När andra faller

När andra faller, vad gör man då?
Tar emot dem innan de slår i marken?
Ska man hindra dem från att falla?
Eller måste man låta dem falla och sedan finnas vid deras sida?
Det finns ju inget bra svar, jag vet det - en del måste falla till marken, andra kan man dämpa fallen för, och en del fall kan man faktiskt förhindra.

Det är relativt enkelt för mig att fatta beslut när jag är yrkes E, men privata E kan bli lite handlingsförlamad.

För personer som jag ÄLSKAR faller runt omkring mig.
På olika sätt, i olika hastighet, men de faller och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.
En vill jag nästan ska falla och det hårt - det är hemskt att erkänna men så är det..
En annan vill jag bara ruska om, slita tag i och skaka hårt och länge och få personen att vakna upp, tänka till, tänka om och komma tillbaka på rätt spår igen - och det tär på mig. Jag försöker hinta lite fint, försöker men vet att personen ifråga bara kommer dra sig undan...försvinna bort..
Men shit som jag älskar denna människa och det gör ont att se att hon faller faller faller....men i längden vem blir jag om jag inte gör det jag kan? Vem blir jag om jag bara sitter här och tittar på, med motiveringen att jag inte bör lägga mig...när jag verkligen verkligen borde lägga mig i?

Två andra vill jag bara men HALLÅ, fan tjejer ni är liksom helt fantastiska men era karlar de uppskattar ta mig fan er inte alls..Ni är snygga, roliga, smarta, härliga men ni tar för mycket skit. Sluta med det! Stå upp för er själva, var lite besvärliga och få in lite djävlar anamma...Vad tycker du? Vad vill du? Vad känner du? Börja inte meningarna med: vi tycker så här, "pelle" och jag tycker...ARGHHH..Det retar mig...Vart försvann min kompetenta vän? Jag VET att inte Du tycker så egentligen, men att HAN tycker så....

Med det menar jag inte att jag är perfekt eller min och Hs relation är perfekt..absolut inte....med det menar jag inte att jag inte FALLER ibland, för alla som känner mig vet att jag FALLER då och då....och jag kan också behöva bli omruskad ibland. I know.

Men det är liksom inte enkelt, när E en vän som står mig så nära, men som jag aldrig aldrig träffar numera (så himla trist) vågade vara ärlig mot en vän - kände jag hur jag beundrade hennes mod. För det är inte enkelt att säga sanningen, eller åtminstone sin egna sanning, det är inte enkelt ...men viktigt ibland. Det kan göra svidande ont och man vill dra sig undan, värja sig...

Jag ska försöka hitta ett sätt att nå fram, få fram - det jag känner. Mer kan jag inte göra.
/E

Tar en fika med en go vän - tidigt vid Näsbyparks station.
Det vattnas i munnen av alla goda bullar, tårtbitar och pajer...och inget inget får jag äta.
Köper hem en hallon/blåbärspaj med vaniljsås till H..dreglar nästan när han äter den...*ler stort

Lilla O och H åker i regnet på vår nya gräsklippare och samlar löv, de ser så lycklig ut.
Så som jag älskar dem!
Det blir mycket lek en sådan här dag, prinsessklänning på, pussel och bamsespel, lilla O vill leka hårfrisör - hon kammar och klipper, det är faktiskt riktigt skönt, fyra Alfons Åbergs böcker läses och vi somnar tillsammans alla tre.
H eldar i öppna spisen.
Fläkten kommer på plats och det känns så himla skönt.
Har lite förvärkar, molnade och huggande, bebis rör sig och det ser riktigt häftigt ut...

Vid kvällsmaten börjar lilla O nästan att gråta: Jag vill inte dö säger hon och har tårar i ögonen.
H och jag sätter nästan i halsen, jag börjar nästan själv att gråta.
Men vännen du ska inte dö, säger jag...Du är ju mamma och pappas allt. Vi älskar dig och ska leva massor av år tillsammans....
Meningen upprepas flera gånger under kvällen, hon är ledsen och vill gosa in sig i mig, vi förstår ingenting - vadan detta? Var har hon snappat upp detta? När, var och hur?
Konstigt.

Nu badar hon, leker som vanligt, är solskensglad och allt det dystra och sorgliga som bortblåst.
När hon lagt sig för kvällen, ska vi se på filmen, vi tänder nog en brasa, gör lite te och ligger skeden så gott det går med en gigantisk mage....

