Jag åkte inte hem igår direkt efter jobbet.
Styrde bilen i mörkret ner till Näsäng,
satt i skenet av en gatulampa och lät tårarna rinna fritt.
Fick en varm kram av en vän via sms - kändes skönt.
Orkade dock inte prata med någon utan satt bara där och lät tårarna trilla.
H skickade sms, vart är du - jag svarade inte, ville inte, orkade inte, fortsatte min färd längst de tomma gatorna i Djursholm.
Åkte vilse bland upplysta gigantiska villor men det gjorde inget.

Skulle jag vara värdefull?
För vem?
Vet inte varför orden gör så smärtsamt ont.
Förnuftet säger: Klart att du är värdefull - det är vi alla.
Men känslomässigt; gör det så ont. Ont, sådär extremt smärtsamt. Och jag vill bara gråta, snyfta högt sådär så att snoret rinner....och jag vet inte riktigt varför.

Kommer hem till en orolig H.
Vart har du varit? Är du ledsen? Men älskling, berätta....
Jag orkar inte, borstar mina tänder, tvättar av mig mitt smink, lägger mig bredvid. Han drar mig intill sig.
Jag kan inte förklara säger jag,
Försök säger han.
Men det går inte. Hasplar ur mig något om att vi aldrig får vara familj, att saker och ting utanför alltid knackar på och stör, att hans jobb är viktigare än jag och lilla O, att hans mamma kräver omsorg, eller hans moster eller hans....jag vill vara på första plats.
Jag vill, vill, vill....känna mig värdefull av honom.

Han blir ledsen, blanka ögon, jag vet att han stressar runt, vill vara alla tillags, att han älskar mig och O sådär enormt mycket. Jag vet att varje spik han sätter i vårt hus är av kärlek till mig och O. Jag försöker viskar han. Jag älskar er, ni är min familj, men hur ska jag göra - svika mamma, moster....

Jag vet. Det är inte enkelt.
Jag är likadan själv.

Ligger på hans arm, det känns trots allt lite bättre när vi pratat.
Vi letar bebis namn, gör en lista på alternativ pojk och flicknamn.
Släcker lampan och somnar.

Vaknar solen skiner.
En ny dag.
Fortfarande skör
Men en ny dag.