hitta på något på kvällen - så att han kan fixa med allt på huset på dagen...slippa avbryta mitt i..och ja, han har rätt- om det inte vore så att lillebrors sämsta tid på dygnet är på kvällen...det är då han är som mammigast, det är då bara bröstet tröstar....så just nu, idag- denna vecka- är inte kvällen något alternativ. Utan vi får liksom gilla läget och ta den tid som finns....Jag försöker förklara det för H och avslutar det hela med: Du kommer att renovera sönder hela vårt förhållande. Bara så du vet!!!

Han ligger tyst en stund, säger sedan med mjuk röst: Det är klart att vi ska hitta på något, kanske köpa med oss något och äta ute.

Men nu har jag tappat sugen, nu vill jag inte ha någon tu man hand med honom idag.
Nu är jag sur. Besviken. Och ledsen. Jag vill inte.

Sådan är jag.

Igår vill jag ta patent på trötthet. Jag vill vara den som var tröttast och som dessutom fick vara den som var tröttast..problem uppstod dock ganska snabbt då barnen var allt annat än pigga samt sambon kom hem som ett åskmoln....Han tyckte också att han hade rätt att vara trött?! Va?
Det slutade med kollision -eller snarare med att jag snäste: Du, vi behöver inte prata med varandra mer än nödvändigt idag- det verkar som om vi inte har ngt vettigt att säga till varandra överhuvudtaget. Och så var det med det.

Igår kunde jag inte alls leva för stunden eller acceptera att jag och min kära är stökiga personer. Igår kliade det i hela kroppen av irritation över alla saker som finns över allt, alla leksaker, verktyg, disk som står över allt, dammråttor, kläder som ligger kastade här och där...hela mitt inre bara skrek: Kom kom kom- ta mig härifrån!!!!

Idag känns det lite lite bättre, har satt upp några små mål som jag borde hinna med innan klockan 14.00 då hämtning av O sker. Saker som rensa ur garderoben, dammsuga i sovrummet, och sortera strumpor- det borde gå?
Men med handen på hjärtat, så förstår jag inte hur alla andra får ihop det? Hur kan man ha så rena hem? Rent och fint, inga saker på golvet, inga dammråttor, ordning och reda.
Jag förstår inte, jag sliter mitt hår,...jag vill också kunna, jag vill också ha ordning och reda....
å andra sidan får jag det knappast av att sitta och blogga kl. 10.25 på en tisdagsförmiddag.

Men men...det är grymt svårt att acceptera den man är ibland....

Det ligger en rutten tomat i skålen bredvid mig, men jag orkar inte resa mig upp, ta den och kasta den..jag orkar inte, men jag kommer att göra det...snart.

Idag åkte vi till Eskilstuna för att hämta en skruvdragare som min kära sambo köpt på tradera. Vi passade på att hälsa på min kusin och hans familj också. Spontan stannade vid en gigantisk blomsterhandel på landet, gick in och konstaterade att vi kan ta mig sjutton ingenting om växter. Vi blev sugna på smultron och jordgubbsplantor -men det bidde ingenting förutom en piggelin till lilla O.

Jag känner mig glad. Lite smått upprymd. För vad vet jag inte. Behöver inte analysera så mycket på varför heller - bara konstatera. Funderar på en massa saker i det tysta, till exempel att var sak har sin tid, eller att livet blir inte roligare än vad man själv gör det till och jag över på att acceptera saker som jag ändå inte kan förändra...
Nåja, nu längtar jag efter min syster i Rimbo, är i desperat behov av pengar samt fotvård, hoppas på att min underbara mamma har super kul på sin efterlängtade resa till Österrike, oroar mig lite för min andra syster i Åkersberga - är glad för att A har fått en lägenhet, tänker på E (blev glad av din tacksamhetsblogg igår) och nu ska jag vattna blommor och kasta rutten tomat.
Sen blir det bastu med karln.

Livet är helt ok.

Avbitna naglar, inte en enda kvar. Blöder och gör ont.
Fattar inte eller jo, kan man inte rispa sina armar, såsom man gjorde förr när livet blev lite väl tufft att leva - så hittar man andra alternativ.
Fast det är ganska konstigt, att jag biter faktiskt- för jag mår faktiskt inte så dåligt just nu, eller gör jag det?
Självmordsförsöket triggade igång det liksom minnen och känslor från förr.
Så även om jag känner mig hyfsat stabil så här på utsidan, är insidan lite darrig och skör. Försöker faktiskt inte tänka så mycket på det, försöker hålla allt på avstånd och det är ganska lätt i en vardag där man är småbarns mamma med 1800 kvadratmeter tomt. Det finns en hel del att göra.

