2007 - Reflektioner

Sista dagen på år 2007, 7 år sedan milleniumskiftet, fan vad tiden går fort?

Det har varit ett utmanade, känslomässigt och stundvis riktigt tufft år.
Hs halsdiskbråck, mina nya jobb: heltid plus lite till - nya arbetsplatser, personalgrupper, chefer, socialregler, statistik, svärmor som bryter benet, Lilla Melwin som kom till världen, spaninenresan, bli gravid - missfallet (alla drömmar, känslor, fysisk smärta, sorg och ensamhet), Hs arbetsresor, brist på egentid, frustration, längtan efter något nytt, separationen, försöka på nytt, familjerådgivning, egen terapi, nya jobb igen. Plus sorgliga saker som hänt mina nära och kära.
Oj oj oj, inte undra på att jag känner mig lite slut.

Jag har bestämt mig för att inte avge något nyårslöfte, det omvandlas bara till ett dåligt samvete, dock har jag en lista på saker som jag anser att jag bör försöka få ordning på under 2008:
Mig själv, psykiskt och fysiskt.
Vår relation - inte så mycket känslomässigt, men rent praktiskt vardagsbestyr och ekonomi, lite romantiska dejtar skadar ju inte heller.
Mindre stress och mer närvaro mentalt hemma
Mindre datatid (hemma)
osv.

Positiva saker under 2007; är att jag insett att jag är en väldigt modig människa. Jag vågar, jag hoppas och jag tror. Jag ger inte upp och jag vägrar acceptera att livet ska vara på ett visst sätt -
jag försöker alltid och om jag inte riktigt fixar det själv, så ber jag om hjälp. Det är jag stolt och glad över. Det gäller både på jobbet och privat.

Ikväll ska jag grilla med vänner och släkt. Äta och dricka gott. Jag hoppas jag får skratta med magen och att H finns i närheten av tolvslaget och ger mig en ordentlig puss.

Tack till er alla som finns i min närhet, som tror på mig, som håller min hand och kramar mig på avstånd när jag tenderar att försvinna ifrån er.(jag vet att jag har en tendens att isolera mig och försvinna: det betyder inte att ni inte är viktiga för mig!!! Ni är enormt viktiga för mig. Jag bara är sådan!)

Gott nytt år till er alla underbara och unika,
livet är till för att levas och jag är glad att jag får leva det med er!
Kram kram e

Känslan av lakan mot min hud,
kudden under nacken,
vetskapen om att man snart ska släcka lampan
och att man kan bre ut sig i sängen - den är underbar!

Vi softar mycket här hemma.
Glider runt som zombies,
jag i mina rosa plyschbyxor,
H i träningsbyxor,
lilla O i långkalsonger och diverse olika tröjer som byts ut under dagen -
familjen sunk.

Letar recept till vår lilla nyårsmeny, funderar på en a la Eva tapas - små rätter eller skaldjursgryta?
Champange ska svärfar inhandla..får försöka städa lite tills nyår, köpa små stjärnor att strö ut på bordet, duka fint, tända ljus, äta gott och smälla raketer....
Vi blir nog bara familjen, H syster med man och barn, svärfar osså vi, kanske kanske kommer några vänner - de är hjärtligt välkomna i sådana fall.
De får ta det som vi har det, och det vet jag att de gör....

Puss en mycket gladare E.

PMS

Idag har vi inte utbytt många meningar utan att jag har exploderat.
Jag är på så dåligt humör. Sådär riktigt skit dåligt humör och nästan okontrollerbart -
det låter som om jag avlossar ett skott när jag pratar- pang du är död - för att du tilltalade mig.
Försöker läsa på lite om pms, har ju fått recept utskrivet men har inte ens hämtat ut tabletterna -
inbillar mig att jag ska klara av det själv. Men hur bra går det?

Inte så bra alls.
Så det blir väl till att börja knapra tabletter, och kanske så slipper jag detta mörker.....

Natt natt E

IDAG HATAR JAG MIN KROPP

Idag känns min kropp så himla fel.
Ful, fet, finnig : ja ni gissar rätt mensen är på g och jag är på så dåligt humör.
Skulle bara vilja dra täcket över huvudet och gråta.

Gör små "röra på mig"planer i huvudet, tänker ut promenadsträckor, hur jag ska äta rätt för att gå ner igen.
Jag ser ju tydligen gravid ut. Jaha - Snyggt när man inte är gravid.
Sen att personen som sade det inte har alla hemma alla gånger, spelar inte så stor roll då orden gick rakt in och helt plötsligt känns hela jag hopplös (jag vet att det stavas PMS och jag vet att om en dag eller två så har det gått över...)

Bläigt. Ushigt.

Vi ska till Hs familj idag, tanken är att jag ska shoppa på mellandagsrean med hans systrar, funderar starkt på att skolka, be H om att få stanna hemma. Hyra tjejfilmer och vara osocial.
Äta minimajs och dip gjord på lätt yoghurt. Bälja i mig cola light och böla till någon patetisk kärleksscen, ringa och snacka skit med tjejkompisar och bara vara.

Lockande ? Definitivt!
Genomförbart? Ja, egentligen varför inte?
Kommer jag göra det? Troligtvis inte.....

/e

Dagen efter

Jag överlevde, och stundvis, nej, fel nästan hela tiden hade jag trevligt.
De hade ordnat det så fint - julmat, julgran, ljus, små stjärnor på bordsduken osså tomten.
Tomten som traumatiserade lilla O.
Hon blev så rädd att hon skakade, hon vägrade se på tomten, ville inte ha paket och nästan hyperventilerade ett tag. Vadan denna tomteskräck?
Det blev inte bättre av att hon sedan fick se Jens i fullmuddering hemgången från grannarna - hon var på undervåningen med de andra barnen och hon skrek - gallskrek: Mamma om och om igen men jag fortstod inte ens att det var hon - rösten var en helt annan.
Sedan vägrade hon leka, hon vill bara vara i famnen, helst innanför min hud - hon ville inte äta godis, ingen glass- utan bad om att få gå och sova....med mig såklart osså pappa på andra sidan.
Hon klappade på oss, låg tätt tätt intill oss både och direkt om vi rörde oss vaknade hon panikartat...stackars barn. Stackars stackars O.
Jag skäms lite, men hur kunde jag veta?

Fick höra av en "vänlig själ" att det såg ut som om jag var med barn.
Så här lät den konversationen:
Åh, säg inte att du ska ha barn?
Jag: Nej..jag är inte med barn..
Jaha, det ser ut så...osså fortsätter den vänliga människan: Vadå ska du och H inte ha fler barn? Nä, just det du kanske inte kan få fler barn...det får du ju inse...
Jag blev så ledsen. Jätte ledsen. Sådär obeskrivligt. Vad svarar man?
Jag blev tyst, får då höra : Vadå blir du stött? Får jag inte säga som jag tycker eller?
Svarar då extremt vuxet (borde sagt dra åt helvete) men säger: Jag tycker inte det här är det lämpligaste tillfället att prata om sådan här saker...

Nej, jag kanske inte kan få fler barn - vem vet?
Jag kanske inte kan få fler barn.

Jag vet att jag är dum och ologisk när jag tänker sådana tankar: för vi har ju inte ens försökt efter förra gången. Men jag är som en svamp suger i mig alla dumheter och blir så sorgsen.

På vägen hem i natten ( jag kör) pratar H och jag. Om hur andra vuxna i vår närhet förstör för oss, hur de lägger sig, gör bort sig och skapar ont i maget känslan hos oss båda.
Det var ett bra samtal, känner mig ännu mer nära H.
Vi finner varandra, fattar varandras händer och visar att vi finns där.
Speciellt H, han finns där, han lyssnar, försöker och står bredvid med sin hand i min.
En underbar känsla.

Saker som fick mig att skratta (med hjärtat och magen)
Lilla O fick en present som var tillför en 6 månader + en aktivtetsleksak till barnvagnen för bebisar svärfar tyckte att den såg super avancerad ut! - badbollar för 12 mån + och en förvisso super bra grej men det roliga var att han inte ens visste det själv - en killdocka! Han trodde det var en tjej!- (Jag diggar min svärfar skarpt men köpa julklapper eller presenter är inte han starkaste sida och kvitton är inte heller hans starkaste sida)

Att skratta är underbart!
Själv fick jag en skärbräda i ek - super fin.

Nu ska vi fortsätta julfirandet, ny dag, fler klappar och en massa kärlek.
Puss E

Godmorgon världen

...här är jag....
trött och sliten men ändå glad.

Jobbat natt,
snurrat runt i natten,
in och ut i bilen,
en hemkörning,
samtal med ungdomar,
försöker få dem att förstå att vodka ger bara en falsk värme,
been there done that - I know.

Det är ett viktigt jobb- att bara vara där-
fysiskt närvarande med våra blåa jackor-
dem ser att vi ser,
dem ser att vi finns,
dem ser att vi bryr oss,
och ta, ta, ta dem vänder sig till oss när de behöver hjälp.

Att jobba är dock inte allt,
familjen är viktigare,
H, O och Jag är viktigast.

Jag är stolt över mig och H,
att vi inte ger oss utan letar nya vägar,
lär känna varandra på nytt.

Kom hem mitt i natten, kröp ner under täcket vid H, mina kalla fötter mot hans varma kropp.
Välkommen hem hjärtat, viskade han i mörkret. Haft en bra kväll?

Hem. Det är här. Underbart.
+å

Öppen spis, glögg och min familj

H kom hem tidigare än beräknat, bokade om sitt flyg för att inte missa lilla Os första luciatåg.
Jag blev så glad, så glad.
Det kändes så skönt att hålla Hs hand när vi strosade i Täby C.
Skönt att han ska vara hemma nu.
Skönt att se honom, skönt att ha någon att dela ansvaret med.
Skönt att det kändes skönt.

H lägger O nu, en brasa är tänd i öppna spisen, vi har hyrt en film, ska käka bilar, dricka julmust och bara vara...helg mitt i vardagen.
Mini lördag, eftersom jag ska jobba hela helgen.

