Så stannar jag upp...

..släpper mina måsten och kastar mig ut i hänggungan och far fram av min egna tyngd.

Hör O skrika Mamma och sedan hennes skratt.

Kom säger jag - vi gör det tillsammans.

Och det gör vi, vi far fram och håret fladdrar på oss båda.

Sådan vill jag vara - närvarande och busig.

...men jag är också en sådan som släcker ögon som glittrar,

som snäser när jag inte orkar med,

som blir irreterad när jag inte får mitt utrymme,

som vill fly när jag känner mig trängd,

som mutar med glass och hotar med att kasta ut tomten genom fönstret,

sådan vill jag inte vara - frånvarande och kall.

.....jag jobbar för förändring

...jag hoppas att när jag får sova mer, och äger min egna kropp igen, så blir det lite bättre och lite enklare....för jag finns ju här inuti...

livet känns dock lite lättare, till och med fem svarta soppåsar lättare - känns som jag sprungit flera kilometer och kommit i mål, det var viktigt och nödvändigt att rensa och kasta ut lite grann, viktigt att veta att jag kan- att jag klara det med hjälp av en vän.

Imorgon ska jag försöka morgonmysa i lugn och ro med O, imorgon ska jag och storasyster N åka till Ikea och handla ut barnen och på kvällen ska jag sippa rosevin, snacka skit och dansa..

Jag längtar.

Det finns att göra om man så säger, som att sortera strumpor, byta plats på Os kläder, tvätta, hänga och ta ner tvätt, dammsuga, fylla på diskmaskinen och tömma diskmaskinen, byta bajsblöja, klä på barnen, bädda sängen, duscha, lämna saker på fyndinge, lämna glasflaskor, fixa ordning barnvagnen., storhandla, laga mat...

....vill dock inte....

...men måste nog tyvärr bocka av några saker på listan...

Helst av allt skulle jag vilja promenera helt ensam i en skog idag, plocka blåbär och svamp och lyssna till tystnaden. Men det får bli en annan dag.

Finland

Lade mig raklång på en klippa vid havet och blundade en stund.
Hörde havet och Os röst som malde på. Kände den kalla stenhällen mot min hud.

Åkte på släpet efter fyrhjulingen, fick hålla fast mig under den skumpiga färden. Håret fladdrade i vinden och barnen skrattade. Såg en hök flyga mellan träden. Korv som grillas över öppen eld, en kall falcon som svalkar halsen.

Blundar och håller andan, efter att tredje skopan med vatten träffar bastustenarna. Svetten rinner, det bränner mot huden. Går ut och lägger mig på gräsmattan. Ligger där länge med Hs hand i min och stirrar upp mot himlen. Ibland är det gott att leva.

Mommo luktar gott när vi kramas, vi håller om - länge. Hon blir glad när hon ser mig, upprepar om och om igen- Du är lik mig som ung. Jag blir så glad. Du är lik mig. Mommo har slät hud och ser inte alls ut att var 93 år, len och slät. Säger att hemligheten är att man ska vara lite rund då blir man inte rynkig. Går därifrån med visst vemod i mitt hjärta- är det sista gången vi ses?

Olika smaker som landar på min tunga. Minttu och apelsin och kinuskiglass, tjocka varma grillkorvar med mozarella och tomat smak eller varför inte chili med ostsmak- glutenfria piroger och nyrökt fisk, Jaffa läsk och gin longdrinks. Finland kan smaka himla gott.

Mitt i allt river en storm inuti mig, river och sliter- skickar ut små sos till en vän- som lugnar och håller om via ord- jag är förvirrad. Svart eller vitt. Vill - vill inte.
Blir trött på mig själv. Så trött att jag gråter en stund. Efteråt plockar jag smultron och njuter av smaken.

Letar efter mig själv denna sommar. Gör saker jag gillar - som hoppar bomben, klättar ut på stenarna i havet, tar en promenad i skogen, plockar bär och läser böcker. Någonstans på sida 43 kanske jag finns, någonstans bakom en sten ligger svaret, någonstans i hoppet- landar jag mjukt.
Sök- så finner du.
Kanske är det så, kanske inte.
Vet inte vart det bär av, hur det slutar.
Men under tiden, på vägen dit- så ska jag banne mig njuta,
banne mig utmana mig själv
och A, jag ska öva att skratta mer med magen!!

Kram från E

I bilen på väg till Småland får jag ett samtal från en vän.
Hon är trött, lite ledsen och vill delge sina tankar för hennes närmsta vänner ska separera efter 17 år tillsammans, två barn, hus, lån...ja, allt.
Det är kvinnan som väljer att gå -
efter år av försök
efter år av tjat, önskan, hopp och längtan om att saker och ting blir bättre, måste bli bättre-
nu orkar hon inte längre
nu vill hon inte längre
nu vill hon börja leva igen-
för sin skull.

Så djävla modigt. Ja, det var min första tanke: Så djävla modigt!

Mannen har brytit ihop, gråter, skriker - vill inte bli lämnad, säger att han nu inser att han själv bidragit till att hon väljer att gå, han lovar förändring, han lovar himmel och skog- han gråter så han snorar, ligger på golvet i fosterställning och ber om lite hopp.

Men sa min vän, Kvinnan som väljer att lämna hon har inget hopp att ge, hon är färdig. Hon har stängt av, tryckt på off knappen, kastat känslorna i sjön, hon vill inte mer. Hon är klar. Hon är så klar att fastän hon inte vill, så är hon beredd att träffa barnen varannan vecka fastän hon vill helst ha dem på heltid. Hon är så klar att hon är villig att sälja huset.

När vi lägger på, berättar jag kort för H vad som hänt.
H blir lite blek och tyst.
Efter en stund säger han: Det där kan ju vara vi.
Ja, svarar jag - det där är vi på god väg att bli.

För det är sanningen, om ingenting sker- så är det så det kommer att bli.

Så då händer det ngt med H, hela veckan har han varit annorlunda, mer närvarande, omsorgsfull, hängiven och hjälpsam. Visst vi har semester, men något i honom har vaknat.
Och jag är faktiskt lite häpen och jag hoppas innerligt att det håller i sig.
För den här mannen som han är nu, är jag tokkär i, den här mannen han är nu, gör mig lycklig och glad- vill jag hålla i handen när det krisar, den här mannen har jag saknat. Och jag är så förbannat glad att han har kommit fram.

Vi lägger renoveringen på is, E säger han- vi måste satsa på oss, dig och mig och barnen.
Så himla skönt.
Så himla bra.

Nu ska jag skita i om prinsen förvandlas till groda nästa vecka, nu ska jag bara njuta av att han är här....(åtminstone försöka)...
bara det är semester!

/E