Jag vill bara vara hemma nuförtiden, har inget behov av att ge mig av, vill rensa, klippa, plantera, läsa böcker, pröva nya recept, sippa på ett glas vin, ha vänner över på middag. Känns härligt att veta att H finns någonstans på tomten eller i garaget- en puss i förbi farten, små gnabb om allt och inget, hyfsad ja till och med bra stämning.

Jag trivs. Så himla skönt.

Godnatt världens bästa...

..den meningen säger H varje kväll då John Blund kommer- Godnatt världens bästa!
Det känns så skönt att höra de tre orden, så ombonade -tryggt på något sätt.

Just nu upptäcker lillebror världen med hjälp av sin gåstol. Igår kunde jag känna hans första tand, längst fram i nedersta käken. Lillebror är en glad kille - han verkar liksom cool. Lugn och nöjd med livet - fast inte tråknöjd utan liksom nöjd och nyfiken. Och han vill framåt precis som sin storasyster.

För första gången sedan vi flyttade till huset, kan jag till hundra procent säga att jag är glad för det.
Jag vet inte varför, men jag känner mig så himla glad och till ro med att bo här. Kanske för att jag nu spytt ur min galla över motorvägen och genom att ventilera min åsikt kring den- så känns den liksom ok den med. (Ok- handen på hjärtat den hade gärna fått ligga någon annanstans).
Jag tycker att det är rofyllt att gräva, klippa, kratta - att se storasyster promenera runt med dockvagnen och småprata med sig själv eller lillebror som ligger på en filt och upptäcker världen.
Se H möta sina övermannar i form av gigantiska rötter- hela familjen samlade, pysslandes och levandes- möts över ett glas saft eller kring grillen.
Folk som kommer och går, tittar in över dagen, eller i fem minuter- jag bryr mig inte om röran, så länge toaletterna är rena så skiter jag i resten- folk får ta oss som vi är.
Stökiga, röriga, pratiga men förhoppningvis också generösa, öppna och trevliga.

Jag har inga andra ambitoner just nu, förutom att försöka ta dagen som den kommer- leva i nuet och få bort så mycket sly som möjligt från tomten.

Lillebror sover, och jag dricker halv ljummet kaffe ur en röd mamma muminmugg, ska snart gå och äta lunch med en gammal vän.

Känner att trycket över bröstet börjat lätta en aning.
Det är inte lika tungt att andas.
Det blir nog bra, det måste bli bra, jag klarar det här med, jag är inget offer - jag är stor nu, stor och mamma.

Och jag har vänner, nära och underbara- kloka och vackra- mina ventiler.

Kompisar (Har inga) Så stod det i avskedsbrevet. Den raden har ekat i mig, kompisar (har inga) -fy fan så hemskt - FY FAN så sorgligt.

Men jag har vänner. Tack gode gud för det!

I helgen försökte en av mina familjemedlemmar begå självmord.

Och det är som om jag har hamnat i ett vakuum.
Som om jag fryst till is inuti -
samtidigt som det värker och spränger.
Jag vill bara gråta - men kan inte.
Det går inte.
Jag förstår inte varför det har fått en så stor betydelse - men det har det- och det känns nästan som om jag ska drunkna.
Jag har svårt att tänka klart, känner mig irriterad på min omgivning, vill dra mig undan och försvinna bort.
Konstig reaktion kan tyckas. Det är väl nu som jag bara borde gosa in mig, hålla om och vara närvarande. Pussas och kramas, älska och bli älskad - men jag vill inte. Kan inte. Orkar inte. Det gör ont inuti mig. Jätte ont.

Fy fan, tänker jag i det tysta. Fy fan.
Ilska, sorg, vanmakt, rädsla och ensamhet.
Jag räcker inte till. Inte för mig själv, inte för mina barn, inte för andra och vad ska hända nu då?

Efterspelet känns som ett rävspel. Jag vet att jag utsetts till en av spelarna, ingen har frågat om jag vill - jag bara ska- ta ansvar och se till att alla med spelare finns kvar på spelplan. Stötta och uppmuntra. Coacha. Såsom jag alltid fått göra.
Du måste krama honom, du måste åka och titta till henne, du måste ta hand om....

Jag måste ingenting. Jag vet det. Jag MÅSTE ingenting. Eller?
Om jag inte gör, utför - så får jag ångest. Å.N.G.E.S.T.
Det river och sliter i mig så in i norden.Det är som om jag ska drabbas av en förbannelse och dö...så illa är det.