Jag har behövt den här pausen, att vara hemma alltså, och inte jobba så mkt.
Jag jobbar för mycket, brinner för mycket för mitt jobb - nu har jag fått gosat med O, landat och andats..(jobbet försvinner inte för ingen annan gör det...men men,...)

Nu ska jag logga ut, titta på en film och mysa.

P.s O var hur söt som helst som tärna, tog två sekunder sen såg hon mig och då bröt hon ihop, ....D,s

Idag känns allt lite bättre, lite enklare,
varför vet jag inte - ingenting har ju förändrats.

Jag har behövt de här två hemmadagarna,
har nästan lyckats skita i jobbet helt (men bara nästan)
och lilla O och jag har slötittat på Pettson, Bolibompa, lekt gömma armband, gått på donken, badat, skrattat, pussats och kramats.
Vi behövde det nog båda två.
Se varandra och uppleva varandra.
Jag njuter för sällan av henne, är så upptagen med så mycket annat.
Mamma ska bara, usch,...men sant.

Ikväll ska jag på julbord med jobbet,
äta gott och dricka gott.
Jag tar bilen så det blir lugnt.
Tidig hemgång då jag har barnvakt till O.
Men trevligt ändå.

Saker jag längtar efter:
Att få äta en nybakt kanelbulle eller tacos med tortillabröd
Irmas julbord
Snö
Värme
Ledighet
H
Bebis
Må bättre
Lugn och ro

Kramar E

Snor, hosta och feber och ändå så pigg

Det viktigaste i mitt liv är lilla O.
Vackra Underbara lilla O.
Snoriga, hostiga, febriga lilla O.
Viljestarka, envisa, levnadsglada lilla O.
Pratglada, påhittiga, busiga lilla O.
Du driver mig till vansinne- men gud som jag älskar.
Gosiga unge.

Jag vet att jag har en tendens att förstora saker-
såsom julen.

Jag skulle kunna vara en människa som gillar julen,
har alltid intalat mig att jag är en person som gillar julen,
men sanningen är att jag tycker inte alls om den.
Det skapar så mycket ångest inom mig.
Jag har målat mina barndomsjular i Amerikansk reklamfilmsstil..ni vet sådär Hollywood liknande. Pappan som sätter stjärnan i granen, lyckliga familjen, ho, ho, ho....sen skilde sig mina föräldrar och in kom ångesten.

Så är det, den bara klev in och från och med den dagen så är julen aldrig mer sig lik.
Jag har haft en ambition att försöka skapa mina egna traditioner. Men det går inte.
Jag är inte där än. Jag slits itu - det blir dragkamp varje jul, ja sanningen är att det blir dragkamp fler månader innan jul.
Hos vem ska vi vara, när, hur,vem ska mamma vara hos? Om jag tar mamma, tar du pappa?
Inga paket? Jo, nej, kanske.

Nästa år, flera terapisamtal senare kanske jag lär mig att säga nej. Lär mig att inte bryta ihop.
Vem vet?

Kram!

Julångest och barnlängtan

Vem är jag i allt detta?
Vad är min mening, min uppgift, mitt mål?
Vad vill jag?
Hur ser mina tankar ut, är dem ens mina?
Vad känner jag?
......

Jag grät idag på terapin - känner mig grymt identitetslös.
Alla känner apan, apan känner ingen - inte ens sig själv.

Åsikter som haglar, viljor som vill styra, och jag känner att jag inte orkar.
Jag orkar inte vill jag skrika, jag orkar inte, vill inte, kan inte...men jag kan inte skärma mig, allt går in, nitar sig fast och bildar långa negativa tankekedjor i mitt huvud och får magen att värka om möjligt ännu mer.

Försöker sätta gränser, försöker säga nej, försöker få H att ställa sig vid min sida, ta min hand och stå där och stötta mig, försöker men försöker ändå inte riktigt. För jag orkar inte.

Julångesten har kommit som ett gigantiskt jätte paket med posten, vadå ska inte ni fira här? Ska jag få fira julen alldeles alldeles ensam? Om inte ni kommer så blir ju julafton helt förstörd.

Jag orkar inte. Varför kan ni inte förstå?
Jag mår så djävla piss dåligt, och ni är inte min familj. Jag vill bara vara med min familj - är det för mycket begärt? Känner en så enorm ångest, att jag får svårt att andas. Det gör ont.
Hela julen är förstörd, väljer jag att stanna hemma får jag ångest, väljer jag att åka, så får jag ångest.

Ho, ho, ho God Jul-i helvete heller.

Mitt i allt längtar jag efter att bli med barn, helt ologiskt, idiotiskt och arghhhh... Men såsom JAG LÄNGTAR, såsom JAG VILL. Jag vill ha ett barn till. Jag vill veta att jag kan bli med barn igen. Jag vill känna att det inte är något fel på mig. Jag vill - jag vill.

Jag är ledsen, A att jag inte svarat på ditt sms, men jag har svårt att hålla ihop, svårt att sortera, svårt att orka med. Jag tänker på dig, kramar dig via mina ord här istället - jag kommer igen. Snart.

Imorgon är det nog en bättre dag, det måste bli en bättre dag.
Så är det bara.

/E

Hemma igen

Idag är jag lite seg, ganska mycket seg, men det är helt och hållet självförvållat då H och jag köpte olika drinkar till varandra igårkväll på en liten mysig utomhusbar i Barcelona.
Starka drinkar och jag blev lite mer påverkad än vad jag hade planerat.

BARCELONA, I love it. Jag kan verkligen rekommendera alla att åka dit.
Stora som små.

Fick lite egen shopping tid, men hittade ingenting - jo, två tröjor men inget sådär storslaget. Men det var härligt att få strosa själv, in och ut i affärer, spana på folk, stå och ta lite tid på sig i ett provhytten. Ja, ni vet hur underbart det kan vara.

Här hemma har jag börjat jula in mig, ska frossa i julen, julstjärnor, julblommor, juldukar, mammas broderier, keramiktomtar, snögubbar osv. Skulle helst ta fram granen redan nu.
Men jag inser att jag ska vänta lite...eller varför det egentligen?

Nåväl, tillbaka till vardagen, till jobbet, lämna och hämta.
Ska sova nu, så att jag orkar upp imorgonbitti...

Kram E

Sprallig O, trötta ben och en kall öl

Söndagskväll - H och jag är helt slut efter en hel dag på Barcelona Zoo.
Lilla O är SPRALLIG.

En bra dag, solsken och en massa djur i ett ganska skabbigt zoo.
Gorillor, flodhästar, noshörning, zebror, giraffer, elefanter, små apor, stora apor, papegojor, lejon, svarta pantrar, jeoparder, kameler....you name it, they had it.

Fick ögonkontakt med en gigantisk gorilla, fick ont i magen för hans blick var allt annat än lycklig. Tyckte faktiskt synd om djuren. Inlåsta i en torftig miljö.
Skamligt att man inte satsat mer på deras miljöer, trista, torftiga inhängnader.
Gick därför med dubbla känslor, glad över att få en möjlighet att se dessa fantastiska djur, ledsen för att jag fick se dessa fantastiska djur i en för dem egentligen onormal miljö.

Det är söndagsstängt i Barcelona, så det bidde ingen shopping idag, lika bra det...det finns ju en dag imorgon också...
Ikväll ska vi gå och se på ett uppträdande någonstans här i närheten...ska bli trevligt.

(Om ni undrar varför jag skriver när jag är i Barcelona, så är det för att vi har fri internet och H har sin jobbdator..)

Puss och kram till er alla från mig.

Rapport från Barcelona

Sitter på hotellrummets golv, en mönstrad heltäckningsmatta, brevid mig står ett glas Cava, som H gick och köpte.
Jag njuter.
Det är så förbannat härligt med miljöbyte.

Solen sken idag, hotellfrukosten var super god, jag har köpt en ur cool kjol - ett fynd, inhandlad på en marknad, tapas, människor, clowner, konstärer, oliver, röd vin, sol, sol, min familj.
Kamera, klick , klick - leka japan är kul.
Alla dessa gränder, tvätt som hänger, blommor, växter, trångt, kullersten,färgglada hus, atmosfär - Barcelona - I love it!

Två hela dagar kvar, nu ska vi ut på stan igen efter vår lilla siesta.

Jag behövde det här.
Vi behöver det här.
Vardagen är allt för grå ibland,
mer glitter till oss alla!

Kramar E.

P.s Jag hittade nycklarna....

Jag orkar inte mer.
Jag är så himla trött, ledsen, disträ och förvirrad.

Jag har lyckats tappa bort ena bilnyckeln och nu min pappas hemmanycklar.
Vad göra?

Jag bara gråter, gråter och gråter...osså letar jag - men dem är borta!
Hur ska jag kunna förklara det?
Vad ska jag säga?
Vad ska jag göra?
Jag har vänt upp och ner på allt, och hur jag än försöker komma ihåg när jag sist använde dem, vart de låg, så blir det kortslutning. Blankt.
Jag vet inte vart dem är!
Och pappa är i Australien, posten måste in, blommorna måste vattnas...och det var mitt ansvar.

Jag bryter ihop,
H är utomlands,
O är mitt ansvar,
jag mår skit i själen
och allt bara går fel och käpp rätt åt skogen.

Pappa kommer bli såååååååååååå B.E.S.V.I.K.E.N
Han kommer låta mig få höra det om och om och om igen.
Och jag kommer må skit.

Jag pallar inte, så enkelt är det, och nu kommer jag inte ens kunna sova, bara grubbla och grubbla....

,,,,,,,,

Söndag, Alhgrens bilar & Sagan om ringen

Jag är så trött.
Så in i norden trött.
Det tar på krafterna att vara så vilsen.
Tar på krafterna att pendla.

Fick sovmorgon i morse, vaknade av att min lilla familj kom med frukost på sängen,
omelett med bacon, jucie och latte.
Det var kärlek i den omeletten.

