Ibland kan jag känna mig otäckt negativ.

Det liksom brusar dystert i mitt huvud,

(Tinnitusen som susar) och det morrar i mitt inre.

Idag är det en sådan dag, då jag borde stannat kvar i sängen - jag borde svept täcket över huvudet och vägrat gå upp. Bara ligga där och tjura hela hela dagen. Skit i barnen och alla måsten. Skita i karln. Skita i allt. Jag är trött, sur och sårad.

Det känns som om jag står och stampar och inte kommer någon vart och det gör mig tokig.

Jag känner mig begränsad.

Och jag ogillar det skarpt.

Jag vill blomma ut, vill fantisera, vill vara kreativ, glittra med ögonen och känna framtidstro och tillit. Men jag är en sådan där förbannad känslomänniska som livet leker berg och dalbana med.

Tvära kast hit och dit.

Igår kändes allt så bra, idag känns allt mindre bra.

Hinner knappt med själv.

Men det morrar, brusar och susar.

Och mitt goda humör som siprade in med solstrålarna igår, känns som bortblåst.

Pulsen från Götgatan och alla de underbara människor som jag passerade, gatumusikanterna, den goda salladen och det trevliga lunchsällskapet - allt det som gjorde mig så glad - känns som igår....

Dags att rycka upp mig, hitta glädjen igen, sova en stund med barnen, beställa hem lite mat, titta på Tingeling med O och dippa minimajs i Holidaysås.

Eller inte.

Kanske ska jag dra täcket över huvudet och sura?

Hmm.

Just nu är O inne i en prinsessfas - hon gillar att klä ut sig till prinsessa, läsa böcker om prinsessor, se på filmer så som Askungen, Törnrosa, Snövit osv. Och må så vara tänker jag.

Låt henne hållas- låt henne frossa i det och drömma om prinsen. Klä sig i rosa och lila.

Verkligheten kommer den med.

Så häromdagen gjorde jag ordning ett litet prinsesshörn i hennes rum. Satte lite prinsessböcker på en hylla och spika upp en prinsesslampa. Då får jag höra av en vän att det är lite barnsligt?!

Jag kan köpa att Barbie och Walt disney prinsessorna inte är de bästa förebilderna. (Långt långt därifrån- herre gud- tre önskningar: Skönhet, vacker sångröst - och ja, vad det tredje alternativet skulle bli får man ju aldrig veta...säkert bra på att laga mat! Döh!!) men barnsligt? Ja, so what? Hon blir 4 år!!! Om hon inte får vara "barnslig" nu - när ska hon få vara det då?

Sådant irreterar mig. Försöker att skaka av mig sådana dumma kommenterarer men tja, de biter sig liksom fast lite....

Annars så är jag obeskrivligt trött, vitaminbrist eller ngt dylikt, har svårt att tänka klart, hänga med i samtal, känner mig lätt likgiltig och smått deppad och trött, trött, trött....drömmer konstiga drömmar om att jag drabbas av hjärnblödningar, faller ihop och kan varken prata eller röra mig..super läskigt. Vaknar och kan inte somna om. Blek och glåmig, inget spår av sommar i mig inte...

MEN mitt i allt det trötta och slitna har jag funnit fram till H, små pusspauser i vardagen, vänliga ord som landar i hjärtat och som värmer när man själv fryser, roliga samtal och ömhet.

Gräsmattan utanför är en leråker, men träaltanen börjar sakta men säkert ta form och det gör mig glad- för det kommer att kännas så lyxigt när den är färdig. Ikväll när barnen har somnat ska jag lägga mig i badkaret, jag och en bok, skum och tystnad. Sedan ska jag krypa ner i sängen och sova....sova och sova....

Nice.

är obegripligt trött

Det är en enorm skillnad att bli väckt 05.20 och 06.20 - ENORM skillnad.

Det känns som om jag har haft sovmorgon och allt känns genast lite lättare.

Igår stod jag i omklädningsrum och prövade behåar- fy fan helt enkelt.

