Hängselbyxor och scarfs

jag har kapitulerat
hängselbyxorna är på...och gud så skönt det är...
magen är så stor så stor
ryggslutet värker

jag är nyförälskad i H
känner att jag har varit en bra mamma till O
lägger pussel, leker i lekstugan, lagar pizza tillsammans och läser sagor...
imorgon ska vi gå på bio och se Mamma Mu, med Os bästis, hennes mamma och mormor.

det är skit stökigt här hemma, dammråttor, och tusen saker att göra -
men jag orkar faktiskt inte ta tag i det...
det får vara som det är med det...
det ordnar sig.

känner mig lite stolt att jag tog tag i det där på jobbet,
ett stort kliv för mig, ett gigantiskt närmare bestämt,
jag kan stå upp för mig själv, jag utvecklas, coolt.

ska mysa framför tv:n med H, käka texas pecannöt glass i stora lass, utanför viner vinden,
här inne är jag trygg med dem jag älskar.

Jag gjorde det!

men ändå känner jag inget direkt jubel.
ändå känner jag tårarna brinna bakom ögonlocken.

konstigt.

men jag gjorde det.
pratade, sa vad jag kände och han lyssnade.
bad om ursäkt, sa att det var ett ögonblicksverk,
sa att jag borde ringt honom på en gång.

det slår mig att han la över ansvaret på mig.
han sa att jag har stark integritet, att jag tydligt visar vart jag står, men samtidigt sa han att jag är varm, go och härlig tjej som har en viss jargong.
som bjuder på mig själv, skämtar och är glad.

jag får inte riktigt ihop det.

jag sa att bara för att jag kanske säger att oj, vad min mage och mina bröst har blivit stora - nu när jag är gravid, så är väl inte det samma sak som om jag säger varsågod kläm?
Jag vet att jag kan vara frispråkig, att jag kramar både tjejer och killar, att jag kan skämta om ditt och datt...men ?

han höll med, sa att det inte var okej det han gjort, att han tar på sig ansvaret...átt han var ledsen, men jag borde ha...

ja jag borde ha...vadå?

det är alltså mitt fel?

jag vet inte varför jag bara vill gråta men jag vill det.

berättade det för min mamma igår, vet ni vad hon sa då? Hon berättade att en manlig bekant som är särbo med en numera ingift släktning till oss, har tagit henne på brösten vid två tillfällen...ni vet riktigt klämt i - what the fuck?
Och mamma har inte sagt något, bara låtsas som om det regnar, inte vågat....säger att hon undviker honom, och vill knappt hälsa..osså skyller hon på att han är full.
Men vad fan?

Kanske är det därför jag vill gråta.
För att vi är så många kvinnor som tar skit....
Ja, jag tror det...jag ska gråta lite till men sedan är det ta mig fan dags att bli förbannad.

Tack till er alla som stöttat.
Ni är bäst.
Kram E

Med skälvande steg

Att stå upp för sig själv,
varför ska det vara så förbannat svårt?

Önskar så innerligt ibland att jag vore någon annan,
någon som bär t-shirten " TA INGEN SKIT" och som lever därefter.

En manlig kollega som jag tycker väldigt mycket om och som jag förut hyste enormt mycket respekt för tog sig friheten att ta mig på brösten - jag trodde att han skulle klappa på min mage(som vanligt) men greppade mina båda bröst och kläcker ur sig: vad stora de har blivit.
Jag borde ha nitat honom, sådär på plats, skrikit vem fan tror du att du är, jag kläckte förvisso ur mig, Du det där var inte okej, nu gick du över en gräns...men han bara garvade och gick därifrån.

Kränkt är ordet. Men även ledsamhet, ilska och skuld.
Ja S.K.U.L.D.
Har jag bjudit in till det här? Har jag gjort något, sagt något som gör att han tycker att det är ok att göra så här mot mig?
Grunnande mycket på det, vred och vände, pratade sedan med min chef, först kändes det ok - hon lyssnade och så, och vi kom överens om att jag skulle prata med honom...men över helgen har hon blivit skogstokig, hon är rå förbannad och vill bara ge honom en rak höger.
Hon har så rätt, så rätt och jag hyser enormt STOR respekt för henne.
Men ändå är jag rädd, ledsen, och orolig för hur det nu ska bli -
jag känner en sådan skuld - varför????
Jag har inte gjort något fel.
Jag har inte bett om att bli tagen på brösten, det är ju inte så att jag går till jobbet och tar mina manliga kollegor på snoppen eller ens bröstkorgen och kläcker ur mig : vad stor den är idag?

Vad fan är det för beteende? Trevlig eller ej, man får fan inte bete sig så!
Mod och styrka.
Jag ska göra det, prata med honom, kommer säkert börja gråta, men jag ska göra det, för MIN skull, för alla kvinnors skull...

Imorgon ska jag sluta ta skit.
Tänk på mig.
Jag kommer att behöva det.

Krama mig...

känner mig så obeskrivligt skör
tårar som bara bränner
som kommer
och som rinner
har ingen kontroll.

det är som om något gått sönder
sådär i tusen biter
försöker hålla ihop
men det går inget bra.