Fick psykbryt över en strunt sak, överreagerade så in i norden, kändes som om jag skulle explodera och såg hur ledsen H blev, skrek och gorma, betedde mig pinsamt dåligt. Lilla O fattade ingenting, stackars barn - din mamma är helt ur funktion.
Grät högt i duschen, ångest över mitt beteende - H kom in, höll om blöta mig.

Det finns kärlek.
Det finns hopp.
Det handlar bara om att våga - igen.

Söndagen avlöpte med inköp av fönsterbrädor till sovrummet, det blev så fint.
Inredde hela rummet i a la Eva stil- ja, så gott det går när tapeterna är oranga - sent 90 tal, det vill säga hemska, men annars så....det blev mycket bättre än tidigare.

Tillagade kött i en lergryta, morötter, nötkött, champinjoner, purjolök, lök, rödvin, buljong.
Smarrigt med ett glas rött, tända ljus.

Övade julsånger med lilla O, Tip, tap och Stalledräng. Hon är en hejare på att sjunga. Kanske är det därför som hon pratar så bra?

Livet fortsätter runt omkring mig, ibland deltar jag med lust, ibland krävdes det enormt mycket energi för att ens orka gå upp.

Men upp går jag....jag har allt att kämpa för:
För O
För H
men framför allt för MIG SJÄLV.

Kram kram e

Uppvaktad

Ikväll har H lagat mat, god sådan, påhittig sådan och jag känner mig alldeles mållös.
Vi pratar mycket och det är annorlunda men härligt,
jag är glad över att vi möts.
Även om jag kan känna en viss rädsla och tveksamhet.
Men det kanske inte är så konstigt, det tog mig 7 år att hamna här, och nu -
nu ska jag öppna dörren igen och släppa in honom.

Nästa vecka möter han upp mig och lilla O på Barcelonas flygplats.
Fredag till Tisdag, känna pulsen och atmosfären.
Andas samma men annorlunda luft. Köpa julklappar och kläder.
Bort från vardagen, se varandra, lyssna på varandra -

Vi har pratat om vikten om att skapa tid att prata med varandra, det vill säga sådana där riktiga ömsesidiga samtal - hur det kan skapa närhet -

Nu ska här köpas badkar, nu ska här mötas, nakna i ett skumbad.
Skita i alla telefoner, alla måsten och bara vara med varandra.
Spännande.

Ja, spännande, omtumlande och förvirrande.
Basen har en gång funnits här, nu ska vi hitta tillbaka...

jag önskar så att jag kunde säga att allt börjar kännas bättre.
men det känns som om jag fastnat mitt i,
jag vet inte åt vilket håll jag ska gå.

Det sliter och drar i mig,
pendlar hit och dit,
det gör ont,
det känns ingenting,
det känns jätte mycket,
det känns bra,
för att sedan kännas mindre bra!

Det är som om världen pågår utanför mig,
som om jag ser allt innefrån en gigantisk glasbubbla,
tar inte riktigt till mig allt som händer privat.

Jag ser Dig, H.
Vill öppna upp, men vet inte hur, vet inte om jag kan,
hoppas att jag kan, vill faktiskt kunna -
hoppas du förstår.

Jag vill så gärna vara andra människor till lags,
slits itu känner jag,
går i bitar - tusen och åter tusen.

Jag är så rädd för att andra ska tycka -
om jag stannar kvar eller om jag går.
Förstår ni?

När man är öppen som jag är, bjuder man även intill åsikter,
åsikter kan fastna inuti än och få en oerhörd makt.

Jag vet att det bara är jag som kan leva mitt liv, jag vet att det bara är jag som kan ta mina egna beslut, jag vet att det är jag som måste leva därefter men ändå så väger alla ord tungt.

Så snälla:

Tyck inte illa om mig, jag vill bara leva mitt liv, jag gör faktiskt mitt bästa, jag försöker.
Kanske gör jag inte som ni skulle gjort det,
kanske gör jag fel, kanske gör jag rätt,
argh..varför är det så svårt att vara jag?

Kram E

Idag...

Familjerådgivningen var bra, mycket bra till och med.
Thank God!

För första gången på länge känner jag lite hopp.
Det känns inte enbart kallt och tomt inom mig,
utan det känns som om jag sakta men säkert börjar tina.
Jag kan inte sätta fingret på varför och jag vet inte hur jag känner imorgon men här och nu, känns det lite lite lättare.

En skön känsla.
Jag hoppas verkligen att saker och ting blir bra.
Det kan hur som helst inte bli sämre.

Glad att H försöker, glad att jag försöker.
Vad som än händer, så är vi båda modiga som försöker båda två.
Det är jag faktiskt stolt över.

Kramar

Faller, faller, faller...

....det är onsdagskväll, tårarna är nära.
Jag känner mig trött, ledsen, förvirrad och ensam.
Jag vill få bort den där kalla känslan i magen,
vill att den försvinner, för den gör så ont.
Jag har ont i magen hela tiden. HELA TIDEN.
Men jag ljuger så bra...som den där sångerskan sjunger.

Men jag kan inte kasta in handduken.
Kan inte stanna kvar i sängen och stirra i taket.
Kan inte bryta ihop, lägga mig på marken och skrika: Jag vill inte, vill inte känna så här.
För jag vet inte vad jag vill.

Försöker samla positiva saker, såsom att jag åt ngt som jag aldrig ätit förut, fick en bit plåt uppsatt på min fritidsgård, gulligt mail från en kompis och jag har pappas bil vilket underlättar mitt liv enormt mycket...

Försöker nå fram till H, märker att han stängt av han med. Stämningen är tryckt.
Vad konstigt det kan bli, en person som jag levt tillsammans med i 7 år, känns nästan som en främling. Jag tror att han känner likadant.

Mitt i allt är lilla O, hon som sa att hon älskar mig idag, mer än en gång.
Underbara O, vad vore mitt liv utan dig?

Så här känner jag mig:

Cencurerade tankar
Har inte gjort mig fattig
Men jag har aldrig känt mig sa sliten som nu
Så trött ochi ful
Visst kan jag kämpa vackert och le
Men på bilden står Ågren brevid
Och klappar mig pa axeln
Sen lägger vi in backen
Och kör så långt in i mörkret
Att vi inte hittar ut
Här är jag min kära
Men helt utan masker
Här är jag min älskade
Med alla later och laster
Jag orkar inte ljuga för dig
För är det så att du vill älska mig
Så kan jag inte spela
Jag har nog med att överleva
Och jag vet att du kan få mig
Till mer än bara det

Tankar som passerat mitt huvud idag:

"Skinn" på kaffet - blä så äckligt!

Att sova ensam i en dubbelsäng - är lyxigt, fast också ensamt.

Vem är jag?

Snö? Vackert men gu så kallt det ser ut.

Borde städa, borde diska, skulle det inte vara fint med en spegel över matbordet, spritflaskorna bara måste bort....

Vad vill jag?

Jag vill ha sex, nu? Nej, eller jo, men då krånglar allt till sig,även om vi är sambos, förlovade och barn ihop, vi är ju faktiskt separerade fastän vi bor under samma tak. Suck. Stön. Fan vad jobbigt.

Han har vackra ögon.
Vilken underbar pappa han är?

Vill jag leva med honom?
Ja, nej, kanske.

För några veckor sedan kunde jag göra en låååång lista på saker som jag ansåg måste bli bättre -
idag ser jag bara de bra -
argh...någon som vill byta liv?

Jag är helt koko i huvudet. Vet varken in eller ut.

Andas, E, andas - låt allting ha sin gång.
Ta inga stor beslut såsom psykologen sa,
låt saker och ting ta sin tid.

Jag vet, jag vet, jag vet...men fan vad det är svårt.
/E

life goes on

dagarna ser ganska lika ut
som vanligt fast ändå inte, liksom

jag jobbar med mig själv,
känner att jag inte riktigt är i form.
har påklistrat leende och tusen järn i elden.

vill inte tänka, bara vara och slippa känna efter
vill vara ansvarslös - totalt ansvarslös men det går inte
den tid då man kunde vara det är förbi

bor hemma igen, vi försöker etablera regler, pratar mycket med varandra och
jag är ärlig, talar från hjärtat och står stadigt med fötterna på marken -
jag säger som det är och det är så skönt.

just nu vet jag inte vad jag vill, varken bä eller bu,
jag vill ta reda på vem jag är och varför,
jag vill ge mig ut för att hitta hem igen.
förstår ni?

första samtalet är bokat nu på måndag, om allt känns bra ska jag påbörja jakten på mig själv.
undrar vem jag finner,
undrar vem jag är,
undrar vem jag blir.

kram e

Han gråter.
Det har jag aldrig sett honom göra förut.
Det känns annorlunda, en ny sida av en man jag har känt sedan jag var 11 år.
Det ger mig hopp samtidigt som jag blir, omöjligt, ännu mer splittrad.
Nu gäller det att stå kvar, inte mjukna till - för då stannar den här processen av.

Nu ska jag fortsätta vara hård, när jag i självverket vill hålla om, vill ramla in i hans famn och bara vara - för annars har vi ingen framtid.

Kan inget säga till honom nu - kan inget annat vara än tydlig:
jag vet inte vad jag vill.
Ge mig tid att ta reda på det.

Han gråter, och jag håller om, tillsammans blandas våra tårar.
Fan vad sorgligt allt är.

Alla tider är bokade.
Samtalstid alltså -
min tid och vår tid.

Här ska man gå grundligt fram.

Känner mig labil, ledsen och arg på en och samma gång.
Irreterad som ett bi på min kollega - är väl egentligen inte arg på honom, eller jo, han bara maler på om hur lyckliga han och hans fru är, så det står mig upp i halsen.
Har ingen lust att sitta där och höra hur han uppvaktade henne med champange, hummer, blommar och presenter, hur hon fick tårar i ögonen när hon öppnade paketet, eller hur ofta han berättar att han älskar henne....eller hur delaktig han är som pappa osv.

