Jag orkar inte vara arg längre
- det känns så förödande, så desktrutivt.
Problemet är att när jag försöker lägga känslan åt sidan - så kommer tårarna och rädslan.
Ja, jag är rädd under all ilska, jag känner mig liten och rädd och himla ledsen.
Det är svårt att sortera i "känslohögen" - svårt att veta vad som är vad- låg B12 värden? Hormonellt? Sömnbristen? Relationen? Saker från förr? Gamla mönster? Årstiden?

Jag vill ju vara glad. Jag vill men orkar faktiskt inte.
Det är som om det dånar inuti mig, som värsta ovädret och om man gör eller säger fel saker- så blixtrar jag till - ingen förvarning, inget tålamod - utan PANG.
Mot H alltså, ingen annan än mot H okej, lilla O känner säkert av "väderspänningen" och får lite mildare stormar mot sig..i form av snäsningar eller dylikt.

H ville att hans moster skulle komma hit igen och stanna i fyra i dagar mellan jul och nyår.
Jag började gråta när han sa det, tårarna bara forsade och hela mitt inre skrek; Jag vill inte, jag vill inte...så sa jag det, att jag vill inte, orkar inte, kan inte, ....och så bölade jag- som ett barn. H försökte medla - men jag bara snyftade fram att han svek mig förra gången hon var här, han höll inte det han kommit överens med mig om,...osv.

Hon kommer inte.
Jag jublar inte, för det är inget jag är stolt över att jag inte låter henne komma, däremot är jag stolt att jag vågar ta mig själv på allvar och säger ifrån.
Det är inget fel på henne, hon är en cool 79 åring med ett stort men trött hjärta - jag vill bara inte och jag orkar inte..inte just nu.
Inte när allt känns så skört inuti och utan på mig.
Förhoppningsvis vänder det snart, när jag umgås eller pratar med människor jag tycker om, känns livet genast lite lättare..tack för att ni finns..ni är bäst!

Framöver ska jag hitta på roliga saker, göra julgodis, umgås med vänner, ikväll kanske vi skulle ta ett glas vin i badkaret och prata...- vi behöver det...jag och H.

Men nu, nu ska jag sova, mitt på dagen, underbart!