Söndagsmys från E.

Sånger jag tycker om och som har betydelse för mig:

• Luckiest med Ben Folder-( om jag gifter mig någon dag....)
  
• Ännu doftar kärlek, Tro, Sparvöga, Där du andas med Marie Fredriksson - (bara för att)
  
• Loveś divine med Seal - underbar....
• Starkare, Alltid med Sara Löfgren (texterna!)
  
• Du var inte där för mig mfl låtar med Lisa Ekdalh - (jag är såld på hennes visor)
• Om du lämnade mig nu - Lars Winnerbäck och Miss?
• Nästan alla sånger med David Schutrick - (jag blir glad i hela själen - vet ej varför bara blir det! Ett glas vitt och David...och kvällen är gjord. Har faktiskt träffat honom...*ler stort)
  
• Jag vill ha dig- Eva Dahlgren (så många tårar, SÅ många tårar)
• Nothing else matters- Metallica
  

Och så vidare....

Idag är det min " sådan" dag

Jag vet inte vad som hände igår, men vid klockan halv åtta på kvällen ställde jag mig och lagade tre maträtter: köttbullar, korvstroganoff och makaronilåda - bara sådär.
Det var en bra dag igår, åt en gigantisk kolestrolbomb till lunch med goda vänner, känns härligt att ha dem, att veta att de finns och att man faktiskt kan dela det mesta.

Idag är det en mindre bra dag, lilla O kom in vid fyra tiden och hostade (sovandes) oavbrutet i tre timmar, jag låg där med henne på armen och fastän det ABSOLUT inte är hennes fel att hon hostar, så blev jag bara mer och mer irreterad....urk, vilken dålig mamma.
Beslöt mig för att ställa in dagens samtal, messade min terapeut vid kvart i sju, lyckades få O att somna om lite till och så sov vi i en hostfri timme....sa till O att hon skulle få stanna hemma...men det ville hon INTE. Hon skulle till dagis, hon vill vara matvärd med Samuel, hon vill sjunga...osv.

H skjutsar henne till dagis, hon har ingen feber, hon är pigg och glad och väldigt bestämd.
Jag orkar inte ens duscha, lägger mig framför tvn och ser en fransk film med titeln Livet runt 35...helt ok...får en liten feelgood känsla...känner mig inte ensam med vardagens tristess och stress...Intalar mig att jag ska ta det lugnt, yeah right..det går inte...tvättar och hänger en tvätt, sorterar barnkläder, försöker göra plats i garderoberna för de gigantiska kartongerna, bär ut H grejer till friggeboden (han kommer bli galen)..sorterar och fixar...och inser efter flera timmars jobb att inget jag har gjort syns egentligen.
Det stör mig. Att jag lägger ner massor av tid och så syns det egentligen inte...ok- jag vet att jag har lite mer ordning och reda, men ingen annan ser det....och egentligen varför är det så viktigt att andra ska se det...men det är liksom viktigt..äsch bajs!!!

Telefonen ringer i ett, jag vet inte hur man stänger av hemtelefonen, hör hur den viberar undrar kuddarna, min mobil vibrerar den med..så jag kommer inte till ro att sova...det irreterar mig också...

Unnar mig en dyr chokladbit till latten, min kusin har fått en dotter, Hs kusindotter har fått en son, här föds det barn på löpande band. Får samtal från Hs moster, hör att hon förväntar sig att vi ska få en kille...får en känsla av att hon och resterande släkt kommer bli besvikna annars.
Det stör mig massor.

Jag vill ha ett levande barn, ett helt barn, ett barn som mår bra- könet spelar väl för fan ingen roll....Bebisen rör sig i magen, jag längtar så efter att få se vem det är!

Ska snart hämta hemma levnadsglada O.
Ännu en dag har passerat.
Hej från mig

Jag oroar mig en hel del (nähä..kanske någon tänker sådär lagom ironiskt) men jag gör det...målar FAN på väggen..tänk om osv.

Just nu oroar jag mig för att lilla O ska få vattkoppor eller snarare när hon ska få vattkoppor.
För Hs hälsa, förlossningen, efter förlossningen, lilla Os reaktion osv.

Jag är bara lagd så, att jag oroar mig alltså, vrider och vänder på det, å andra sidan genom min oroa skapar jag en massa lösningar, jag förbereder mig och det är ju faktiskt bra.