Han är en toppen kille på alla sätt och vis, men för fan inte just nu..orkar inte...det gör så smärtsamt ont att inse att man själv lever ett skit liv för tillfället.
Finkänslighet är inget för honom som ni säkert förstår och jag fattar inte ens varför jag bryr mig, suck....men jag blir otroligt irreterad.

Jag vill också vara lycklig.
Jag vill också bli uppvaktad.
Jag vill också vara älskad.
Så är det. Så enkelt är det.
Så småsint blir man...

nåväl,kul att dem är lyckliga,
någon dag är väl jag också det...
ikväll ska jag pimpla vin med mina arbetskamrater, snacka skit och förhoppningsvis skratta med magen....(om jag ringer någon och gråter som en fyllfjortis får ni har överseende...ta det som en komplimang...*ler stort)

puss och kram från en ngt låg E

de två senaste dagarna har varit så tunga
blytunga
nattsvarta
ensamma

jag skickade ett sms till H
inget svar

vi pratade igår, bestämde oss för att boka tid hos en manlig familjerådgivare,
ge varandra en ärlig chans
känner mig falsk, för jag vet inte vad jag vill
jag både vill och vill inte

kramade om honom - han kramade inte tillbaka
fick regissera hans hand, be honom hålla om
hemskt nedvärderande - vad fan håller jag på med?

Vad är det jag förväntar mig?

Jag förväntar mig faktiskt att han ska böna och be,
att han ska skicka sms, där han skriver att han saknar mig,
att han gör allt för att få mig tillbaka,
att han gråter, skriker och ber - men han är helt saklig.
Säger att han förstår varför jag gör som jag gör, säger att mycket av det jag säger är befogat.
Att han vill att vi försöker, att han inte vill ge upp - ord, ord, ord - men ingen som helst handling.

Jag är så splittrad. Vill ju att det ska vara vi - ser samtidigt det orimliga i att det ska vara vi...för vem är jag då?

Jag har redan börjat mentalt möblera min lilla två, valt tapeter, och inredningstil. Det är inte klokt men så är det....samtidigt sitter jag och säger och menar det då jag säger det att jag inte vill ge upp...

Hjälp, jag är ju helt knäpp.

Vojne, vojne, vojne...
ensam ung kvinna söker hjälp.

Det är fredag och jag längtar efter min familj.
H ska ha O över natten.
Jag skulle vilja åka hem, blanda en gin och tonic, börja med middagen och låtsas att allt är som vanligt.

Jag vill att vi ska ha det bra.
Jag saknar H.
Jag vet nu att jag älskar H, det ekar inte tyst och tomt inuti mig.
Men det gör inte saken enklare, snarare gör det bara ondare,
ondare och ondare.
För det handlar ju inte om kärlek.

Sa till en kollega att jag vill hem, frågade vad jag skulle göra.
Fick svaret: Men du är ju socionom, du borde väl veta att en människa inte ändrar sig på en vecka?
Sant.
Tveklöst sant.

Det handlar inte om vad jag vill, hoppas eller känner - går jag tillbaka nu, kommer vi bara börja om från början, ruta ett och here we go again.

Jag har känt mig starkare den här veckan. Gladare på ett sätt. Friare på ett annat. Men jag har också känt mig väldigt ensam när natten kommer....
Jag har ingen att gömma mig bakom, det är bara jag, jag som ska klara av det.
Som att köra till Brommaplan i rusningstrafik: var milt sagt nervös över det, men vet ni:
Jag klarade det!

Jag är en stark kvinna. Ibland kan jag till och med tycka att jag ser helt ok ut.
Känner en tilltro till mig själv som jag förut saknat. En gränslös kärlek.

Wow! Det är en häftig känsla som jag hoppas fler får känna.
Jag har ingen aning om hur allt kommer att sluta, jag är bara den jag är, jag känner som jag känner, och jag säger som det är....varken mer eller mindre.

Det räcker gott och väl.
Kram E

jag vill bara gråta

Det handlar om inställningar säger han.
Om att ändra inställningen och sedan blir allt bra.
Jag blir tyst, förstår inte riktigt vad han menar?
Frågar därför.
Jamen, jag har ju inte lyssnat på dig så nu ska min inställning bli att jag ska lyssna på dig.
Tystnad. Tänka, tänka...försöka förstå saker och ting hur hans perspektiv.
Fråga; Men om jag inte är där, vem ska du då lyssna på?
Svar: Så långt har jag inte tänkt.

Älskade Älskade H.
Du säger att lösningen för dig är inte att du eller vi pratar med någon, att du inte är en sådan person som pratar - men hur ska vi då lösa det?

Att tycka och tänka olika är inte fel. Du ska absolut inte hålla med mig, i rädsla för att såra mig eller bara för att..men jag tror vi behöver hjälp med att lära oss kommunicera.
Jag tror att om vi ska kunna utvecklas tillsammans måste vi också lära oss att prata och lyssna till varandra.

Jag ska prata med någon, jag skulle vilja att vi pratade med någon tillsammans.
Jag skulle så förtvivlat gärna att du pratade med någon själv.
Sanningen är dock, att jag kan bara ta ansvar för mig själv, jag kan vilja något för dig, tro att det skulle vara det allra bästa men jag måste låta dig leva ditt liv, och göra dina val - precis som jag gör mina.

Du lät så varm och ödmjuk på rösten igår, jag hörde att du verkligen verkligen ansträngde dig, jag hörde hur du älskade och att du försökte möta upp utifrån dina förutsättningar. Jag vill att du ska veta att jag ser och hör skillnaden. Men tre dagar ändrar ingenting.
Vi två har en lång väg att gå innan vi kan ta något beslut.

Jag vet att jag genom detta val riskerar att förlora dig. Att vi kommer gå isär, men jag har inget val såsom vi är nu, vill varken du eller jag leva. Eller hur?
Du med känslan av att jag är ständigt missnöjd, jag med känslan av att vara ständigt missnöjd.

Vi är värda mycket mer än så, båda två.

Jag älskar dig, massor. Kommer alltid göra det.
Bara så du vet.
Kram E

Sitter här vid mammas köksbord, har jobbat natt, är trött och sliten.
Höstlöven lyser utanför, bedövande vackert.
Jag har flyttat hem till mamma.
Jag är liten, rädd och ledsen.
Lilla O är kvar med H eftersom jag jobbar helg.

Jag vill inte, orkar inte, kan inte prata om det.
Om jag låtsas riktigt bra och fokuserar på andra saker känns livet ganska bra

Men igår i mörka natten, i fältbussen, passerade vi mitt hem, hjärtat ramlade ut
På vägen och jag ville bara gråta.
Där inne finns mitt liv och här sitter jag.

Samtidigt mitt i allt kaos, för det gör så ont, förbannat ont, inser jag vilken
Modig människa jag har blivit.
Jag tar ansvar för mig – vad som än händer , hur ont det än gör, så tar jag ju faktiskt ansvar för mig själv. Hur många människor gör egentligen det?

Men jag vet att folk dömer och de kan döma djävligt hårt och lite dömer jag mig själv med,
Borde jag inte försöka lite till, borde jag inte åka hem till H och säga att jag ångrar mig,
Borde jag inte ge honom fler chanser, vi har ju trots allt O tillsammans.

Men sanningen är ju den, att det är ju precis det jag gör, jag ger ju oss en ny chans genom det här. Min förhoppning är ju att vi ska hitta tillbaka till varandra.
Att vi ska vakna upp, inse och genuint äkta vilja, leva tillsammans. Med alla våra rätt och fel.

En kollega till mig, under middagen, dömde mig så förbannat hårt min förhoppning är att han inte tänkte på vad han sa. Men han sa att om man skaffat barn så är man skyldiga att hålla ihop oavsett vad. Man måste kämpa, sen lade han till ; Och om man ändå väljer att göra slut och bryta upp, så ska man ge fan i att skaffa fler barn och bilda ny familj.

Satt där och tänkte, du må fan se helt okej ut, men du har ingenting bakom pannbenet.
Blev så djävla arg, dumma människa. Och dig ska jag jobba med?

Han fortsatte med sin tes om att alla människor ger upp så lätt nu förtiden. Visst finns det säkert människor, föräldrar som ger upp lätt, men jag är helt övertygad om att de allra flesta verkligen kämpar och det ganska länge innan de ger upp. Och jag talar av egen erfarenhet.

Alla som känner mig vet att jag kämpar, kämpar och kämpar. Men livet ska väl för fan inte vara en enda lång kamp? Vem blir jag då?

På måndag ska jag ringa till en psykolog, på måndag ska jag söka efter hjälp att hitta tillbaka till mig själv, på måndag börjar mitt nya liv. På måndagen börjar jakten efter mig själv.

Kram E

vi pratar inte med varandra, utbyter bara artiga fraser och undviker allt det jobbiga.
vi leker struts med varandra, väntar ut den andra och just nu låter jag det bara vara så även om jag vet att det är en helt ohållbar situation i längden.

jag vet, jag vet...men det är faktiskt inte så enkelt. Det är allt annat en enkelt och vi har lilla O också. Världens vackraste lilla O.

På ett sätt är det svårare att vara den som lämnar, än att vara den som blir lämnad. Eller? Den som blir lämnad är det ju synd om, den som lämnar är den dåliga....är jag dålig om jag lämnar?

Är jag en dålig människa? Ger jag upp för lätt?

Jag vill inte sälja huset sådär på en gång, jag vill att vi tar en time out från varandra, lever våra liv, tar hand om O, och tar reda på vilka vi är och vad vi vill med våra liv - kanske inser vi båda att vi älskar varandra och verkligen vill leva tillsammans..eller så gör vi det inte?

Som det är nu mellan oss, så vill jag inte leva...

det är själva fan vad jag skriver mycket, sanningen är ju att jag inte ens har mod att säga dessa saker till honom - en person sa till mig: Du måste nog krossa honom, tyvärr är det så....

