Alla tider är bokade.
Samtalstid alltså -
min tid och vår tid.

Här ska man gå grundligt fram.

Känner mig labil, ledsen och arg på en och samma gång.
Irreterad som ett bi på min kollega - är väl egentligen inte arg på honom, eller jo, han bara maler på om hur lyckliga han och hans fru är, så det står mig upp i halsen.
Har ingen lust att sitta där och höra hur han uppvaktade henne med champange, hummer, blommar och presenter, hur hon fick tårar i ögonen när hon öppnade paketet, eller hur ofta han berättar att han älskar henne....eller hur delaktig han är som pappa osv.

Han är en toppen kille på alla sätt och vis, men för fan inte just nu..orkar inte...det gör så smärtsamt ont att inse att man själv lever ett skit liv för tillfället.
Finkänslighet är inget för honom som ni säkert förstår och jag fattar inte ens varför jag bryr mig, suck....men jag blir otroligt irreterad.

Jag vill också vara lycklig.
Jag vill också bli uppvaktad.
Jag vill också vara älskad.
Så är det. Så enkelt är det.
Så småsint blir man...

nåväl,kul att dem är lyckliga,
någon dag är väl jag också det...
ikväll ska jag pimpla vin med mina arbetskamrater, snacka skit och förhoppningsvis skratta med magen....(om jag ringer någon och gråter som en fyllfjortis får ni har överseende...ta det som en komplimang...*ler stort)

puss och kram från en ngt låg E

de två senaste dagarna har varit så tunga
blytunga
nattsvarta
ensamma

jag skickade ett sms till H
inget svar

vi pratade igår, bestämde oss för att boka tid hos en manlig familjerådgivare,
ge varandra en ärlig chans
känner mig falsk, för jag vet inte vad jag vill
jag både vill och vill inte

kramade om honom - han kramade inte tillbaka
fick regissera hans hand, be honom hålla om
hemskt nedvärderande - vad fan håller jag på med?

Vad är det jag förväntar mig?

Jag förväntar mig faktiskt att han ska böna och be,
att han ska skicka sms, där han skriver att han saknar mig,
att han gör allt för att få mig tillbaka,
att han gråter, skriker och ber - men han är helt saklig.
Säger att han förstår varför jag gör som jag gör, säger att mycket av det jag säger är befogat.
Att han vill att vi försöker, att han inte vill ge upp - ord, ord, ord - men ingen som helst handling.

Jag är så splittrad. Vill ju att det ska vara vi - ser samtidigt det orimliga i att det ska vara vi...för vem är jag då?

Jag har redan börjat mentalt möblera min lilla två, valt tapeter, och inredningstil. Det är inte klokt men så är det....samtidigt sitter jag och säger och menar det då jag säger det att jag inte vill ge upp...

Hjälp, jag är ju helt knäpp.

Vojne, vojne, vojne...
ensam ung kvinna söker hjälp.

Det är fredag och jag längtar efter min familj.
H ska ha O över natten.
Jag skulle vilja åka hem, blanda en gin och tonic, börja med middagen och låtsas att allt är som vanligt.

Jag vill att vi ska ha det bra.
Jag saknar H.
Jag vet nu att jag älskar H, det ekar inte tyst och tomt inuti mig.
Men det gör inte saken enklare, snarare gör det bara ondare,
ondare och ondare.
För det handlar ju inte om kärlek.

Sa till en kollega att jag vill hem, frågade vad jag skulle göra.
Fick svaret: Men du är ju socionom, du borde väl veta att en människa inte ändrar sig på en vecka?
Sant.
Tveklöst sant.

Det handlar inte om vad jag vill, hoppas eller känner - går jag tillbaka nu, kommer vi bara börja om från början, ruta ett och here we go again.

Jag har känt mig starkare den här veckan. Gladare på ett sätt. Friare på ett annat. Men jag har också känt mig väldigt ensam när natten kommer....
Jag har ingen att gömma mig bakom, det är bara jag, jag som ska klara av det.
Som att köra till Brommaplan i rusningstrafik: var milt sagt nervös över det, men vet ni:
Jag klarade det!

Jag är en stark kvinna. Ibland kan jag till och med tycka att jag ser helt ok ut.
Känner en tilltro till mig själv som jag förut saknat. En gränslös kärlek.

