Insikt

den bild som jag har av mig själv - stämmer sällan överens med hur min omvärld uppfattar mig.
det är som jag ser någon annan när jag ser mig i spegeln.
45 minuter i veckan har börjat få mig att inse det.

jag är inte den jag tror att jag är.
ja jag vet, det låter lite schizofrent men så är det.

Stefan Einhorn skriver i sin bok "Konsten att vara snäll" att vi människor är som en bit kristall och att ljuset har en betydelse på vilken sida kristallen reflekterar...ibland är färgen gul, röd, glittrande, stark, svag..men det är samma bit kristall.

Jag tycker att det är en vacker tanke. Jag är en och samma. Du är en och samma.
Fast vi har massor av olika sidor, känslor, osv.
Problemet hos mig är vissa känslor har fått styra, de har liksom mer makt än andra och jag har blivit en hejare på att maskera mig själv.

En del vänner som har försökt att komma in bakom masken har påpekat detta,
det känns som om du inte öppnar upp - först har jag ärligt talat inte förstått vad de menar, men sakta men säkert har det sjunkit in.. och då har frågan istället blivit.
Men hur öppnar man upp?

Om jag inte är den jag tror jag är, vem är jag då?

Livet är verkligen en resa, och självklart är jag fortfarande den jag är, men jag har även andra sidor som jag inte vågat se förut både bra och dåliga sidor. Men det är framför allt de där bra sidorna som jag inte velat se...som att jag skulle vara värdefull, omtyckt, en bra människa.

Jag ska smaka på de orden, titta lite närmare på dem, och kanske ska de få byta plats med några andra lite mer sämre ord som leder mig idag...
det vore väl ganska häftigt?