Ja, så djävla illa är det.
Jag längtar tills torsdag. Till mina 45 minuter. Kanske kan jag gråta då? Kanske- jag hoppas.

Känner mig så nere idag - tung liksom.
Jag vet att det inte är så konstigt att jag känner som jag känner.
Jag vet det.
Imorgon är det en annan dag.

Semester

Måndag- Annandagpåsk-femte dagen i Schweiz och solen skiner.
Det är så skönt att komma bort, att kunna titta ut genom fönstret och se något annat än bullerplanket i Lahäll. Höga berg och vinodlingar så långt ögat kan nå. Obeskrivligt vackert.

Semester med familjen- hos en annan familj- ja inte kan man säga att det är lugn och ro men dock semester- för semester kan ju innebära så mycket- för visst unnar man sig ett glas rosé i solskenet..dock med en bebis hängande på ena armen, och en sambo som springer runt efter barnen som har svårt att sitta still.
Fransk meny och huset vin, gigantiska varuhus - med ett gigantiskt hyllplan med olika slags puddingar- diskussioner om vilka viner man bör dricka- vackra byar, "svärfar" som promenerar till bageriet på morgonen och köper baguetter...(som jag förvisso inte kan äta-men men) mycket skratt i magen och för det mesta (faktiskt) barn som håller sams, påskharen hittade till och med hit- och lämnade stora stora ägg fyllda med godis och självklart lämnade han/hon senapssill till oss vuxna- vilken tur!

En dag gav vi oss upp till Bergen, i gympaskor och utan solskyddsfaktor- AMATÖRER.
På vissa ställen sjönk man bokstavligen ner till midjan i snön, och jag med lilleman i bärsele- det var faktiskt riktigt scary ibland- men som vi skrattade och tillslut hittade vi ett mysigt torrlagt ställe där vi hade picknick bland vildvuxna krokusar. Så himla fint.
Sen hade vi tävling om vem som blivit rödast- jag, eller H eller svärfar- tur att lillebror låg i skuggan och att O har långt hår och lång lugg....Svärfar vann- fast jag låg riktigt risigt till.
Nu glömmer vi aldrig solkräm igen. (Tror jag)

En dag tog vi båten över till en fransk liten pittoresk by, strosade runt och barnen åt crepe och vi andra fisk på en mysig utservering. Det är dyrt här- jag försöker att inte tänka på alla pengar som liksom bara försvinner, för det kostar att leva i Schweiz, speciellt om man inte tjänar som en Schweizare.....en barnmatsburk gick på 40 kronor, ett kilo potatis 40 kronor...det är liksom hutlöst och lite ont i magen varning! Därför känns det mycket bättre i Frankrike, där allt är lite billigare- eller tom mycket billigare! H säger åt mig att släppa det, att det bara är att gilla läget och njuta - för vi är på semester. Så jag försöker följa hans råd- men det blir lite svårt när man ska dela shopping notan med hans syster familj, då de köper dyra viner och blöjor och annat skit- som vi inte har ngn glädje av.....då känns det liksom lite surt- men att ens föra på tal att vi ska gå igenom kvittot...det går liksom inte. (Jag försökte lite fint men det gick liksom inte riktigt hem) För vi bor här gratis.
Bara gilla läget. Så är det. (En annorlunda yoga eller mindefulness övning eller?)

Imorgon ska vi eventuellt åka linbana upp i bergen, och se på en vacker fästning. Jag tror att Geneve och Lausanne får vänta tills nästa gång vi kommer tillbaka. För tillbaka lär vi komma.
Nä, nu ska jag koka kaffe och äta frukost med utsikt över Mont Blanc...eller hur det nu stavas.
Kram på er/E

Väskorna packade, passen ligger på bordet.
Ska bli så skönt att komma iväg en stund.
Andas tillsammans, dricka lite rödvin och snacka skit.
Se annat än bullerplank och rödgula bollar.
Två länder på en vecka.
Jag tror att påskharen hittar dit också!
Annars får den väl lägga ägg här på gården.

Glad påsk på er alla,
stor kram e

Vit dopklänning och mörk blått band.
Smått virrig men godhjärtad kvinnlig präst.
Nära och kära - några mindre nära - några mer kära.
Händer på huvudet, vatten på pannan.
En leende W som suger på en plastleksak.
Tillåtande stämning, barn som kryper, klättrar, pratar och frågar- underbart!
Stinky och glutenfria kakor.
Mer barn spring och smulor på golvet.
Solen som skiner, presentpapper som prasslar.
Personliga presenter - ingen den andra lik.

