En sista chans

den avdankade huvudrollsinnehavaren är tveksam
men älskar man så älskar man
det är förbannat svårt att gå när hjärtat fortfarande dunkar
det är förbannat svårt att gå när den man älskar vädjar och ber om en sista chans
samtidigt som man redan mentalt börjat packa ner sina känslor

jag är bara en människa
jag är bara en som älskar
jag är bara en som vill känna att jag verkligen gjort allt allt allt innan jag stänger dörren och går

men jag är tveksam, rädd och osäker - jag vågar inte tro på orden som kommer ut ur hans mun, vågar inte tro på en förändring - för varför skulle det ske en förändring just nu?
vi kanske bara drar ut på det oundvikliga?

men jag känner att jag vill ge honom chansen , inte enbart för hans skull - utan för vår skull.

vi åkte till stan i höstrusket, lilla O lämnades in hos morfar. Vi gick på casa cor, käkade super go mat på en japansk koreansk restaurang, och gick in och ut i prylaffärer.

jag känner att vi är sköra, rädda och trygga på samma gång.
jag vill tro men det är svårt.

en dag i taget

ibland blir allting iskallt glasklart.
man kan inte värja sig fastän man inget hellre vill.
skulle så gärna vilja slippa tänka.
dra täcket över huvudet och somna om.
det går inte alltid och då när det inte går - så gör det djävulusiskt ont.

jag klarar inte det här känns det som.
jag klarar det inte...

orkar inte ens prata om det,
känner mig som en sliten följetong med en avdankad huvudrollsinnehavare -
ni vet en sådan där kvinna som har en karl som inte uppskattar henne och som man läser om och som man tänker -men vad fan ta tag i ditt liv, sparka ut karln - det är ju patetiskt.
jag tror till och med att jag ibland tänker: fy fan ta tag i ditt liv - det här sorgligt och du är värd mer.

men det här är ingen sliten följetong - det är mitt liv
och allt blir liksom mer komplicerat.
Karln i boken skulle i sådana fall vara min H,
och H är mannen som jag älskar.
Förstår ni?

Här kickas inga karlar ut i första hand, här vrider man och vänder, diskuterar och ältar, letar lösningar och försöker leva efter dem, kämpar och andas, skrattar och gråter, har bra perioder och mindre bra perioder tills man inte orkar mer.

Just nu orkar jag inte mer...det är den insikten som är iskall och glasklar.
Det är därför jag gråter
och gråter
och gråter

det är därför jag inte tror att jag kommer att klara det

det är därför som det gör så förbannat ont.

/E

Det kanske inte är så konstigt att jag biter på naglarna.
Jag är helt slut.
Jag vill bara lägga mig ner och gråta - sådär massor.
Det vore så förbannat befriande.

Vad fan har jag gett mig in på?
Jag är inte stark nog för att klara det här,
jag har inte tillräckligt mycket självkänsla.

Jag pallar inte trycket. Står där med LPskivor under armarna, stammar statistiksiffror, nickar, ler och tänker hela tiden; WHAT THE FUCK GÖR JAG HÄR??
Osså pressen som ringer, mailar, vill ha del av rapporten....jag vill inte vara med i någon lokaltidning, med foto...JAG PALLAR INTE TRYCKET (dessutom har jag en finne på näsan!)

Hit med en treliters dunk vin.
Fyll mig för fan.
För det här är mer än vad jag mäktar med.

På toppen av allt ska man vara en bra mamma, en bra partner, en go kompis - det suger...
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
....hälsningar från en som skriker fast inombords

En välbehövlig paus från vardagspusslet

Igår drack jag svindyrt vitt vin i stora glas och käkade gourmemat på Prinsen.
Sällskapet var helt ok, även om alla var män 50 plus plus plus förutom en.
Jag och ett gäng herrar.

SÅ SKÖNT ATT KOMMA HEMIFRÅN.

Innan mötet passade jag på att andas in storstads luften, gick längst plattan och njöt av allt liv.
Folk med plakat som demonstrerade, kärlekspar som hånglade rakt upp och ner, stressade affärsmän. PULS PULS PULS. HÄRLIGT.