ångesten flåsar i nacken
minnen från förr knackar på min dörr
- jag kan inte värja mig
-jag vill - men kan inte

klippte av håret
förr hade jag skurit mig armarna
eller något annat destruktivt
ser inte klok ut
det är inte jag-
ser mig i spegeln -
ser någon annan
någon från förr
någon jag inte vill vara

jag vill bara gråta

det växer ut, tröstar mina medmänniskor mig
det är fint, säger några andra

ni förstår inte, vill jag skrika
mitt hår är ett enda stort djälva skärsår

det hände en grej förra veckan
det väckte minnen
det tog sönder
några sekunders verk
förstörd massor

jag gick sönder

jag vet att jag kan bli hel igen
vägen dit känns bara lång
och knapp
jag ska snart föda nummer två
jag har inte tid att krisa
men jag krisar
och det gör ont

och jag känner mig så oändligt ensam
(fastän jag inte är det)

Fynd på Ikea, rensa i röran och vips ett hem

...riktigt så enkelt är det ju inte, eller hur?
Ingen magisk fe kommer och sveper över hemmet och så är allt klart,
man får liksom göra det mesta själv.
Och vet ni, jag trivs med det (just nu)..jag trivs med att sortera, fixa & dona,
ändra om, och när båda två är på humör (H och jag alltså) då fungerar det så himla bra.
Allt bara löper på, och smått trötta och slitna, ligger vi och tittar på filmen tillsammans i sängen med en känsla av att vara nöjda.
Somnar och sover länge - alla tre, käkar frukost i sängen, lilla O frågar om bebisen kommer idag då, eftersom den inte kom igår....och bebisen rör sig där inne i magen - allt känns bra.

P kommer över med sin dotter, lilla O och R lekar så bra ena stunden, för att i den andra typ gråta, skrika, slåss...P hjälper mig att fixa lite hemma.
Det blir så fint och jag känner mig så glad.

Får skjutsa stressad man till Arlanda, vardagen är här igen, yoga ikväll, ska bli skönt....hinner inte öva i vardagen, men det känns bra ändå....sådant är livet.
Det rullar helt enkelt.

Jag åkte inte hem igår direkt efter jobbet.
Styrde bilen i mörkret ner till Näsäng,
satt i skenet av en gatulampa och lät tårarna rinna fritt.
Fick en varm kram av en vän via sms - kändes skönt.
Orkade dock inte prata med någon utan satt bara där och lät tårarna trilla.
H skickade sms, vart är du - jag svarade inte, ville inte, orkade inte, fortsatte min färd längst de tomma gatorna i Djursholm.
Åkte vilse bland upplysta gigantiska villor men det gjorde inget.

Skulle jag vara värdefull?
För vem?
Vet inte varför orden gör så smärtsamt ont.
Förnuftet säger: Klart att du är värdefull - det är vi alla.
Men känslomässigt; gör det så ont. Ont, sådär extremt smärtsamt. Och jag vill bara gråta, snyfta högt sådär så att snoret rinner....och jag vet inte riktigt varför.

Kommer hem till en orolig H.
Vart har du varit? Är du ledsen? Men älskling, berätta....
Jag orkar inte, borstar mina tänder, tvättar av mig mitt smink, lägger mig bredvid. Han drar mig intill sig.
Jag kan inte förklara säger jag,
Försök säger han.
Men det går inte. Hasplar ur mig något om att vi aldrig får vara familj, att saker och ting utanför alltid knackar på och stör, att hans jobb är viktigare än jag och lilla O, att hans mamma kräver omsorg, eller hans moster eller hans....jag vill vara på första plats.
Jag vill, vill, vill....känna mig värdefull av honom.

Han blir ledsen, blanka ögon, jag vet att han stressar runt, vill vara alla tillags, att han älskar mig och O sådär enormt mycket. Jag vet att varje spik han sätter i vårt hus är av kärlek till mig och O. Jag försöker viskar han. Jag älskar er, ni är min familj, men hur ska jag göra - svika mamma, moster....

Jag vet. Det är inte enkelt.
Jag är likadan själv.

Ligger på hans arm, det känns trots allt lite bättre när vi pratat.
Vi letar bebis namn, gör en lista på alternativ pojk och flicknamn.
Släcker lampan och somnar.

Vaknar solen skiner.
En ny dag.
Fortfarande skör
Men en ny dag.

Jag vet inte hur det är med er,

men när jag skickar i väg ett sms (inte alltid men nästan jämt) till min karl,

så vill jag få en respons.

Jag älskar dig, kan eka väldigt tomt om man inte får något svar.

Samtidigt, så kan man ju inte alltid förvänta sig ett svar...jag menar denna andra personen kan ju faktiskt vara upptagen, sitta på möten, eller något annat...ändå retar det mig sådär mega mycket att H är så urbotat dålig på att svara.

Jag behöver bekräftelse, en puss skickade på sms, eller ett litet dito.

Jag behöver bli överröst av kärlek...dränk mig i det för fan...så känner jag idag, just i denna stund.