Jag vet att ni vet, att det svårast svårast som man kan göra: är att göra illa någon som man bryr sig om, som man älskar och som betyder mycket för än.
Det här handlar inte huruvida jag älskar eller inte, det här handlar om att vi inte hittar ett sätt att fungera tillsammans, vi får det helt enkelt det inte att fungera....vi pratar förbi varandra, har olika mål, olika viljor, ambitioner och synsätt.

Och det tar så oerhört mycket energi, kärleken dör....och det gör djävulskt ont.

Men jag ska klara det här med, jag måste klara det här med och vem vet?
Imorgon kanske jag är kär igen? Pånyttfödd - med en tro om en gemensam framtid.
Vem vet?

Konstigt att världen kan vara vacker en sådan här morgon, så tänkte jag när jag åkte och lämna lilla O på dagis.

Allt inom mig känns så annorlunda
men allt runt omkring mig är sig likt.

Jag beteer mig som en idiot på jobbet, svamlar, skrattar högt (för högt), dumma kommentarer -
jag känner att jag är så nära att bryta ihop.

Falla falla falla platt.
Vem tar emot mig när jag faller?

Sover ingenting, mörka ringar under mina ögon, gräver mig djupt ner i jobb, känns tryggt att vara behövd och bekräftad.
Samlar mod men känner mig feg...kan inte någon ta över mitt liv för en dag eller två?
Jag vill inte vara jag just nu. Även om allt känns ofrånkomligt glasklart, jag vill inget hellre än in i min gamla bubbla.

Känner mig misslyckad. Som en svikare.
Håll om mig, håll om mig, håll om mig - någon!

En vän till mig frågade Är du verkligen säker?
Jag svarade Nej, hur fan ska jag kunna vara helt säker?

Ja, hur fan ska man kunna vara HELT SÄKER? Är man det någonsin?
Jag kanske är tillfälligt förvirrad just nu och tar helt okloka beslut.
Men jag vet ju hur mitt hjärta känns och vad min inre röst säger, nu när jag äntligen lyssnar...

Tut, tut...tåget har gått....

Jag önskar så

Jag önskar så att jag kunde smeka din kind och stilla din oro med orden;
Du ska se det ordnar sig.

Jag önskar så innerligt att det ska ordna sig,
men jag tror tyvärr inte det -
känner mig tom, kall och ödslig.

Ser på dig med ömhet, såsom jag älskat dig, såsom jag älskar dig (fastän det inte känns så just nu) ska det inte vara vi längre?

Jag vet att beslutet ligger i mina händer, jag ser det på dina stora vackra blå sorgsna ögon, vädjandes, bedjandes om en chans för oss igen.

Jag känner mig klar, stark och rak - redo att gå vidare, släppa taget och se vart som finns runt nästa hörn, jag orkar inte längre kämpa, jag vågar inte längre tro.
Vi är liksom dom vi är, varken mer eller mindre.

Jag biter på mina naglar, pratar för högt, stökar i köket,har tusen och åter tusen drömmar, jag vill resa - helst igår, jag har skitsvårt att hålla ordning, jag vill ha allt och inget.

Jag vill inte vara så arg som jag varit på sistone, ledsen, arg, frustrerad.
Jag vill inte att du ska känna som om du går på nåder, jag ser hur du försöker, jag hör hur du försöker, men jag är så full av frustration hela jag att jag inte kan ta in det du säger.
Jag kan inte lita på dina ord.

De är utslitna.

Så vad gör vi nu? Vad gör jag nu?
Krossar ditt vackra hjärta, krossar vår familj, säljer vårt hem - vad gör jag?
Jag vill låtsas som om det regnar, stoppa huvudet i sanden och nynna på O låten, drar till jobbet så tidigt som jag bara kan, stannar kvar länge...gömmer mig bakom datorn när jag kommer hem, eller O...sitter kvar när du går lägger dig, i rädsla för att du ska fråga.

Jag vet inte hur man gör nu? Tänk om jag gör fel? Tänk om allt det här bara är en tillfällig känsla - den här "det är över" känslan, tänk om jag kan hitta tillbaka igen? Till dig, till oss, till vårt gemensamma liv?

Helst av allt vill jag det men ärligt med handen på hjärtat; det känns så tomt. Otäckt. Glasklart. Iskallt tomt.

Som om jag betraktar mig själv och dig på avstånd, som om jag är här men ändå inte....

Behöver kramas om, behöver ett glas vin eller två och en god vän som säger att andas lilla du.

Du sa till mig att jag inte ens försöker, att jag bara ger upp alldeles för lätt.

Förlåt, älskade älskade du - men det är fan mig inte sant! Jag har inte alls gett upp lätt - jag har gråtit, skrikit, skrivit, tigit, viskat, pratat, mailat, ringt, jag har hållt mig borta - jag har verkligen gjort ALLT. ALLT. ALLT.

Men det händer ju ingenting.

Du säger att jag måste ge dig tid - men jag har ju gett dig tid....ändå har vi samma diskutioner om och om igen....

Jag säger att jag vill resa, du säger Javisst, sen nästa höst eller vinter inte nu, vi har inte råd och du har inga semesterdagar kvar (vilket du har + pappadagar) dagen efter säger du; Jag tycker att vi ska köpa en båt.....Jasså, svarar jag och känner ett iskallt lugn. Så vi ska leva ut dina drömmar men inte mina..intressant..Hur kommer det sig att vi har råd att köpa en båt men inte resa? Det är en helt annan sak säger du snabbt, vi ska visst resa sen, men en båt det är en investering som man kan få tillbaka pengarna på.

Älskade, älskade H - om du investerade lika mycket i mig som i alla dessa tekniska saker, så hade vi aldrig aldrig varit i denna sits...Om du betalar en resa till ? ... så hade du investerat i mig, i oss...och jag hade inte suttit här....och mina känslor, som bara fått vänta och vänta, skulle varit så oändligt starka för dig...men nu är de som bortblåsta.
Kvar är en trötthet,
kvar är känslan att nu orkar jag inte vänta längre,...
nu räcker det?

Önskar så att du kunnat förstå

32 ÅR ELLER 23 ELLER VAD FAN SPELAR ÅLDERN FÖR ROLL?

Idag fyller jag år, jag råkar bokstavligen älska att fylla år och denna gång är inget undantag.
Jag har blivit firad ordentligt, vackra paket, blommor, sånger, textmeddelanden, kort, bjuden på lunch osså har jag skrattat så där mycket att tårarna runnit ner på mina kinder.

Jag är älskad för den jag är.
Jag är banne lika unik som någon annan på denna jord.

Idag är stolt över mig själv, jag tycker om mig själv och jag gillar den känslan.

Jag är sprudlande och lycklig i detta nu, över mig, jag är välmedveten om att andra saker i mitt liv måste bli bättre men JAG är lycklig, stolt över MIG.

Coolt.

Nä, nu ska jag lägga lilla O, koka te, dra på mig mina mysbyxor och sjunka ner i soffan och se ett nytt avsnitt av Greys....det är ganska gött att leva.

/e

Gick hem på lite vingliga ben i lördagsnatt, efter att ha dansat och dansat på Golden.

Dansat, skrattat och fått massor av bekräftelse - och livet kändes lovely!

Fick höra att jag hade glittrande ögon och att jag inte såg en dag äldre ut än 25 max!

Vaknade litet smått sliten men inget som inte en ipren och en liten middagsvila

kunde bota.

Vi firade min födelsedag sådär tre dagar innan.

H hade gjort vackra och goda smörgåsar, en latte och jucie -

ja må hon leva ...

osså ett litet paket;

ett silverhalsband med två silverbrickor som jag verkligen ville ha

4 ord inristade;

Olivia

Henrik

Dina

Evigt

Härligt att han tänkt till lite!

Jag är solo hela veckan, då H är i Italien

ett evigt pusslande för att få det att fungera

tur att man har mormor och morfar

tur att de bor nära

tur att det ställer upp

Pratade med E idag

gillar våra kaotiska samtal

gillar dig enormt mycket

du är cool

du lever- fullt ut

även om du kanske inte tycker det just nu,

i vardagens måsten och ibland tristess,

då du inte hinner tala till punkt

eller andas klart

och fastän vi för tillfället inte finner oss själva i Indien,

eller hänger på en pub i London och hittar våra kläder i Camden town

så är vi förbannat coola för det

för vi ger oss inte

vi kämpar

vi drömmer

och fastän vi inte förverkligar alla våra drömmar,

så vi är helt ok,

även fast vi blev kvar där vi föddes

det tycker i allafall jag!

(bara så du/ni vet!)

Nog med ordbajseri.

Natt från E

Snälla, jag är trött, jag har mens- låt mig bara vara!
Jag orkar inte vara sociala,
jag orkar inte vara kärleksfull,
jag orkar inte vara en bra mamma,
eller en bra partner...jag orkar knappt vara jag....
Jag vill bara vara ifred en liten liten stund.....

Jag förstår inte vad jag gör för fel,
hur jag kan vara så här trött i slutet av veckan?
Sådär förlamande, sådär så att man nästan blir otrevlig?
Usch, gillar det inte alls...gillar inte alls den griniga jag...

Nåväl, det har varit en bra vecka så här långt, allt från mysiga morgonstunder, två glas vitt vin och en bra vän att samtala med, Rimbo marknad och solsken, gosig bebis, kartläggningen är klar, tända ljus och gott rött te, bastu och kramig H.

Idag slutade jag mitt jobb på socialen och börjar på mitt nya på måndag. Spännande.
Nu ska jag snart kliva in i bastun, lägga mig på översta hyllan och bara stirra i taket och andas, för att sedan gå lägga mig och sova....

Puss till er från mig!

Har precis gråtit en skvätt till kvällens Grey´s och ligger nu nedstoppad i sängen redo att sova.
Det har varit en bra dag, full med härlig energi och goa människor.
Ikväll träffade jag en mkt god vän på Tegel, vi drack två glas vin och pratade i mun på varandra. Underbara vän!Tack för att du finns!

Allt känns bättre, lite lättare och roligare.
En dag i taget och det är helt ok så länge varje dag går åt rätt riktning. Och det gör det!