Shoppade en kostym på HM, känner mig faktiskt sexig i min gråvitrandig kostym.
Kom hem lite smått bladig, O sov, H titta på tv och jag kände mig som en ny människa.
Tänk vad lite som behövs.
Tänk att det ska vara så svårt att ta sig i kragen och komma iväg till stan.
Bor så nära men är så sällan där.

Nåväl, kram till er alla. Till E som kämpar på med vardagen. Tänker på dig massor.
Till Alla mina underbara tjejkompisar- ni är förbannat unika och jag är glad att ni finns.
Hej från E.

Det gick inte att duscha bort.
Idag är jag en riktigt BITTERFITTA.
Fy fan vad arg jag är.
Jag är så djävla arg - det känns som om jag ska explodera,
gå i tusen, tusen bitar.

Mest arg är jag på H, för att han inte håller det han lovar.
Det gör mig galen.
Dessutom är jag skitförbannad på mig själv -
det gör mig också galen.

Jag är så lurad. Så dum och naiv.
Står inte på mig.

Blev sjuk i onsdags, kräktes, mådde skit och sov knappt något på hela natten.
Dagen efter hade jag behövt vila- ensam hemma, men för att inte lilla O eventuellt skulle smitta någon bad jag H vara hemma med henne, så att jag fick vila.
Men icke sa nicke, det går inte...han har varit borta så mycket från jobbet, och ja vad ska jag säga det har han...så han åkte till jobbet och jag blev kvar med en pigg O. HELA DAGEN.
Fredagen likadant, och inte slutar han tidigare. På fredagskväll kräks O, hög feber, och visst H hjälper till så länge han är hemma - han är en helt fantastisk pappa när han är här, men sen så ska han bara....åka i väg, fixa lite med garage osv.

Natten blir lång för en sjuk O och Os lilla mamma, pappa snarkar brevid.
Försöker sova lite på morgonen det går inte.

Då kommer dödstöten, eftersom vi ställt in våra planer idag så tänkte jag fixa med garaget säger han, vem tar O då svarar jag...TYSTNAD.
Jag blir arg, gråter, surar, och säger att det passar inte..men han lyssnar inte. Utan maler på om hur viktigt det är att han fixar garaget, hur alla våra saker möglar annars, och att han får hjälp av kompisar bara idag och imorgon och att det är jätte viktigt. Osså lägger han till, men det är ju klart att han kan ju ställa in det OM jag har några egna planer på att jobba ngt med huset idag.Eller om jag har någar kompisar som kan komma och hjälpa till...

Jag orkar inte ens svara, jag orkar inte ens diskutera, försöker men slutar för jag orkar bara inte. Mina tårar borde räcka. Mitt lilla försök till diskussion handlar om ANSVAR -DELAT ANSVAR.

Räknas inte allt jag gör? Räknas det bara när han drar fram hammaren och spikar, fixar och donar, meckar med bilen, - varför får jag aldrig höra vilket förbannat hästjobb jag gör?

Är det inte lika jobbigt att sortera tusen strumpor, tvätta och hänga kläder,ta ner tvätten, lägga in tvätten, hålla koll på allt O behöver, shoppinglista, matlagning, fylla och tömma diskmaskin, dammsuga, byta lakan, damma, vattna blommor, plocka, plocka, plocka, hämta O på dagis, fixa O innan dagis, jobba heltid , komma ihåg födelsedagar(vilket jag för övrigt inte gör längre), hålla ordning på lådorna, göra listor i huvudet, göra matlådor, läsa böcker - sagoböcker, vara en bra mamma, hålla kontakt med vänner osv.

DJÄVLA KARL. SKITHÖG. FAN VAD JAG ÄR ARG PÅ DIG IDAG.

Jag antar att ni redan anar, att han och hans vänner fixade med garaget idag - han lovade att allt skulle vara klart till 17.00 därefter skulle vi handla mat, mysa osv. FINE. Jag gick med på det. Lite innan fem kommer han in och säger att jag åker och lämnar S nu och handlar på vägen, tjugo i sex tittar jag ut - bilen är kvar. Han har inte åkt.