Wow! Det är en häftig känsla som jag hoppas fler får känna.
Jag har ingen aning om hur allt kommer att sluta, jag är bara den jag är, jag känner som jag känner, och jag säger som det är....varken mer eller mindre.

Det räcker gott och väl.
Kram E

jag vill bara gråta

Det handlar om inställningar säger han.
Om att ändra inställningen och sedan blir allt bra.
Jag blir tyst, förstår inte riktigt vad han menar?
Frågar därför.
Jamen, jag har ju inte lyssnat på dig så nu ska min inställning bli att jag ska lyssna på dig.
Tystnad. Tänka, tänka...försöka förstå saker och ting hur hans perspektiv.
Fråga; Men om jag inte är där, vem ska du då lyssna på?
Svar: Så långt har jag inte tänkt.

Älskade Älskade H.
Du säger att lösningen för dig är inte att du eller vi pratar med någon, att du inte är en sådan person som pratar - men hur ska vi då lösa det?

Att tycka och tänka olika är inte fel. Du ska absolut inte hålla med mig, i rädsla för att såra mig eller bara för att..men jag tror vi behöver hjälp med att lära oss kommunicera.
Jag tror att om vi ska kunna utvecklas tillsammans måste vi också lära oss att prata och lyssna till varandra.

Jag ska prata med någon, jag skulle vilja att vi pratade med någon tillsammans.
Jag skulle så förtvivlat gärna att du pratade med någon själv.
Sanningen är dock, att jag kan bara ta ansvar för mig själv, jag kan vilja något för dig, tro att det skulle vara det allra bästa men jag måste låta dig leva ditt liv, och göra dina val - precis som jag gör mina.

Du lät så varm och ödmjuk på rösten igår, jag hörde att du verkligen verkligen ansträngde dig, jag hörde hur du älskade och att du försökte möta upp utifrån dina förutsättningar. Jag vill att du ska veta att jag ser och hör skillnaden. Men tre dagar ändrar ingenting.
Vi två har en lång väg att gå innan vi kan ta något beslut.

Jag vet att jag genom detta val riskerar att förlora dig. Att vi kommer gå isär, men jag har inget val såsom vi är nu, vill varken du eller jag leva. Eller hur?
Du med känslan av att jag är ständigt missnöjd, jag med känslan av att vara ständigt missnöjd.

Vi är värda mycket mer än så, båda två.

Jag älskar dig, massor. Kommer alltid göra det.
Bara så du vet.
Kram E

Sitter här vid mammas köksbord, har jobbat natt, är trött och sliten.
Höstlöven lyser utanför, bedövande vackert.
Jag har flyttat hem till mamma.
Jag är liten, rädd och ledsen.
Lilla O är kvar med H eftersom jag jobbar helg.

Jag vill inte, orkar inte, kan inte prata om det.
Om jag låtsas riktigt bra och fokuserar på andra saker känns livet ganska bra

Men igår i mörka natten, i fältbussen, passerade vi mitt hem, hjärtat ramlade ut
På vägen och jag ville bara gråta.
Där inne finns mitt liv och här sitter jag.

Samtidigt mitt i allt kaos, för det gör så ont, förbannat ont, inser jag vilken
Modig människa jag har blivit.
Jag tar ansvar för mig – vad som än händer , hur ont det än gör, så tar jag ju faktiskt ansvar för mig själv. Hur många människor gör egentligen det?

Men jag vet att folk dömer och de kan döma djävligt hårt och lite dömer jag mig själv med,
Borde jag inte försöka lite till, borde jag inte åka hem till H och säga att jag ångrar mig,
Borde jag inte ge honom fler chanser, vi har ju trots allt O tillsammans.

Men sanningen är ju den, att det är ju precis det jag gör, jag ger ju oss en ny chans genom det här. Min förhoppning är ju att vi ska hitta tillbaka till varandra.
Att vi ska vakna upp, inse och genuint äkta vilja, leva tillsammans. Med alla våra rätt och fel.

En kollega till mig, under middagen, dömde mig så förbannat hårt min förhoppning är att han inte tänkte på vad han sa. Men han sa att om man skaffat barn så är man skyldiga att hålla ihop oavsett vad. Man måste kämpa, sen lade han till ; Och om man ändå väljer att göra slut och bryta upp, så ska man ge fan i att skaffa fler barn och bilda ny familj.