Trött och kärlekstörstande.

Vädret gör mig deppad.

Terapin gör mig insiktsfull, skör och stark på en och samma gång.

Jobbet känner jag mig klar med.

Bebisen skapar längtan och rädsla, över förlossning och inför vardagen med två barn.

Jag är tydligen värdefull - så sa min terapeut idag. Du är värdefull.

Hon sa det och jag började gråta.

Hormonellt, eller inte...

Upp och ner

hit och dit

sådan är jag

Idag fyller lilla O 3 år

Oj, hoppsan vad tiden går fort- skrämmande fort.
Var det 3 år sedan mitt lilla underverk kom till världen?
3 hela år,
Jag häpnar.
Tiden står inte stilla trots allt.
Snart är hon 18 år redo för att ge sig ut och möta världen.

Oj.

Ser på H, han ser nästan likadan ut som på fotografierna från BB.
Lite mindre hår, lite äldre, men samma vackra ögon, samma vackra man.
Lilla O är gudomligt söt, med sitt rufsiga hår, hon sliter upp paketen (som hon redan sett innan jag slog in dem - för hon rotade i min garderob) Prinsess saker. Lakan, väska och två böcker-
nej, vi är inte snåla - bara realister- hon kommer drunkna av paket idag.

Jag känner mig så trött och sliten.
Vaknat flera gånger i natt med pga suruppstötningar, ja ni läste rätt- hur fräscht är det på en skala? Låg där i sängen och insåg att om jag rör mig, vänder mig åt något håll, så kommer det äckel i munnen som på beställning från posten..urk.
Bebisen har det trångt.
Jag lever med känslan av att jag kommer att spricka - när som helst typ!
Mina lungor tycks vara bebisens fotpall eller huvudkudde, min magsäck likaså, spark, spark - hela tiden...det är tungt.
Lilla O låg bredvid mig större delen av natten, tät, tät intill....jag känner mig kvävd.
Vill skrika, kan inte andas, orkar inte...men HALLÅ, hon fyller faktiskt år...så jag skärper mig, hämtar en extra mugg nyponsoppa när hon ber om det, jag vill att hon ska ha en bra födelsedag- det är inte hennes fel att jag har en bebis i magen och inte har fått sova den senaste veckan.
Nåja, ....det börjar bli väldigt fint här hemma, det är långt ifrån klart men det känns bra.
Nu ska jag duscha, dra på mig något som passar magen, och invänta 5 stycken 3 åringar med föräldrar....
Tack och lov, att mormor och Irma finns, tack och lov att andra orkar baka, trixa och fixa, själv ska jag andas - sat nam och försöka ta det med ro....

Kram till er alla, speciellt till E - som också fyller år idag.
HURRA FÖR DIG-
vi får ta igen alla våra icke firade födelsedagar i nästa liv...
men shit, då gör vi det med råga!
Hoppas Du blir ordentligt uppvaktad där hemma!
STORA kramen från mig!

Om jag kände en förlamande trötthet igår,
vad är det då jag känner idag?

Jag känner mig helt färdig, kaffet piggade upp för stunden.
Kanske är det inte så konstigt, lilla O har kräkts hela förmiddagen, vi har varit hemma omlott hela veckan och jag ligger efter på jobbet och jag är gravid..
Jag har lagt bamsepussel tusen gånger känns det som, sett Askungen snart tre gånger, läste böcker, försökt att få lite ordning och reda här hemma....men inser att det inte är så enkelt- speciellt inte när lilla O piggnat till och vill ha ALL UPPMÄRKSAMHET.

Mamma hit och mamma dit..argh.
T.Å.L.A.M.O.D

ELLER

S.Ö.M.N

Jag är i desperat behov av båda två.

En kaffekopp men Stinky motiv eller STÄNKY som lilla O brukar säga.
Pettson på hög volym, osså jag som inte orkar ta tag i mig själv.
Känner mig seg.
Vaknade i natt, övade lite på yoga andningen: sat nam men kom ändå inte till ro.Kanske för att lilla O kissade igenom blöjan och hela vår säng blev ett hav av..
.
Nåväl.
Jag tar ju tag i andra saker, jag sorterar, fixar och donar, försöker strukturera upp mitt liv här hemma.
En väldigt naturlig sak att göra, att man boar in sig så här i slutet av graviditeten.

H är himla gosig, känns som en nytändning mitt i alltihop, vi kramas mycket, rör vid varandra, möter varandras blickar med samförstånd.
Tänker på en krönika jag läste häromdagen, att sex måste få vara köttbullar och makaroner...det släppte lite av mina prestationskrav..Det är liksom ok med snabbisar, lite halvromantiska halvdana försök till hett sexliv...

Igår gick jag på gravidyoga för första gången, ett gäng kvinnor med vackra magar, det var en skön stämning och det kändes bra...
Börjar oroa mig över förlossningen, jag vill föda naturligt, men slutet på förlossningen förra gången var faktiskt rätt jobbig.
Med alla dessa människor, kuvös, osv.
Nu gick det ju bra, men...ja..

Nåja,
vi hörs en annan dag!