Magen hänger och brösten (det som finns kvar av dem) ja jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det men det spelade ta mig sjutton ingen roll vilken kupa jag tog - de liksom blä.

Ok, alla behåar jag prövade var det 50 procent rea på och jag tog alla möjliga storlekar för att testa mig fram, hade en konstig ide om att jag skulle fynda och kom hem och känna mig lite sexig.

Hm. Not.

Ett glas röd vin och snälla ord från omtänksam H, var precis vad jag behövde.

Är glad att vi hittar tillbaka varandra i all röra. Att vi inte ger upp, kämpar på och jobbar för förändring. Jag är glad att han finns.

Idag vill inte jag

Kanske är det för att lillebror vaknade 04.56 och fick upp hela familjen.

Kanske är det för att storasyster bestämt sig för att bara jag som duger och som följer efter mig som en skugga och att hon dessutom längtar efter dagis, rutiner och vardag.

Men idag vill jag inte vara mamma.

Idag vill jag bara vara jag.

Jag vill inte ha en halv tomt täckt av grus, sten och sand.

Och jag vill inte ha vetskapen om att det ska regna och att allt det torra dammiga kommer förvandlas till lervälling.

Jag vill ha en pigg sambo som orkar lyfta vår familj istället för de där förbannade stenbumlingarna i trädgården.

Jag försöker faktiskt vända på det, försöker få fram en positiv målbild såsom:

jag, en martini bianco med is och sprite, min korgstol, och tystnad (ja,ja motorvägen får vara havet denna dag) eller goda vänner över på middag och vi spontan dansar på altanen.

Nu ska jag och barnen åka till Willys och handla välling (tack gode gud för att lillebror tar flaska och dricker välling) och storpack köttfärs och sedan ska vi rulla köttbullar eller nåt.

Fast egentligen vill jag inte.

Inte alls men jag måste ju, har inget val, och E, fastän jag försöker så skäms jag så över mig själv: och jag skuldbelägger mig enormt mycket: för jag är en HEMSK mamma just nu.

HEMSK.

Och det gör allt så tungt, stegen är inte så lätta och gropen jag gräver blir djupare.

Men sömnbrist, egen tid brist, avbruten hela tiden, ensam med barnen...ja listan kan göras lång- förklarar en hel del..men hur förklarar man det för barnen?

Mamma har en dålig dag, mamma är trött, mamma är ??? slut i huvudet?

Urk.

Nej Willys nästa och jag skiter nog i att rulla några köttbullar - det finns ju färdiga att köpa.

Kram e

Gick vilse i skogen i jakt på kantareller och blåbär.

Kom ut till slut lite skrajsen och varm och med några svampar i korgen.

Ja jag hittade gyllengula svampar och solen sken-

Jag både gillar och ogillar det. Skogen alltså och ensamheten.

Är både avslappnad och spänd på samma gång.

Konstigt.

Kanske är det för mycket deckare i mitt huvud,

för när jag går där i tystnaden, i det vackra, skriver min hjärna fantastiska deckare-

om mördade kvinnokroppar och ondska.

Då är skogen trots solsken och fågelkvittar ganska läskig.

Dumma jag - dumma fantasi som skenar iväg.

Döden kom på besök denna sommar med.

Olyckan likaså.

Niklas som dog i en motorcykelolycka.

Majas farmor som drunknade i sjön.

Människor som jag pratat med och kramat om.

Människor som jag har känt och som numera inte finns.

Som var tvunga att gå eller som det stod i Niklas begravningsannons:

Vissa änglar kallas hem tidigare -(det stod nog inte riktigt så men andemeningen var densamma) Jag tyckte det lät så fint. För hur ska man annars se på det, hur kan man annars få tröst, få en mening i det hela. Vissa änglar kallas hem tidigare. En vacker tanke i allt det sorgliga.

När döden knackar på dörrar bredvid, blir jag extra vaksam om dem jag älskar, jag värdesätter och stannar upp lite mer och känner hur skört allt kan vara. Jag vill hålla om och vara nära.

Kram e