Det är skönt att vara hemma i alla fall, även om jag inte riktigt har släppt jobbet, jag försöker bara vara, försöker att lyssna på kroppen. men det går inte riktigt så bra som jag tänkt mig, för oopps..jag är helt plötsligt inbokad hela veckan.

Onsdag: Bio med lilla Os dagis
Torsdag: Terapi
Fredag: Fotvård i Rimbo och teater på kvällen...men helgen är fri och likaså nästa vecka förutom terapi och mvc, nu ska jag gå och lägga mig och titta på film, en sådan där tjejfilm....ligga där och stumt stirra en stund. H jobbar ändå sent. Lilla O sover sött.
Tyst det är i huset.

Insikt

den bild som jag har av mig själv - stämmer sällan överens med hur min omvärld uppfattar mig.
det är som jag ser någon annan när jag ser mig i spegeln.
45 minuter i veckan har börjat få mig att inse det.

jag är inte den jag tror att jag är.
ja jag vet, det låter lite schizofrent men så är det.

Stefan Einhorn skriver i sin bok "Konsten att vara snäll" att vi människor är som en bit kristall och att ljuset har en betydelse på vilken sida kristallen reflekterar...ibland är färgen gul, röd, glittrande, stark, svag..men det är samma bit kristall.

Jag tycker att det är en vacker tanke. Jag är en och samma. Du är en och samma.
Fast vi har massor av olika sidor, känslor, osv.
Problemet hos mig är vissa känslor har fått styra, de har liksom mer makt än andra och jag har blivit en hejare på att maskera mig själv.

En del vänner som har försökt att komma in bakom masken har påpekat detta,
det känns som om du inte öppnar upp - först har jag ärligt talat inte förstått vad de menar, men sakta men säkert har det sjunkit in.. och då har frågan istället blivit.
Men hur öppnar man upp?

Om jag inte är den jag tror jag är, vem är jag då?

Livet är verkligen en resa, och självklart är jag fortfarande den jag är, men jag har även andra sidor som jag inte vågat se förut både bra och dåliga sidor. Men det är framför allt de där bra sidorna som jag inte velat se...som att jag skulle vara värdefull, omtyckt, en bra människa.

Jag ska smaka på de orden, titta lite närmare på dem, och kanske ska de få byta plats med några andra lite mer sämre ord som leder mig idag...
det vore väl ganska häftigt?

Idag bloggar jag i huvudet hela tiden

Det brinner i den öppna spisen,
H har precis gett mig en kaffe latte,
utanför öser regnet bokstavligen ner.
Jag känner mig så gravid, trött och lättirreterad - har svarta ringar under mina ögon.
Trivs inte i håret och hemma är det stökigt.

H har inte sovit som han ska (helt och hållet självförvållat) men hans humör är därefter - seg, smått grinig, och skiter i att göra det han ska.

Det retar mig ännu mer. Därav bloggandet i huvudet hela hela tiden.
Ord. Meningar. Hela noveller. Snart en hel bok om vad jag tycker tänker och känner kring det här med tvåsamhet,tresamhet snart fyrsamhet, om ansvarsfördelning och så vidare.

Letar resor på internet, resor som jag aldrig kommer att resa, men såsom jag längtar.
Får man längta? Jag längtar så innerligt bort ibland.
Inte för att jag inte älskar utan för att jag ibland har ett sådant behov av att få andas.

Vi kommer eventuellt åka till Spanien i maj- hela familjen i en månad.Vi ska få hyra en kollegas lägenhet utanför Alicante. Om det blir så- NICE!
Vi måste ta en tripp till Geneve också och hälsa på Hs syster + familj. Det är ju inte helt fel.
Men allt kostar pengar, så tja, ....

Andra planer som är på gång hos familjen TT, förutom att vi snart ska bli fyra, är att H vill köpa en båt, bli delägare i släktgården utanför Mora, och samtidigt fortsätta renoveringen på vårt hus...samtidigt som han ska jobba kvar...vilket innebär utlandsresor??
Jag inser när jag skriver att det är inte alls bra ideér. Fan vad mycket man vill men vad är egentligen realistiskt? Vojne, vojne. Jag vill så gärna att H ska få vara den han är, men inser att mitt egna utrymme krymper om jag inte sätter stopp. Knepigt.

Glada saker att se framemot förutom bebisen, fotvård och ansiktsbehandling, middag med H, och teaterbesök med systrar, mamma och P....

Nåja, puss och kram denna regninga dag.