Jag gjorde det!

men ändå känner jag inget direkt jubel.
ändå känner jag tårarna brinna bakom ögonlocken.

konstigt.

men jag gjorde det.
pratade, sa vad jag kände och han lyssnade.
bad om ursäkt, sa att det var ett ögonblicksverk,
sa att jag borde ringt honom på en gång.

det slår mig att han la över ansvaret på mig.
han sa att jag har stark integritet, att jag tydligt visar vart jag står, men samtidigt sa han att jag är varm, go och härlig tjej som har en viss jargong.
som bjuder på mig själv, skämtar och är glad.

jag får inte riktigt ihop det.

jag sa att bara för att jag kanske säger att oj, vad min mage och mina bröst har blivit stora - nu när jag är gravid, så är väl inte det samma sak som om jag säger varsågod kläm?
Jag vet att jag kan vara frispråkig, att jag kramar både tjejer och killar, att jag kan skämta om ditt och datt...men ?

han höll med, sa att det inte var okej det han gjort, att han tar på sig ansvaret...átt han var ledsen, men jag borde ha...

ja jag borde ha...vadå?

det är alltså mitt fel?

jag vet inte varför jag bara vill gråta men jag vill det.

berättade det för min mamma igår, vet ni vad hon sa då? Hon berättade att en manlig bekant som är särbo med en numera ingift släktning till oss, har tagit henne på brösten vid två tillfällen...ni vet riktigt klämt i - what the fuck?
Och mamma har inte sagt något, bara låtsas som om det regnar, inte vågat....säger att hon undviker honom, och vill knappt hälsa..osså skyller hon på att han är full.
Men vad fan?

Kanske är det därför jag vill gråta.
För att vi är så många kvinnor som tar skit....
Ja, jag tror det...jag ska gråta lite till men sedan är det ta mig fan dags att bli förbannad.

Tack till er alla som stöttat.
Ni är bäst.
Kram E