Jag exploderar. Ringer och skriker att om du inte har åkt inom fem minuter, tar jag en taxi med O och sedan får du fan mig klara dig själv i fortsättningen...

Han har åkt nu, det gick djävligt fort. Men skadan är redan skedd. Det spelar ingen roll längre, han kan sitta i sitt garage med sina polare resten av veckan - jag skiter i vilket.
Jag har ingen som helst lust att umgås med honom ikväll, vill bara bort och ut och få andas lite.

Fan vad skönt det är att skriva av sig. Tack för ordet.
Kram från E.

P.s En ängel skickade världens finaste present till mig idag - så GLAD. Tack!/E

Vaknar.
Känner mig tröttare än någonsin,
det har varit en lååånnngg natt
och jag är på så dåligt humör.

Idag vill jag bara dra täcket över huvudet och vara i fred.
H frågade med värme i rösten om jag ville ha frukost på sängen,
Jag vill vara i fred var mitt enda korta svar och så vände jag ryggen till.

Jag hade sett fram emot ikväll, massor och så blir det inget.
Ja, ja jag ska sluta tjata om det men jag tycker verkligen att det är trist.
Jag/vi hade behövt det - jag är trött på att vara här hemma.
Jag hade behövt att bara få vara jag.
Den som jag var innan jag fick O.
Jag kände mig som förr när jag shoppade jeans + topp.
Kändes som om jag skulle ut med mina tjejkompisar, var nästan på väg in på systemet för att köpa en flaska vitt 12 procentigt att förfesta på.
Det var en härlig befriande känsla,
men nu är jag inte 23 år och studerar i Örebro, hänger i kårhuset och dansar så att fötterna värker och avslutar det hela med en gigantisk nachotallrik med smältost...innan man går hem på vingliga ben och slaggar och vaknar med en lätt baksmälla.

Jag är mamma. Lilla O litar på mig. Hon är mitt ansvar. Jeansen + toppen får ligga kvar i påsen, jag har en öppnad flaska vin i kylskåpet som aldrig tar slut, nachotallrik med smältost skulle vara dödstöten på en redan övermogen kropp och som jag aldrig får en chans att dansa bort en helkväll....och ändå stupar jag i säng utan problem och vaknar med något som kan likna ett lätt baksmälla.

Det finns helt enkelt plus och minus med allt. Allt har sin tid så är det, I know, I know..men ikväll hade jag tänkt lura till mig lite egen a la E 30 plus tid.
Men så var det med det.

Surt sa Räven....

Får hoppa in i duschen och skölja bort mitt dåliga humör...kanske går det...jag hoppas.
/E

Såg precis en helt underbar film,
känner mig helt tagen, alla dessa kvinnoöden.
En av historierna klev rakt in i mitt hjärta -
kvinnan och mannen i affären.
WOW.

Att ställa in...

...suger - och det suger hårt dessutom.
Det blir ingen dejt med H imorgonkväll som planerat, då lilla O har super hög feber och är dunderförkyld.
Våra föräldrarhjärtan tillåter oss inte att lämna bort henne när hon är sjuk.
Skruttunge.

Trist. Det känns verkligen super tråkigt för jag hade verkligen sett fram emot,
att snurra förföriskt på ett rödvinsglas inför H, i nyköpta tajta jeans och en läcker tröja med glittriga guldörhängen....men men...icke sa nicke.

Vi får ha picknick på vardagsrumsgolvet och se Svensson Svensson klockan 20.00 (som halva Sverige kommer att göra)...kanske kan vi göra eld i öppna spisen....och kanske kan jag hotta till mina bruna plyshbyxor något...vem vet?