Upp och ner, hit och dit, sådan är jag - levnadsglad ena dagen och levnadsledsen den andra.
Nåja, ....

En sak som slog mig idag är att man vet att man är småbarnsförälder när låtarna man nynnar på, eller sjunger handlar om Sjörövarfabbe, En liten båt, Ekorrn satt i granen, eller bä bä...
.....

Godnatt, eller som vi här brukar göra vid läggdags...
När trollmor, lilla videung, nu i ro somnar in- gud som haver barnen kär...
Kram E

En sista chans

den avdankade huvudrollsinnehavaren är tveksam
men älskar man så älskar man
det är förbannat svårt att gå när hjärtat fortfarande dunkar
det är förbannat svårt att gå när den man älskar vädjar och ber om en sista chans
samtidigt som man redan mentalt börjat packa ner sina känslor

jag är bara en människa
jag är bara en som älskar
jag är bara en som vill känna att jag verkligen gjort allt allt allt innan jag stänger dörren och går

men jag är tveksam, rädd och osäker - jag vågar inte tro på orden som kommer ut ur hans mun, vågar inte tro på en förändring - för varför skulle det ske en förändring just nu?
vi kanske bara drar ut på det oundvikliga?

men jag känner att jag vill ge honom chansen , inte enbart för hans skull - utan för vår skull.

vi åkte till stan i höstrusket, lilla O lämnades in hos morfar. Vi gick på casa cor, käkade super go mat på en japansk koreansk restaurang, och gick in och ut i prylaffärer.

jag känner att vi är sköra, rädda och trygga på samma gång.
jag vill tro men det är svårt.

en dag i taget

ibland blir allting iskallt glasklart.
man kan inte värja sig fastän man inget hellre vill.
skulle så gärna vilja slippa tänka.
dra täcket över huvudet och somna om.
det går inte alltid och då när det inte går - så gör det djävulusiskt ont.

jag klarar inte det här känns det som.
jag klarar det inte...

orkar inte ens prata om det,
känner mig som en sliten följetong med en avdankad huvudrollsinnehavare -
ni vet en sådan där kvinna som har en karl som inte uppskattar henne och som man läser om och som man tänker -men vad fan ta tag i ditt liv, sparka ut karln - det är ju patetiskt.
jag tror till och med att jag ibland tänker: fy fan ta tag i ditt liv - det här sorgligt och du är värd mer.

men det här är ingen sliten följetong - det är mitt liv
och allt blir liksom mer komplicerat.
Karln i boken skulle i sådana fall vara min H,
och H är mannen som jag älskar.
Förstår ni?

Här kickas inga karlar ut i första hand, här vrider man och vänder, diskuterar och ältar, letar lösningar och försöker leva efter dem, kämpar och andas, skrattar och gråter, har bra perioder och mindre bra perioder tills man inte orkar mer.

Just nu orkar jag inte mer...det är den insikten som är iskall och glasklar.
Det är därför jag gråter
och gråter
och gråter

det är därför jag inte tror att jag kommer att klara det

det är därför som det gör så förbannat ont.

/E

Det kanske inte är så konstigt att jag biter på naglarna.
Jag är helt slut.
Jag vill bara lägga mig ner och gråta - sådär massor.
Det vore så förbannat befriande.

Vad fan har jag gett mig in på?
Jag är inte stark nog för att klara det här,
jag har inte tillräckligt mycket självkänsla.

Jag pallar inte trycket. Står där med LPskivor under armarna, stammar statistiksiffror, nickar, ler och tänker hela tiden; WHAT THE FUCK GÖR JAG HÄR??
Osså pressen som ringer, mailar, vill ha del av rapporten....jag vill inte vara med i någon lokaltidning, med foto...JAG PALLAR INTE TRYCKET (dessutom har jag en finne på näsan!)

Hit med en treliters dunk vin.
Fyll mig för fan.
För det här är mer än vad jag mäktar med.

På toppen av allt ska man vara en bra mamma, en bra partner, en go kompis - det suger...
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
....hälsningar från en som skriker fast inombords

En välbehövlig paus från vardagspusslet

Igår drack jag svindyrt vitt vin i stora glas och käkade gourmemat på Prinsen.
Sällskapet var helt ok, även om alla var män 50 plus plus plus förutom en.
Jag och ett gäng herrar.

SÅ SKÖNT ATT KOMMA HEMIFRÅN.

Innan mötet passade jag på att andas in storstads luften, gick längst plattan och njöt av allt liv.
Folk med plakat som demonstrerade, kärlekspar som hånglade rakt upp och ner, stressade affärsmän. PULS PULS PULS. HÄRLIGT.

Shoppade en kostym på HM, känner mig faktiskt sexig i min gråvitrandig kostym.
Kom hem lite smått bladig, O sov, H titta på tv och jag kände mig som en ny människa.
Tänk vad lite som behövs.
Tänk att det ska vara så svårt att ta sig i kragen och komma iväg till stan.
Bor så nära men är så sällan där.

Nåväl, kram till er alla. Till E som kämpar på med vardagen. Tänker på dig massor.
Till Alla mina underbara tjejkompisar- ni är förbannat unika och jag är glad att ni finns.
Hej från E.

Det gick inte att duscha bort.
Idag är jag en riktigt BITTERFITTA.
Fy fan vad arg jag är.
Jag är så djävla arg - det känns som om jag ska explodera,
gå i tusen, tusen bitar.

Mest arg är jag på H, för att han inte håller det han lovar.
Det gör mig galen.
Dessutom är jag skitförbannad på mig själv -
det gör mig också galen.

Jag är så lurad. Så dum och naiv.
Står inte på mig.

Blev sjuk i onsdags, kräktes, mådde skit och sov knappt något på hela natten.
Dagen efter hade jag behövt vila- ensam hemma, men för att inte lilla O eventuellt skulle smitta någon bad jag H vara hemma med henne, så att jag fick vila.
Men icke sa nicke, det går inte...han har varit borta så mycket från jobbet, och ja vad ska jag säga det har han...så han åkte till jobbet och jag blev kvar med en pigg O. HELA DAGEN.
Fredagen likadant, och inte slutar han tidigare. På fredagskväll kräks O, hög feber, och visst H hjälper till så länge han är hemma - han är en helt fantastisk pappa när han är här, men sen så ska han bara....åka i väg, fixa lite med garage osv.

Natten blir lång för en sjuk O och Os lilla mamma, pappa snarkar brevid.
Försöker sova lite på morgonen det går inte.

Då kommer dödstöten, eftersom vi ställt in våra planer idag så tänkte jag fixa med garaget säger han, vem tar O då svarar jag...TYSTNAD.
Jag blir arg, gråter, surar, och säger att det passar inte..men han lyssnar inte. Utan maler på om hur viktigt det är att han fixar garaget, hur alla våra saker möglar annars, och att han får hjälp av kompisar bara idag och imorgon och att det är jätte viktigt. Osså lägger han till, men det är ju klart att han kan ju ställa in det OM jag har några egna planer på att jobba ngt med huset idag.Eller om jag har någar kompisar som kan komma och hjälpa till...

Jag orkar inte ens svara, jag orkar inte ens diskutera, försöker men slutar för jag orkar bara inte. Mina tårar borde räcka. Mitt lilla försök till diskussion handlar om ANSVAR -DELAT ANSVAR.

Räknas inte allt jag gör? Räknas det bara när han drar fram hammaren och spikar, fixar och donar, meckar med bilen, - varför får jag aldrig höra vilket förbannat hästjobb jag gör?

Är det inte lika jobbigt att sortera tusen strumpor, tvätta och hänga kläder,ta ner tvätten, lägga in tvätten, hålla koll på allt O behöver, shoppinglista, matlagning, fylla och tömma diskmaskin, dammsuga, byta lakan, damma, vattna blommor, plocka, plocka, plocka, hämta O på dagis, fixa O innan dagis, jobba heltid , komma ihåg födelsedagar(vilket jag för övrigt inte gör längre), hålla ordning på lådorna, göra listor i huvudet, göra matlådor, läsa böcker - sagoböcker, vara en bra mamma, hålla kontakt med vänner osv.

DJÄVLA KARL. SKITHÖG. FAN VAD JAG ÄR ARG PÅ DIG IDAG.

Jag antar att ni redan anar, att han och hans vänner fixade med garaget idag - han lovade att allt skulle vara klart till 17.00 därefter skulle vi handla mat, mysa osv. FINE. Jag gick med på det. Lite innan fem kommer han in och säger att jag åker och lämnar S nu och handlar på vägen, tjugo i sex tittar jag ut - bilen är kvar. Han har inte åkt.

Jag exploderar. Ringer och skriker att om du inte har åkt inom fem minuter, tar jag en taxi med O och sedan får du fan mig klara dig själv i fortsättningen...

Han har åkt nu, det gick djävligt fort. Men skadan är redan skedd. Det spelar ingen roll längre, han kan sitta i sitt garage med sina polare resten av veckan - jag skiter i vilket.
Jag har ingen som helst lust att umgås med honom ikväll, vill bara bort och ut och få andas lite.

Fan vad skönt det är att skriva av sig. Tack för ordet.
Kram från E.

P.s En ängel skickade världens finaste present till mig idag - så GLAD. Tack!/E

Vaknar.
Känner mig tröttare än någonsin,
det har varit en lååånnngg natt
och jag är på så dåligt humör.

Idag vill jag bara dra täcket över huvudet och vara i fred.
H frågade med värme i rösten om jag ville ha frukost på sängen,
Jag vill vara i fred var mitt enda korta svar och så vände jag ryggen till.

Jag hade sett fram emot ikväll, massor och så blir det inget.
Ja, ja jag ska sluta tjata om det men jag tycker verkligen att det är trist.
Jag/vi hade behövt det - jag är trött på att vara här hemma.
Jag hade behövt att bara få vara jag.
Den som jag var innan jag fick O.
Jag kände mig som förr när jag shoppade jeans + topp.
Kändes som om jag skulle ut med mina tjejkompisar, var nästan på väg in på systemet för att köpa en flaska vitt 12 procentigt att förfesta på.
Det var en härlig befriande känsla,
men nu är jag inte 23 år och studerar i Örebro, hänger i kårhuset och dansar så att fötterna värker och avslutar det hela med en gigantisk nachotallrik med smältost...innan man går hem på vingliga ben och slaggar och vaknar med en lätt baksmälla.