En härlig dag- en vacker dag.

Det handlade om solsken

Så allt handlade om solsken,
om strålkastare som går av och på.
När sanningen kliver in, ramlar saker på sin plats
och ett konstigt, smått obekvämt, lugn lägger sig.
Jaha- är det så här det känns eller inte känns tänker jag och
jag anar att paniken står runt hörnet.
Jag kan höra den, för den flåsar....tunga tunga andetag.

Det handlade alltså om solskenet, om att inte stå i skuggan.
Om att få vara den som solskiner på eller som strålkastaren punktmarkerar.
Insikten handlar om att jag alltför ofta i min relation till H
står i skuggan eller bakom scenen och väntar,
väntar och väntar...osså dyker solen upp eller så får jag stå på scen och ta, ta, ta-
jag känner mig älskad. Att solen sedan går i moln, och min replik är över- det spelar ingen roll..jag lever för de stunderna. Har alltid gjort. Har alltid gjort - enda sedan jag var liten. Min pappa reste jämt, kom jämt hem sent- det dök alltid upp en massa andra saker som han var tvungen att göra, tusen andra projekt- men såsom jag dyrkade honom- för han såg mig- han kom hem och såg mig!!! Strålkastaren bara flödade. Men nu som vuxen inser jag- han var inte där för mig. Det var inte han som plåstrade mitt knä, höll om mig när jag var ledsen, gick till läkaren, köpte min kläder eller gav mig mat. Min pappa var nog egentligen mer frånvarande än närvarande. Men gud som jag älskade honom. Min mamma fick sällan någon strålkastare på sig, hon fanns bara där i det tysta och gjorde allt grovjobb. Skötte all markservice. Efter 25 års äktenskap lämnade min pappa min mamma för en annan kvinna.

Fy fan vad sorgligt. Så djävla skit sorgligt. Det känns som om jag upprepar mönstret. Och det vill jag inte, jag VILL inte bli som min underbara mamma. Jag vill inte. Förstår ni`?

Jag har behövt så lite, slår det mig, tagit de smulor jag fått, men nu vill jag ha mer.
Jag vill ha så himla mycket mer. Jag vill bli lyssnad på, efterlängtad och prioriterad.
Jag vill vara viktig. Älskad och ompysslad. Respekterad och uppvaktad.
Jag vill inte, nej jag orkar inte vänta- inte en dag till. Aldrig mer. Så känns det.

Jag vill inte bli gammal och bitter, tom och kall, trösta äta i det tysta och gå upp 20 kg, jag vill skratta med magen, och känna mig värdefull - det vill jag och det tänker jag sträva efter.
In med mer solsken, in med mer strålkastare- för här är jag!

Jag vet inte hur, men det måste ske en förändring.
Jag är värd mer än det här. Så är det bara.

Hoppas ni har en underbar dag i solen!
/E

Ett nej är inte alltid ett nej...

När jag var 19 år blev jag våldtagen. I en skiten sunkig liten lägenhet i Hallbergs fabriklokaler. Lägenheten låg på övervåningen och uthyrdes enbart till personalen.
Jag minns vagt att man var tvungen att gå in via fabriken för att komma dit.
Varje dag passerar jag Hallbergsfabrik - jag ser den sketna byggnaden- jag ser och känner.
Jag var 19 år och full- halvt medvetslös och killen som jag gick hem till, var en kille som jag träffat och spanat på vid ett flertal tillfällen. Han kallades för Norrland och jag var intresserad.
Men väl där kändes allt så fel. Jag var full, det snurrade och jag mådde fruktansvärt illa. Vid det laget låg vi hans fula enormt stora säng och nästan alla kläder var av. Men så sa jag: Nej, jag vill inte..sluta...Men han sket faktiskt fullkomligt i det.
Jag upprepade mig hela tiden, jag minns det faktiskt mitt i allt det där diffusa - hur jag sa nej, jag vill inte, jag vill inte....och jag minns att jag började gråta och sedan blir allt bara svart.

Jag vaknar av att han är ovanpå mig igen, jag bara ligger där och låter tårarna rinna - jag säger ingenting. Efteråt är det bara tyst, jag drar på mig mina kläder, tårarna rinner- han skjutsar hem mig. Väl hemma duschar jag om och om igen. Det gör ont inuti mig. Ont så in i helvete.
Min kompis ringer, frågar skämtsamt hur det gick- jag är låg, ledsen säger vad som hänt- hon säger inte så mycket men något i hennes röst får mig att höra att hon tycker att jag får skylla mig själv- som gick med- och ALLA visste ju att jag var intresserad av honom.