Satt där och tänkte, du må fan se helt okej ut, men du har ingenting bakom pannbenet.
Blev så djävla arg, dumma människa. Och dig ska jag jobba med?

Han fortsatte med sin tes om att alla människor ger upp så lätt nu förtiden. Visst finns det säkert människor, föräldrar som ger upp lätt, men jag är helt övertygad om att de allra flesta verkligen kämpar och det ganska länge innan de ger upp. Och jag talar av egen erfarenhet.

Alla som känner mig vet att jag kämpar, kämpar och kämpar. Men livet ska väl för fan inte vara en enda lång kamp? Vem blir jag då?

På måndag ska jag ringa till en psykolog, på måndag ska jag söka efter hjälp att hitta tillbaka till mig själv, på måndag börjar mitt nya liv. På måndagen börjar jakten efter mig själv.

Kram E

vi pratar inte med varandra, utbyter bara artiga fraser och undviker allt det jobbiga.
vi leker struts med varandra, väntar ut den andra och just nu låter jag det bara vara så även om jag vet att det är en helt ohållbar situation i längden.

jag vet, jag vet...men det är faktiskt inte så enkelt. Det är allt annat en enkelt och vi har lilla O också. Världens vackraste lilla O.

På ett sätt är det svårare att vara den som lämnar, än att vara den som blir lämnad. Eller? Den som blir lämnad är det ju synd om, den som lämnar är den dåliga....är jag dålig om jag lämnar?

Är jag en dålig människa? Ger jag upp för lätt?

Jag vill inte sälja huset sådär på en gång, jag vill att vi tar en time out från varandra, lever våra liv, tar hand om O, och tar reda på vilka vi är och vad vi vill med våra liv - kanske inser vi båda att vi älskar varandra och verkligen vill leva tillsammans..eller så gör vi det inte?

Som det är nu mellan oss, så vill jag inte leva...

det är själva fan vad jag skriver mycket, sanningen är ju att jag inte ens har mod att säga dessa saker till honom - en person sa till mig: Du måste nog krossa honom, tyvärr är det så....

Jag vet att ni vet, att det svårast svårast som man kan göra: är att göra illa någon som man bryr sig om, som man älskar och som betyder mycket för än.
Det här handlar inte huruvida jag älskar eller inte, det här handlar om att vi inte hittar ett sätt att fungera tillsammans, vi får det helt enkelt det inte att fungera....vi pratar förbi varandra, har olika mål, olika viljor, ambitioner och synsätt.

Och det tar så oerhört mycket energi, kärleken dör....och det gör djävulskt ont.

Men jag ska klara det här med, jag måste klara det här med och vem vet?
Imorgon kanske jag är kär igen? Pånyttfödd - med en tro om en gemensam framtid.
Vem vet?

Konstigt att världen kan vara vacker en sådan här morgon, så tänkte jag när jag åkte och lämna lilla O på dagis.

Allt inom mig känns så annorlunda
men allt runt omkring mig är sig likt.

Jag beteer mig som en idiot på jobbet, svamlar, skrattar högt (för högt), dumma kommentarer -
jag känner att jag är så nära att bryta ihop.

Falla falla falla platt.
Vem tar emot mig när jag faller?

Sover ingenting, mörka ringar under mina ögon, gräver mig djupt ner i jobb, känns tryggt att vara behövd och bekräftad.
Samlar mod men känner mig feg...kan inte någon ta över mitt liv för en dag eller två?
Jag vill inte vara jag just nu. Även om allt känns ofrånkomligt glasklart, jag vill inget hellre än in i min gamla bubbla.

Känner mig misslyckad. Som en svikare.
Håll om mig, håll om mig, håll om mig - någon!

En vän till mig frågade Är du verkligen säker?
Jag svarade Nej, hur fan ska jag kunna vara helt säker?

Ja, hur fan ska man kunna vara HELT SÄKER? Är man det någonsin?
Jag kanske är tillfälligt förvirrad just nu och tar helt okloka beslut.
Men jag vet ju hur mitt hjärta känns och vad min inre röst säger, nu när jag äntligen lyssnar...

Tut, tut...tåget har gått....

Jag önskar så

Jag önskar så att jag kunde smeka din kind och stilla din oro med orden;
Du ska se det ordnar sig.