Jag är mamma. Lilla O litar på mig. Hon är mitt ansvar. Jeansen + toppen får ligga kvar i påsen, jag har en öppnad flaska vin i kylskåpet som aldrig tar slut, nachotallrik med smältost skulle vara dödstöten på en redan övermogen kropp och som jag aldrig får en chans att dansa bort en helkväll....och ändå stupar jag i säng utan problem och vaknar med något som kan likna ett lätt baksmälla.

Det finns helt enkelt plus och minus med allt. Allt har sin tid så är det, I know, I know..men ikväll hade jag tänkt lura till mig lite egen a la E 30 plus tid.
Men så var det med det.

Surt sa Räven....

Får hoppa in i duschen och skölja bort mitt dåliga humör...kanske går det...jag hoppas.
/E

Såg precis en helt underbar film,
känner mig helt tagen, alla dessa kvinnoöden.
En av historierna klev rakt in i mitt hjärta -
kvinnan och mannen i affären.
WOW.

Att ställa in...

...suger - och det suger hårt dessutom.
Det blir ingen dejt med H imorgonkväll som planerat, då lilla O har super hög feber och är dunderförkyld.
Våra föräldrarhjärtan tillåter oss inte att lämna bort henne när hon är sjuk.
Skruttunge.

Trist. Det känns verkligen super tråkigt för jag hade verkligen sett fram emot,
att snurra förföriskt på ett rödvinsglas inför H, i nyköpta tajta jeans och en läcker tröja med glittriga guldörhängen....men men...icke sa nicke.

Vi får ha picknick på vardagsrumsgolvet och se Svensson Svensson klockan 20.00 (som halva Sverige kommer att göra)...kanske kan vi göra eld i öppna spisen....och kanske kan jag hotta till mina bruna plyshbyxor något...vem vet?

Bokade bord till den 29 september istället. Något att se framemot.
Nåväl, middagen är klar (Tikka Masala sås på burk, kyckling och ris) och tv:n är på.
Dags för fredagsmys.
Puss på er alla - bacillfria sådana/E

Godnatt världen

Jag är stolt över mig själv.
Det är en förbannat underbar och härlig känsla,
som jag verkligen försöker tillåta mig njuta av.

bokat bord på en libanesiskt restaurang

längtar efter att få sitta där med ett glas röd vin i handen

och småäta en massa god mat

tid för varandra

tid att lyssna

tid för att prata

tid för att vara

välbehövd tid

vår tid

längtar

Kan vi inte bara pussas säger han och drar mig intill sig.
Men ALLA baciller då ?säger jag.
Va?
Alla baciller, vi kan ju vara sjuka - fortsätter jag, lite retsamt men ändå lite allvarlig.
Sluta säger han, larva dig inte...
Nej men allvarligt säger jag....

Och då slår det mig, det brukar vara JAG som bara vill PUSSAS, och det brukar vara han som svarar: Nej jag är sjuk, eller tänk om vi blir sjuka och så vidare.
Jag inser att det har satt sig i huvudet på mig, att pussas och kyssas som borde vara hur mysigt som helst, har i mitt huvud blivit en stor smitthärd.
En mun full med tusentals baciller redo och kasta sig in i mitt gap.

Låter mig dras in i hans famn och vi gör ett trevande försök att vara sådär pussvänliga med varandra. Men hans skägg sticks, jag har mens, är trött och inte alls sugen. (Alla dessa tankar som kommer mitt i natten och som verkar vara så kloka och genomtänkta att de aldrig vill ta slut, börjar ta ut sin rätt...) Dessutom vet jag att av erfarenhet, för jag är en hyfsat klok kvinna - att det kommer inte stanna vid ett härligt pusskalas, eller lite mysigt hångel...han vill alltid mer.

Det är egentligen väldigt väldigt smickrande att han efter nu 7 år inne på vårt 8:de, fortfarande tycker att min kropp är super fin och att han blir alldeles till sig....men ibland så skulle jag vilja att vi bara kunde ha den där hångelstunden utan att det måste, ska leda till mer.

Självklart är det inget måste, men jag känner så...och ibland bara orkar jag inte....Jag orkar orkar, orkar inte, och jag känner mig super trist, super BORING. Oromantisk. En gigantisk nejsägare.

Men vi är så otajmade när det gäller sex. Han vill nästan alltid, men för mig handlar det om så mycker mer, hur är vi mot varandra i vardagen, när finns tiden - jag har svårt att ta sådana där härliga snabbisar som folk förespråkar...jag kan inte stå upptryckt mot någon vägg och vet att Lilla O kan kliva in när som helst... det går bara inte.
Jag tycker om sex, missförstå mig rätt, jag tycker att det är kul, härligt, befriande och skönt.
Men på sistone har vi haft svårt att få till det, kanske är det inte så konstigt, efter missfall, Hs hälsa, alla fullbokade helger, vardagen som rusar i hundratjugo, mens, folk som sover över...men vi då?

Nästa lördag ska jag bjuda ut H, det blir nog ingen övernattning på hotell - men en dag på centralbadet, mysig middag, och kanske en drink någonstans....eller bio..eller hem och rumla runt....

Nu kommer vardagen och stör, dvs två tvåårignar som gastar efter uppmärksamhet....
måste sluta...
Hej från E.

Lycka!

Så känner jag när ser lilla O.
Idag blir hon 2 år.
Det är hela två år sedan underverket O klev in i mitt liv,
in i mitt hjärta och förändrade allt.

Och jag är såå glad över att hon finns!
Att jag fått förmånen att bli hennes mamma,
hon är så lik mig och ändå så olik.
En alldeles liten egen person med sitt speciella utseende.

Här ska firas - jag ska köpa en ballong i Täby C -en sådan där stor svindyr sak, som hon stolt ska få spatsera med.

H mår bättre,
rapporten är hyfsat klar
och livet går vidare.
Isn´t lovely?
Puss och kram från E

Möjligheter

Idag lever mina äggstockar ett alldeles eget liv och helst av allt skulle jag vilja dra täcket över huvudet, somna om, eller ligga framför tv:n och slö glo på såpor hela dagen.

Samtidigt är jag så djävla glad. Uppfylld. Upprymd.
Igår var jag och såg min nya arbetsplats och det såg hemskt ut. HEMSKT.
Slitit, skitit och skabbigt.
Men istället för att fyllas med: Vad fan har jag gett mig in på?
Förvandlades jag till en nästan äckligt hurtig och positiv människa som bara såg möjligheter.

Jag fick lust att dra på mig platshandskar, jag ville börja röja, måla, fixa och dona.
Fan, vilken chans för mig - nästan ALLA dömmer ut stället. Nästan ALLA säger att vi inte kommer få besökare. Nästan ALLA säger att det är ett omöjligt uppdrag.
Vilken chans - då kan jag ju bara köra på ....det kan ju inte bli sämre...och jag har fria händer...dock inga pengar, men fria händer...en mun som fungerar och en hjärna som sprutar ideer...och jag är inte själv heller...det finns folk som vill hjälpa till...så here we come.

Problem är till för att lösas.
Hinder är till för att ta sig över.
Livet är till för att levas.
Och jag lever i alla högsta grad.

Puss och kram till alla medlevande människor från en alvedonpåverkad småbarnsmamma i brunrandig P.OP tröja....

Lilla Modiga Jag

Stolt kände jag mig då jag tog tjuren i hornen och lyfte på luren och sa upp mig.
Skakig kände jag mig efteråt - då jag hörde på min snart fd chefs röst att jag ställt till besvär med min uppsägning.
Ångesten kom som på posten - ack lilla jag, vad har jag nu gjort - vad har jag nu ställt till med....
Bekräftelse sökte jag då jag ältade allt med min omgiving (säg att jag gjorde rätt??)
Växer gör jag som människa när jag kastar mig utför och gör saker jag inte trott att jag skulle göra - levande känner jag mig i allra högsta grad.
Modig och liten på samma gång.

Pirr i magen inför vad som komma skall -
livet finns där utanför och jag är med och påverkar
härligt -så känns det.

Godnatt från E

Sambo segt

H mår inte bra och det speglar av sig på hela vårt förhållande.
Det är svårt att hålla ihop allt ensam, när man egentligen är två som ska bära.
Han är orkeslös, viljelös, ingen aptit, trött, trött, trött och som pricken över i:et : snäsig.
Det är jobbigt. Och som den "schyssta" sambon som jag är säger jag det till honom....
Jag "stöttar" honom verkligen - inte.

Jag vill försvara mig med att jag försöker - jag försöker verkligen men så brister jag : PANG.
Osså kommer någon giftig kommentar ur mig såsom, Du är ingen man vill gifta sig med just nu, bara så du vet...Det är ok, om du mår dåligt, men var bara tyst så jag slipper höra dina griniga kommentarer osv.

Nice - stämning. Andas och överleva.

Idag ska H till doktorn och ta prover för att ta reda på vad som är fel...
hoppas vi får svar, så att man kan åtgärda - för det är liksom inget kul för någon.

Hursomhaver, jag "snickrar" på en överraskning till H - en weekend bara han och jag - det blir bra och det är nödvändigt...

Ha en bra måndag! Kram E

Vissa dagar, som denna tillexempel spelar det ingen som helst roll vad man sätter på sig -ingenting passar....idag känner jag mig HOPPLÖS.
Ingenting känns bra - (mensen kanske? Dööh!)
Och vi ska på dop, 45 andra människor att le och nicka mot, prata artigt osv. Och jag som inget hellre vill än att glo på film, äta smågodis och vara i fred. (Till och med jag har min antisociala dagar, trott eller ej så är det bara.)