Mitt fel?Men jag vill ju inte. Och jag sa faktiskt nej. Inte en gång utan fler gånger. Ändå kan jag känna en sådan skuld över det som hände, tusentals borden och en massa nedvärderade ord.
Och visst - det var ingen våldtäkt i den meningen, hoppa fram ur en buske - men likväl en våldtäkt - det skedde mot min vilja. Men aldrig att jag skulle ha anmält och aldrig att någon har uppmanat mig att anmäla, inte ens den kurator som jag gick och prata med. Konstigt kan jag tycka så här i efterhand. Men sanningen är nog den att många inklusive mig själv, tyckte att jag fick skylla mig själv....

Helgen efter dyker han och hans polare upp på Sportsbar. Jag fryser till is när jag ser honom.
Fan, Eva så du drog hem och satte på Norrland flinar de.
Då hör jag mig själv säga: Ni kan ju fråga Norrland om jag ville ha sex med honom?
De blir alldeles tysta, skratten liksom dör bort, och Norrland börjar faktiskt skruva på sig-
Men fråga honom då? nästan skriker jag, Fråga honom om jag ville eller om jag faktiskt sa nej?
Ingen sa något. Ingen frågar Norrland, jag tror inte att de behövde det- för Norrland var alldeles knallröd i ansiktet och knäpptyst - han vågade inte möta mina ögon.
Sen gick jag därifrån. Ensam. Mina tjejkompisar stannade kvar och festade med Norrland och hans polare. Det kanske inte är så konstigt att jag inte längre umgås med någon från den tiden.

Men varför skriver jag det här nu? Vadan detta? Jo, för förr förra fredagen när jag och lilla O var och handlade på Ica i Näsbydal, stod han där - Norrland. Och helt plötsligt kunde jag liksom inte tänka- allt gick sådär otäckt segt - jag glömde bort vad jag skulle handla. H ringde till och med och frågade vart jag var- för att det tog så lång tid att handla.
Jag vet att han såg mig. Jag vet det - fastän jag själv inte vågade se på honom. För han vände och gick åt ett helt annat håll. Jag hade velat våga- hade velat stirra öppet med avsky.
För så här efteråt har jag fått höra att jag inte varit den enda som han gjort så här mot. Nej, jag är inte unik - fler tjejer har legat där mellan de fula bruna sänggavlarna och gråtit. Fick veta det av slump av en tjej till en av hans killkompisar. De pratar förvisso om det som ett skämt- Norrland och hans brudar....Hur han säkert har HIV och så..för att han vägrar använda kondom osv.

Jag fick inte HIV, jag fick ingen könssjukdom, jag blev inte med barn.
Men han tog sönder något helt annat. Någonting inuti mig gick itu.
Fan ta män som honom. Fan ta honom.
Ja jag menar det.
Fy fan liksom.
Nästa gång ska jag titta på honom-
stirra och mina ögon ska säga allt.

(jag hoppas i alla fall det)

bara armar som kan hålla om

igår bröt jag ihop
det är svårt att få ihop det
svårt att hålla samman relationen,
känna kärleken,
känna framtidstro.

h kom hem för sent igen.
igen igen igen igen
så kändes det
är det så här mitt liv ska se ut?
så tänkte jag när jag lade på luren och insåg att han inte ens åkt från jobbet.
jag vill inte

jag vill faktiskt inte men jag vet inte vad jag skall göra?
för mig handlar det inte om att jag inte älskar,
för mig handlar det inte om att han behandlar mig illa eller är respektlös i den meningen som man ser på Dr Phil shows - för visst fan är det respektlös att inte komma hem i tid, om och om igen, att inte hålla det man har sagt för att ngt annat dykt upp...men det är absolut inga hårda händer och sällan hårda ord.
det handlar om att han saknar insikt och förmågan att prioritera rätt.

H är allt annat än en ond människa - men han handlar på ett sätt som gör ont och det hemska är att han verkar vara oförmögen att förändra sig. Vissa saker är som de är.

Frågan är kan jag leva med det?

Jag vill ju så gärna, jag vill, jag vill för han har så himla många bra sidor också, han har ett vacker hjärta, härlig fantasi, han är duktig på massor av saker ..ja listan kan göras lång. Men vi får liksom inte till det.
Och jag vet faktiskt inte om jag orkar, orkar bära för två, orkar höra att imorgon ska jag gå upp klockan sju, eller jag åker härifrån om en kvart - tomma ord som numera inte betyder något.
Du finns inte här för mig.