Jag önskar så innerligt att det ska ordna sig,
men jag tror tyvärr inte det -
känner mig tom, kall och ödslig.

Ser på dig med ömhet, såsom jag älskat dig, såsom jag älskar dig (fastän det inte känns så just nu) ska det inte vara vi längre?

Jag vet att beslutet ligger i mina händer, jag ser det på dina stora vackra blå sorgsna ögon, vädjandes, bedjandes om en chans för oss igen.

Jag känner mig klar, stark och rak - redo att gå vidare, släppa taget och se vart som finns runt nästa hörn, jag orkar inte längre kämpa, jag vågar inte längre tro.
Vi är liksom dom vi är, varken mer eller mindre.

Jag biter på mina naglar, pratar för högt, stökar i köket,har tusen och åter tusen drömmar, jag vill resa - helst igår, jag har skitsvårt att hålla ordning, jag vill ha allt och inget.

Jag vill inte vara så arg som jag varit på sistone, ledsen, arg, frustrerad.
Jag vill inte att du ska känna som om du går på nåder, jag ser hur du försöker, jag hör hur du försöker, men jag är så full av frustration hela jag att jag inte kan ta in det du säger.
Jag kan inte lita på dina ord.

De är utslitna.

Så vad gör vi nu? Vad gör jag nu?
Krossar ditt vackra hjärta, krossar vår familj, säljer vårt hem - vad gör jag?
Jag vill låtsas som om det regnar, stoppa huvudet i sanden och nynna på O låten, drar till jobbet så tidigt som jag bara kan, stannar kvar länge...gömmer mig bakom datorn när jag kommer hem, eller O...sitter kvar när du går lägger dig, i rädsla för att du ska fråga.

Jag vet inte hur man gör nu? Tänk om jag gör fel? Tänk om allt det här bara är en tillfällig känsla - den här "det är över" känslan, tänk om jag kan hitta tillbaka igen? Till dig, till oss, till vårt gemensamma liv?

Helst av allt vill jag det men ärligt med handen på hjärtat; det känns så tomt. Otäckt. Glasklart. Iskallt tomt.

Som om jag betraktar mig själv och dig på avstånd, som om jag är här men ändå inte....

Behöver kramas om, behöver ett glas vin eller två och en god vän som säger att andas lilla du.

Du sa till mig att jag inte ens försöker, att jag bara ger upp alldeles för lätt.

Förlåt, älskade älskade du - men det är fan mig inte sant! Jag har inte alls gett upp lätt - jag har gråtit, skrikit, skrivit, tigit, viskat, pratat, mailat, ringt, jag har hållt mig borta - jag har verkligen gjort ALLT. ALLT. ALLT.

Men det händer ju ingenting.

Du säger att jag måste ge dig tid - men jag har ju gett dig tid....ändå har vi samma diskutioner om och om igen....

Jag säger att jag vill resa, du säger Javisst, sen nästa höst eller vinter inte nu, vi har inte råd och du har inga semesterdagar kvar (vilket du har + pappadagar) dagen efter säger du; Jag tycker att vi ska köpa en båt.....Jasså, svarar jag och känner ett iskallt lugn. Så vi ska leva ut dina drömmar men inte mina..intressant..Hur kommer det sig att vi har råd att köpa en båt men inte resa? Det är en helt annan sak säger du snabbt, vi ska visst resa sen, men en båt det är en investering som man kan få tillbaka pengarna på.

Älskade, älskade H - om du investerade lika mycket i mig som i alla dessa tekniska saker, så hade vi aldrig aldrig varit i denna sits...Om du betalar en resa till ? ... så hade du investerat i mig, i oss...och jag hade inte suttit här....och mina känslor, som bara fått vänta och vänta, skulle varit så oändligt starka för dig...men nu är de som bortblåsta.
Kvar är en trötthet,
kvar är känslan att nu orkar jag inte vänta längre,...
nu räcker det?

Önskar så att du kunnat förstå

32 ÅR ELLER 23 ELLER VAD FAN SPELAR ÅLDERN FÖR ROLL?

Idag fyller jag år, jag råkar bokstavligen älska att fylla år och denna gång är inget undantag.
Jag har blivit firad ordentligt, vackra paket, blommor, sånger, textmeddelanden, kort, bjuden på lunch osså har jag skrattat så där mycket att tårarna runnit ner på mina kinder.