Bokade bord till den 29 september istället. Något att se framemot.
Nåväl, middagen är klar (Tikka Masala sås på burk, kyckling och ris) och tv:n är på.
Dags för fredagsmys.
Puss på er alla - bacillfria sådana/E

Godnatt världen

Jag är stolt över mig själv.
Det är en förbannat underbar och härlig känsla,
som jag verkligen försöker tillåta mig njuta av.

bokat bord på en libanesiskt restaurang

längtar efter att få sitta där med ett glas röd vin i handen

och småäta en massa god mat

tid för varandra

tid att lyssna

tid för att prata

tid för att vara

välbehövd tid

vår tid

längtar

Kan vi inte bara pussas säger han och drar mig intill sig.
Men ALLA baciller då ?säger jag.
Va?
Alla baciller, vi kan ju vara sjuka - fortsätter jag, lite retsamt men ändå lite allvarlig.
Sluta säger han, larva dig inte...
Nej men allvarligt säger jag....

Och då slår det mig, det brukar vara JAG som bara vill PUSSAS, och det brukar vara han som svarar: Nej jag är sjuk, eller tänk om vi blir sjuka och så vidare.
Jag inser att det har satt sig i huvudet på mig, att pussas och kyssas som borde vara hur mysigt som helst, har i mitt huvud blivit en stor smitthärd.
En mun full med tusentals baciller redo och kasta sig in i mitt gap.

Låter mig dras in i hans famn och vi gör ett trevande försök att vara sådär pussvänliga med varandra. Men hans skägg sticks, jag har mens, är trött och inte alls sugen. (Alla dessa tankar som kommer mitt i natten och som verkar vara så kloka och genomtänkta att de aldrig vill ta slut, börjar ta ut sin rätt...) Dessutom vet jag att av erfarenhet, för jag är en hyfsat klok kvinna - att det kommer inte stanna vid ett härligt pusskalas, eller lite mysigt hångel...han vill alltid mer.

Det är egentligen väldigt väldigt smickrande att han efter nu 7 år inne på vårt 8:de, fortfarande tycker att min kropp är super fin och att han blir alldeles till sig....men ibland så skulle jag vilja att vi bara kunde ha den där hångelstunden utan att det måste, ska leda till mer.

Självklart är det inget måste, men jag känner så...och ibland bara orkar jag inte....Jag orkar orkar, orkar inte, och jag känner mig super trist, super BORING. Oromantisk. En gigantisk nejsägare.

Men vi är så otajmade när det gäller sex. Han vill nästan alltid, men för mig handlar det om så mycker mer, hur är vi mot varandra i vardagen, när finns tiden - jag har svårt att ta sådana där härliga snabbisar som folk förespråkar...jag kan inte stå upptryckt mot någon vägg och vet att Lilla O kan kliva in när som helst... det går bara inte.
Jag tycker om sex, missförstå mig rätt, jag tycker att det är kul, härligt, befriande och skönt.
Men på sistone har vi haft svårt att få till det, kanske är det inte så konstigt, efter missfall, Hs hälsa, alla fullbokade helger, vardagen som rusar i hundratjugo, mens, folk som sover över...men vi då?

Nästa lördag ska jag bjuda ut H, det blir nog ingen övernattning på hotell - men en dag på centralbadet, mysig middag, och kanske en drink någonstans....eller bio..eller hem och rumla runt....

Nu kommer vardagen och stör, dvs två tvåårignar som gastar efter uppmärksamhet....
måste sluta...
Hej från E.

Lycka!

Så känner jag när ser lilla O.
Idag blir hon 2 år.
Det är hela två år sedan underverket O klev in i mitt liv,
in i mitt hjärta och förändrade allt.

Och jag är såå glad över att hon finns!
Att jag fått förmånen att bli hennes mamma,
hon är så lik mig och ändå så olik.
En alldeles liten egen person med sitt speciella utseende.

Här ska firas - jag ska köpa en ballong i Täby C -en sådan där stor svindyr sak, som hon stolt ska få spatsera med.

H mår bättre,
rapporten är hyfsat klar
och livet går vidare.
Isn´t lovely?
Puss och kram från E

Möjligheter

Idag lever mina äggstockar ett alldeles eget liv och helst av allt skulle jag vilja dra täcket över huvudet, somna om, eller ligga framför tv:n och slö glo på såpor hela dagen.