När H väl kom hem, bröt jag ihop, ja jag gick in på sovrummet och grät sådär a la Helena Bergström, snor och tårar och de ville liksom inte ta slut...det gjorde så bottenlöst ont. För det börjar kännas som om jag kan det här nu, jag kan det här och jag hatar det. Hatar, hatar, hatar. Så jag började packa, ja jag gjorde faktiskt det - ville bara åka härifrån ett tag och tänka igenom allt- gråta ännu mer, få kli av mamma i håret, pausa från allt.

Stackars lilla O, jag är hemsk som utsätter henne för det här, hon såg mig gråta, hon stod där och såg.
Jag skäms, jag brast som mamma igår, var bara Eva och orkade inte vara ansvarsfull. Skitmänniska - ego Eva.
Men jag ville bara bort.
H satt på Pippi Långstrump åt O, kom sedan in i rummet och började prata, om smärtor i bröstkorgen, om ångesten han känner när han inser att han kommer komma hem sent idag igen, den förlamade tröttheten, att han försöker men inte får till det. Om att han borde byta jobb men att det inte är läge osv.
Han sa en massa saker och jag lät honom prata, för själv har jag inget att säga.

Men så sa han; gör det du måste göra, men var medveten om att det förändrar allt för alltid.

Så satt jag där på sängen, tårarna som rann, kylan i magen, när jag var yngre orkade jag inte leva men ville inte dö- och här sitter jag nu och känner likadant inför det här. Jag orkar inte leva med honom, men vill inte lämna honom. Så vad gör jag?
Det finns liksom inga goda råd att ge, bara öron som lyssnar och armar som håller om. Det finns inbokade terapisamtal en gång i veckan - där jag ska bena och älta.

Jag satt där och hör mig själv sig: Jag tänkte laga kyckling med gorgonzla ikväll, vill du laga det tillsammans med mig? Sedan gick jag in till lilla O, lade mig bredvid henne, höll om och sa att mamma stannar hemma ikväll vilken tur svarar hon och kramar tillbaka.

Jag är skör. Befinner mig i ett vägskäl. Vill ha tillbaks framtidstron, känna kärleken, jag vill att det ska bli som i sagan och så levde de lyckliga i alla sina dagar, jag vill det ...och nu när jag lugnat mig lite, torkat tårarna och sovit en natt - så känns det som om jag kan kämpa lite till. För min skull, för vår skull, för barnens skull.
Vi har allt att vinna
och allt att förlora.

/e

W sover och stora syster tittar på Dora- hon skriker och gastar där inne: Open, open, Swiper inte stjäla, karta, karta och jag - jag är evigt tacksam över att Dora finns. TACK TACK TACK.

Det har inte varit någon magisk fe och svept över mig, jag känner mig fortfarande hyfsat skabbig, tung och flärpig - lite av en grundkänsla numera. (Trötthet kanske?)
Jag är i en konstaterar fas just nu känns det som, jag liksom går runt och konstaterar- jaha, tänker jag...kom han inte upp idag heller, eller ja, mitt hår ser ut som fan, eller jaha, dags att diska igen....Jag orkar liksom inte brusa upp, orkar inte uppbåda rama skri eller bli en drama queen. Pallar liksom inte med det. Igår då H helt enkelt bara var tvungen att stanna hos grannen och beundra hans nyinköpta militärjeep från 1940- och då han stannade borta bra mycket längre än de traditionella 5 minuterna...så ringde jag bara och sa en enda mening: Du, nu lackar jag ur..Jag kommer sa han. Och vips så han här.
Tydligen hade han högtalartelefon på så att både grannen, grannens fru, Jonas osv. hörde - men vet ni - det skiter jag fullkomligt i. Jag ORKAR inte bry mig.

Nu kanske det låter som om jag bara går omkring som en zoombie, små muttrar och ser allmänt fördjävlig ut och orkar absolut ingenting - men så är det inte. Vi har det allmänt små trevligt, hittar på saker, ger varandra en kram eller en puss då och då...gick på en marknad inne i stan, promenerar, fixar och donar...hade över goda vänner på lördagskvällen och bjöd på sunkig soppa (den var faktiskt inte ätbar, E!!) men skitsamma - vi hade liksom trevligt.
Prövade kläder, flamsade och snackade en massa skit mellan godistuggor och smarrigt rödvin och trötta barn. Så här händer saker, jag har det faktiskt himla bra på många sätt och vis- framför allt när det gäller mina vänner. Jag är så glad över att ha så fina vänner. Och H är självklart bra han med! Barnen likaså..och..ja listan är lång över saker som gör mig glad.Tacka sjutton för det!!!