Jag är älskad för den jag är.
Jag är banne lika unik som någon annan på denna jord.

Idag är stolt över mig själv, jag tycker om mig själv och jag gillar den känslan.

Jag är sprudlande och lycklig i detta nu, över mig, jag är välmedveten om att andra saker i mitt liv måste bli bättre men JAG är lycklig, stolt över MIG.

Coolt.

Nä, nu ska jag lägga lilla O, koka te, dra på mig mina mysbyxor och sjunka ner i soffan och se ett nytt avsnitt av Greys....det är ganska gött att leva.

/e

Gick hem på lite vingliga ben i lördagsnatt, efter att ha dansat och dansat på Golden.

Dansat, skrattat och fått massor av bekräftelse - och livet kändes lovely!

Fick höra att jag hade glittrande ögon och att jag inte såg en dag äldre ut än 25 max!

Vaknade litet smått sliten men inget som inte en ipren och en liten middagsvila

kunde bota.

Vi firade min födelsedag sådär tre dagar innan.

H hade gjort vackra och goda smörgåsar, en latte och jucie -

ja må hon leva ...

osså ett litet paket;

ett silverhalsband med två silverbrickor som jag verkligen ville ha

4 ord inristade;

Olivia

Henrik

Dina

Evigt

Härligt att han tänkt till lite!

Jag är solo hela veckan, då H är i Italien

ett evigt pusslande för att få det att fungera

tur att man har mormor och morfar

tur att de bor nära

tur att det ställer upp

Pratade med E idag

gillar våra kaotiska samtal

gillar dig enormt mycket

du är cool

du lever- fullt ut

även om du kanske inte tycker det just nu,

i vardagens måsten och ibland tristess,

då du inte hinner tala till punkt

eller andas klart

och fastän vi för tillfället inte finner oss själva i Indien,

eller hänger på en pub i London och hittar våra kläder i Camden town

så är vi förbannat coola för det

för vi ger oss inte

vi kämpar

vi drömmer

och fastän vi inte förverkligar alla våra drömmar,

så vi är helt ok,

även fast vi blev kvar där vi föddes

det tycker i allafall jag!

(bara så du/ni vet!)

Nog med ordbajseri.

Natt från E

Snälla, jag är trött, jag har mens- låt mig bara vara!
Jag orkar inte vara sociala,
jag orkar inte vara kärleksfull,
jag orkar inte vara en bra mamma,
eller en bra partner...jag orkar knappt vara jag....
Jag vill bara vara ifred en liten liten stund.....

Jag förstår inte vad jag gör för fel,
hur jag kan vara så här trött i slutet av veckan?
Sådär förlamande, sådär så att man nästan blir otrevlig?
Usch, gillar det inte alls...gillar inte alls den griniga jag...

Nåväl, det har varit en bra vecka så här långt, allt från mysiga morgonstunder, två glas vitt vin och en bra vän att samtala med, Rimbo marknad och solsken, gosig bebis, kartläggningen är klar, tända ljus och gott rött te, bastu och kramig H.

Idag slutade jag mitt jobb på socialen och börjar på mitt nya på måndag. Spännande.
Nu ska jag snart kliva in i bastun, lägga mig på översta hyllan och bara stirra i taket och andas, för att sedan gå lägga mig och sova....

Puss till er från mig!

Har precis gråtit en skvätt till kvällens Grey´s och ligger nu nedstoppad i sängen redo att sova.
Det har varit en bra dag, full med härlig energi och goa människor.
Ikväll träffade jag en mkt god vän på Tegel, vi drack två glas vin och pratade i mun på varandra. Underbara vän!Tack för att du finns!

Allt känns bättre, lite lättare och roligare.
En dag i taget och det är helt ok så länge varje dag går åt rätt riktning. Och det gör det!

Upp och ner, hit och dit, sådan är jag - levnadsglad ena dagen och levnadsledsen den andra.
Nåja, ....

En sak som slog mig idag är att man vet att man är småbarnsförälder när låtarna man nynnar på, eller sjunger handlar om Sjörövarfabbe, En liten båt, Ekorrn satt i granen, eller bä bä...
.....

Godnatt, eller som vi här brukar göra vid läggdags...
När trollmor, lilla videung, nu i ro somnar in- gud som haver barnen kär...
Kram E