Nu när jag fått tillbaka mensen innebär det att vi kan börja pröva igen, om vi vill, jag vill och ändå inte...det är så mycket spännande som händer på jobbet just nu...och samtidigt är jag rädd för ...ja ni vet...TÄNK OM.... jag tror inte att jag skulle palla det just nu...förr eller senare måst jag ju..men nu?
Vi får se vad som händer helt enkelt. Jag ska ju försöka ta saker och ting som de kommer men det är ju enklare sagt än gjort.

Nåja,
Om jag vore en blomma - vore jag en solros
Om jag vore en krydda - vore jag nog färsk basilika
Om jag vore ett klädesplagg - vore jag ett par slitna jeans
Om jag vore en färg - vore jag himmelsblå
Om jag vore en bok- vore jag en roman med ev. fortsättningar

Vad vore du?

Puss E

Mensen har kommit tillbaka -thank God I´m working....

Det gick bra idag, på redovisningen alltså...kändes mäktigt och roligt och efteråt firade vi på en indisk restaurang - mums.
Nu är jag trött, trött, trött och det ska bli så skönt att sova.
H kom precis hem från Prag, lilla O sover tätt brevid mig i natt, då hennes moster lånar hennes rum eftersom vi alla ska på dop imorgon.
Present inhandlad, det blir till att skaka hand med allt och alla imorgon..le och vara glad..och jag som bara vill vara lite grann...

nåja, det blir väl tid för det med någon gång.
Hej då!

idag var jag hemma hos en god vän och hennes fyra pojkar (inklusive man)
och jag bara kände att här trivs jag - bland makaroner och köttbullar,
rufsiga och dagiströtta barn
bolibompa
borttappade meningar - några som återkommer, några som aldrig mer återfanns
enkelt i vardagskaos
lilla L som nyss kommit till världen
stolta bröder
min lilla O som blir uppvaktad

härligt

avslutade kvällen med att titta på Holiday, mysig men egentligen ganska dålig film - skönast var att se på den utan att bli avbruten, att kunna småflina och skratta utan att någon ser eller hör..

Ta vara på varandra - stora som små
osså andas ibland - det är viktigt.
Sov gott,
Over and out /E

5 minuter bloggpaus

Smågodis och coca cola light - är gott och jag hoppas på ett under, om inte en sockerkick som kan få igång mig, för jag är såååå seg och så trött på det här just nu...
Fakta : statistik suger- att redigera materialet - suger
Positiva E har gått på semester och kvar är nägg E.

Det smittar av sig hemma - det är segt hemma - segt mellan mig och H eftersom vi aldrig hinner mysa, gosa och bara vara med varandra...vardag, vardag och sedan svisch en helg med massa händelser och vänner och vi hinner aldrig aldrig att rå om varandra.
Nu är det gnäll, gnäll, tvära röster och irreterade rörelser - ryggar mot varandra och jag vet att han vill ha sex och jag känner att jag orkar inte, vill inte men jag borde....stämningen mellan oss blir enklare då...men jag orkar faktiskt inte ens med något in och ut sprut just nu, förlåt svenskan men så är det...jag orkar inte....och jag vill inte...inte när det är som det är...segt, surt och så.

Vi måste ta tag i det helt enkelt, boka in tid för bara oss, tid att se varandra, laga mat tillsammans, tid för att pussas, prata, skratta och uppleva....tid med O och utan O - bara vi två, hand i hand på Djurgården. Dela en flaska vin och mysa.

Jag är inte trött på H, utan trött på att vi alltid glömmer bort att prioritera oss.
H har världens finaste ögon, han har en härlig kropp, rolig humor, omtänksam och påhittig.
Älskar honom, men hatar att inte ha tid för honom, för oss.

Det måste bli ändring, men först måste jag fixa det där med statstik och material...suck!
Men sedan...here I come Darling!
Puss E



Planerar faktiskt på att överraska H

Halleluja

igår var jag på en så kallad inspirationsdag med jobbet.
En manlig föreläsare som sa massor av visdomsord, som fick ens huvud att nicka samtidigt som han sa den ena kloka och sanna meningen efter den andra.
Det konstiga var att när han precis började tala, började en liten varningsklocka ringa i mitt huvud: Don´t like, don´t like sa den men jag bad den hålla käften med de kloka orden: Ge karln en chans...

Han pratade om självklarheter egentligen, om bemöttande i världsklass, om att man dömer en människa efter 0-7 sekunder, att bemötande är en känsla, man kan le med munnen men visa vad man tycker med ögonen osv. Han citerade många stora män, Martin Luther King, Kay Pollak, osv. Och hela tiden kände jag en obehaglig känsla som jag bestämt sa åt mig själv att ignorera. Mer eller mindre alla i publiken var hänförda - skrattade, skrev när han sa att vi skulle skriva, om någon var kritisk, skrattade man åt den - ha, ha - tokiga negativa människa - vi andra är faktiskt positiva - (nasty!)

Jag ställde som vanligt en fråga: Hur bibehåller man sin egna positiva inställning om folk runt omkring än är negativa. Vad heter du frågade han då på en gång osså lade han till, E- pratar du av egen erfarenhet eller? Blev ganska ställd, svarade att det har väl hänt...och sedan tog han mig som ett exempel inför alla andra. Va?

I pausen tog han tag i mig, gav mig handfasta råd som jag inte bett om, - han är mannen som kan allt? Döh? Jag fick en sådan obehaglig känsla i hela kroppen när han tog tag i min axel och smekte mig över kinden för att visa mig att vi människor rör varandra för lite.....va va va?

Fy fan. Föreläsningen fortsatte, nu ringde varningsklockorna som ding dång i huvudet och jag mådde lätt illa över denna blåklädda Runar Södergaard kopian...det hela avslutades med att han bad oss att under tystnad skrivna ner en eller fler saker som vi tagit till oss av under hans föreläsning och som vi lovade att ta fasta på...ok, fine, skrev ner en sak (inte ta åt mig av negativa människor) då sätter Karln på Elton Johns Candel in the vind som bakgrundsmusik och sedan börjar han prata i låg röst: Vad vill just du förändra i ditt liv? Vad tycker just du är viktigt för dig???

OH MY GOD - SEKTVARNING - RED ALERT! SPRING FÖR LIVET!! (jag fick gåshud - hela kroppen bara protestererade..what the????)

Efteråt varma applåder, gu vad bra han va - spridda kommentarer och jag bara stod där och kände - är det bara jag som ser igenom? Är det bara jag som ser igenom? Är det jag som är knäpp??? Men så vänder jag mig om och ser in i min chefs ögon - och känner, underbara människa du såg också igenom....

Läskigt, en känsla som är svår att skaka av....men men,...ska släppa taget (snart)

Ny dag, nya tankar, nya tag...hej från mig

Idag känns längtan efter ett till barn SÅ stor.
Vill så gärna ha en liten mage att klappa på,
ett litet barn att längta efter, ett syskon till O.

Jag vill det så gärna idag.
Men tänk om det skulle gå illa igen.
Försöker intala mig att det är bäst att vänta till efter jul,
då järnvärdet är som det ska, då det gått lite tid och inte är så färskt..
Jag ska ju eventuellt börja ett nytt jobb och då kommer dagarna gå så fort....

...längtan kommer dock inte blir mindre......

Här hemma i söndagsvardagen, ligger en bakis H, en levnadsglad O tittar på Pippi, och jag slö glor på tv efter att ha skurat toaletter, städat, skrubbat efter mina dryckesglada vänner.
Det blev en, enligt mig, lite väl blöt kväll för vissa..inklusive min H.

Jag kände mig konstigt osocial, orkade inte prata eller engagera mig i allt stå hej, ville bara gå och lägga mig - trevlig värdinna....eller not....

Nu ropar Lilla O efter nyponsoppa...ska försöka få henne i säng ganska snart...

Puss och kram E

Utanför mina orangetapetserade sovrumsväggar pågår en kräftskiva.
Fulla barndomsvänner som äter nattamat och som dricker stora klunkar med vin och pratar i ett, stereon är på en blandning av Kent och något annat konstigt...
Och jag,ensam i sovrummet, med värkande kropp,trötta ögon och som längtar efter att få sova..borde vara där ute jag vet...men jag orkar inte..jag orkar verkligen inte...det är bra så, tack och godnatt...

Nöjd med kvällen som helhet, god mat och trevliga vänner, en nerspydd soffa (vi är tydligen fjorton fortfarande *ler) Bara inte H går och hånglar med någon så.....då får han flytta till friggeboden....

Nä nu måste jag sova....godnatt.

självkänsla sökes

på vägen hem från coop, kände jag bara för att fortsätta fortsätta och fortsätta bort från allt.
jag får den känslan ibland -
då jag bara vill pausa från allt.
kände mig trött och ledsen,
jag känner att jag inte riktigt är mig själv just nu,
eller jag är mig själv men jag är en förvirrad E.

jag har fått så mycket beröm

och man skulle kunna tro att jag skulle bli glad

men icke sa nicke

på en gång kliver en objuden gäst in i mitt liv och tar över

inget hej, ingenting utan den bara är där

min skit dåliga självkänsla

och jag bara väntar på att folk ska inse vilken bluff jag är

jag borde växa men känner bara att jag krymper

fan vad konstigt

fan vad idiotiskt

fan vad typiskt

försöker bolla med vänner

men jag är samtidigt rädd att de ska tro att jag fiskar efter ännu mer bekräftelse

men det handlar inte om det

det handlar om att jag känner mig liten och rädd

som en bluff

jag förstår att jag framstår säker

med mitt rödlila hår, mina kläder,

mitt sätt att prata och vara

men jag är inte alltid säker

så är det bara.

den här osäkerheten förstör så mycket för mig

min glädje

min chans att utvecklas

eller nej så ska jag inte skriva-

jag utvecklas fan mig

men vilken vånda jag går igenom varje gång

hinder är till för att komma över

vissa skuttar man över,

andra tar sååå mycket längre tid

som det här med självkänslan

det tar låååång tid

men över ska jag - till vilket pris som helst.