Skabbig

Idag känner jag mig så himla skabbig och lite frusen. Ja, inte bara idag - igår också och i förrgår...och i...
Jag trivs inte riktigt med mig själv- det vill säga med mitt utseende. Känner mig fel. Skabbig och flärpig (mitt egna ord för kroppsdelar som är lite väl mjuka och som hänger?? Då menar jag inte bara brösten men typ låren, armarna och magen- de flärpar)

Alla andra ser så fina ut, fräscha, snygga kläder och pigga ögon. Lagom med smink, snygga i håret osså kommer jag...och ser bara skabbig ut.
Skitig trasig jacka, håret som en risbuske (trots klippning) med en misslyckad färgning, naglarna som trilskas och går av - jag försöker men det vill sig inte, kläderna sitter fel och är det inte en spya på någonstans så är det skrynkligt. Jag får inte till det. Och jag känner mig så himla misslyckad. TUNG liksom. TUNG, SKABBIG OCH FLÄRPIG. Hur kul är det?

Inget roligt att vara jag just nu. Inget roligt alls. Känns faktiskt som om jag är på väg att bryta ihop, vill bara dra något gammalt över mig och gömma mig ett tag.

H tycker att jag är fin, han säger det flera gånger om dagen. Vad fin du är, vad sexig du är osv.
Men det är som att kasta pärlor åt svin - eller tala till en döv.

Ja, jag vet ..bara för någon dag sedan skrev jag att jag kände värme för mig själv och min omgivning - men idag- e det liksom ingen bra dag. Kanske beror det på en morgonpigg lillebror och en viljestark storasyster och en morgontrött partner som aldrig kan passa tider, kanske beror det på att hela jag skriker efter att få lite egen tid att kunna dricka en kopp kaffe innan den hunnit svalna helt eller läsa klart en artikel på nätet....

Nä, nu får jag ta och skärpa till mig- blir trött på mig själv. Trött på att jag är trött, trött på att tänka negativa tankar...må så vara då att jag idag känner mig tung, skabbig och flärpig - kanske ska jag få min mens? Kanske inte. Skit samma.

Är glad över att du tipsade mig om Newsmill, A..behöver komma loss lite. Få andra tankegångar och perspektiv. Gudrun Schyman är som du sa, riktigt duktig och Skugge skrev tänkvärda saker hon med....

Ramlade över högsta chefen igår, glömde att säga det men jag kramade om gubben, och var sådär 100 % trevlig utan att vara inställsam (enligt mig själv). Han gillar mig, jag vet det och han tycker att jag gör ett dj.. bra jobb och vill absolut inte förlora mig...Han har tom sagt att så länge han är chef så ska han se till att jag får vara kvar....Så nu måste jag bara få honom att hitta på en tjänst som passar mig...och det sa jag liksom bara så där: Att nu får du ta och prata med de andra, och så ordnar ni en tjänst till mig som alla har nytta av- både ni och jag. Så blir alla glada och alla utnyttjar varandra. Han bara skratta.

Jag hoppas verkligen att de fixar fram något- jag hoppas, hoppas, hoppas.

I helgen tror jag att jag ska släpa in familjen till Kungsträdgården, det är någon medeltidsmarknad där imorgon och på kvällen är det dags för Robinson, en kompis pappa är med, så jag bara måste titta...Os bästa vän fyller 4 år på söndag, så en tårtbit kommer att slinka ner och förhoppningsvis hinner vi se någon bra film tillsammans jag och H.

Nåja, det blir nog bra...och flärpa det kommer jag göra tillsvidare. Bara att gilla läget.

Vet inte om det är solen som får mig att tina upp lite grann, känna värme inför mig själv och min omgivning eller om det är de där orden jag läste på chatten skrivna av någon som vågar.
Jag vet inte och egentligen spelar det ingen roll - det känns bra inombords.

Vet med mig att jag i månt och mycket framstår som om jag drunknar och som om min karl är både döv, blind och handlingsförlamad. Min bild av mitt liv är inte alltid den rätta. Snälla, ta det jag skriver med en nypa salt för H är långt ifrån genomdålig- det hoppas jag verkligen verkligen att ni vet. (Jag hoppas inte- jag vet att ni vet).

Jag har känt honom i 22 år. 22 hela år har gått sedan jag såg honom för första gången. Han hade en grön vinterjacka och håret var långt, ljust, och luggen dolde hans ögon. Han kastade snöbollar på mig. Min kompis, Macha, hade frågat chans på honom åt mig- utan min tillåtelse- jag hade inte ens sett honom innan- kommer ihåg att jag låg och läste Kalle Anka på hennes golv då hon bad hans kompis att fråga chans från mig....Och så kom de....de stod där på snöhögen..och jag visste inte alls hur jag skulle bete mig...

22 år sedan första kyssen på den skitiga madrassen i en källarlokal på Åkerbyvägen. 22 år sedan han hindrar Rille från att dränka mig i Norskogsbadet- som jag klamrade mig fast. Han räddade mig alltid- trots att de andra killarna tråkade honom. Han höll sig i min närhet och höll om mig hårt. Alla små brev och kort som jag skickade, han var dock inte lika flitig brevskrivare men ett och ett annat brev fick jag. Den där om jag får ta på dig så får du ta på mig perioden...
22 år - det är mer än halva mitt liv. Och här är vi nu, 22 år senare, med två barn, hus, bil och lån - vem hade kunnat ana?

Vi hade chans på varandra i två omgångar, föll för varandra om och om igen, även när vi båda var upptagna var det som om vi ville visa varandra att dörren stod lite på glänt. Det har alltid känts så, att dörren alltid har stått på glänt för varandra. På fester kände man den där glädjen över att ses....det där lite magiska. Kommer ihåg att jag tyckte att det var synd att han var upptagen så himla länge. Spanade sådär på avstånd. Tänkte lyllos den som får vara tillsammans med H. Ja, jag tänkte så - blir lite full i skratt nu- för nu känns den tanken väldigt avlägsen ibland.*ler stort

Jag tror ibland att man måste tillåta sig själv att tänka tillbaka- minnas och längta- ta vara på det vackra för att kunna ramla dit igen här i vardagen. Jag har ju varit sådär tokkär i denna morgontrötta tidsoptemistiska projektman - kanske blir det inte sådär pirrigt igen- men lite bubbligt.... ja jag tar vilken känsla som helst- bara den är varm, positiv och för oss närmare igen.

Jag vet att vi HAR det. Vi har alltid haft det. Vi har bara en tendens att både glömma bort och tappa borta det ibland. Men det är grymt kul och skönt när man hittar det igen. Dags att börja leta lite, det ligger nog här någonstans och skräpar....

Puss e

Filifjonkan

Känner mig ofta som filifjonkan..den röd klädda smal nitiska mamman som bara vill att barnen skall sitta still och vara tysta - leka lugna lekar och som strävar efter ett kliniskt rent hem(ja-redan där inser jag att jag aldrig kommer bli en Filifjonka men ändå?)

Just nu är jag en ganska missunnsam människa. H har ont i magen, känner sig svag, behöver sova och vila - (troligtvis ngt som han ätit utomlands) - och jag bara känner hur mitt inre morrar...det finns liksom inget medlidande att få av mig. Jag blir bara sur, grinig, bitterfittig och allmänt otrevlig att leva med...går och tänker: Ont i magen? Ha! Eller när han sa: Jag måste få en chans att vakna första, jag måste få dra mig? Ja då tänker jag: Dra sig? Jasså, han ska få ligga och dra sig och en annan får sonika kliva upp när W har kissat igenom blöjan eller börjat jollra så högt att han kanske väcker storasyster eller pappa.... DRA ÅT HELVETE, tänker jag då men säger inget utan SUCKAR och drämmer i dörrarna.

Ligga och dra sig? Kiss my...- så känner jag - jag kan inte uppbåda ett varmt hjärta, ett ömsint : Men stackars lilla dig som har ont i magen - vila söta du- JAG KAN INTE. Och jag skäms knappt över att jag inte kan....Men det är ju faktiskt synd om människor som mår dåligt och jag borde vara mer omhändertagande....men...som sagt- se ovan- jag kan inte.

Idag ska jag jaga dammråttor med dammsugaren, sortera Ws kläder, städa Os rum och förska få ordning på vårt stökiga hem...därav inledningen av Filifjonkan. Jag måste få ordning. Jag trivs faktiskt inte med detta ständiga kaos av saker- vill liksom inte att ngn ska komma hem till oss när det ser ut så här..så är det...
och lugnet- barnen som leker tysta leker- ja jag behöver dem just nu, när man mannen tydligen måste ligga och dra sig...
*ler lite trött men jag ler