Samtidigt är jag så djävla glad. Uppfylld. Upprymd.
Igår var jag och såg min nya arbetsplats och det såg hemskt ut. HEMSKT.
Slitit, skitit och skabbigt.
Men istället för att fyllas med: Vad fan har jag gett mig in på?
Förvandlades jag till en nästan äckligt hurtig och positiv människa som bara såg möjligheter.

Jag fick lust att dra på mig platshandskar, jag ville börja röja, måla, fixa och dona.
Fan, vilken chans för mig - nästan ALLA dömmer ut stället. Nästan ALLA säger att vi inte kommer få besökare. Nästan ALLA säger att det är ett omöjligt uppdrag.
Vilken chans - då kan jag ju bara köra på ....det kan ju inte bli sämre...och jag har fria händer...dock inga pengar, men fria händer...en mun som fungerar och en hjärna som sprutar ideer...och jag är inte själv heller...det finns folk som vill hjälpa till...så here we come.

Problem är till för att lösas.
Hinder är till för att ta sig över.
Livet är till för att levas.
Och jag lever i alla högsta grad.

Puss och kram till alla medlevande människor från en alvedonpåverkad småbarnsmamma i brunrandig P.OP tröja....

Lilla Modiga Jag

Stolt kände jag mig då jag tog tjuren i hornen och lyfte på luren och sa upp mig.
Skakig kände jag mig efteråt - då jag hörde på min snart fd chefs röst att jag ställt till besvär med min uppsägning.
Ångesten kom som på posten - ack lilla jag, vad har jag nu gjort - vad har jag nu ställt till med....
Bekräftelse sökte jag då jag ältade allt med min omgiving (säg att jag gjorde rätt??)
Växer gör jag som människa när jag kastar mig utför och gör saker jag inte trott att jag skulle göra - levande känner jag mig i allra högsta grad.
Modig och liten på samma gång.

Pirr i magen inför vad som komma skall -
livet finns där utanför och jag är med och påverkar
härligt -så känns det.

Godnatt från E

Sambo segt

H mår inte bra och det speglar av sig på hela vårt förhållande.
Det är svårt att hålla ihop allt ensam, när man egentligen är två som ska bära.
Han är orkeslös, viljelös, ingen aptit, trött, trött, trött och som pricken över i:et : snäsig.
Det är jobbigt. Och som den "schyssta" sambon som jag är säger jag det till honom....
Jag "stöttar" honom verkligen - inte.

Jag vill försvara mig med att jag försöker - jag försöker verkligen men så brister jag : PANG.
Osså kommer någon giftig kommentar ur mig såsom, Du är ingen man vill gifta sig med just nu, bara så du vet...Det är ok, om du mår dåligt, men var bara tyst så jag slipper höra dina griniga kommentarer osv.

Nice - stämning. Andas och överleva.

Idag ska H till doktorn och ta prover för att ta reda på vad som är fel...
hoppas vi får svar, så att man kan åtgärda - för det är liksom inget kul för någon.

Hursomhaver, jag "snickrar" på en överraskning till H - en weekend bara han och jag - det blir bra och det är nödvändigt...

Ha en bra måndag! Kram E

Vissa dagar, som denna tillexempel spelar det ingen som helst roll vad man sätter på sig -ingenting passar....idag känner jag mig HOPPLÖS.
Ingenting känns bra - (mensen kanske? Dööh!)
Och vi ska på dop, 45 andra människor att le och nicka mot, prata artigt osv. Och jag som inget hellre vill än att glo på film, äta smågodis och vara i fred. (Till och med jag har min antisociala dagar, trott eller ej så är det bara.)

Nu när jag fått tillbaka mensen innebär det att vi kan börja pröva igen, om vi vill, jag vill och ändå inte...det är så mycket spännande som händer på jobbet just nu...och samtidigt är jag rädd för ...ja ni vet...TÄNK OM.... jag tror inte att jag skulle palla det just nu...förr eller senare måst jag ju..men nu?
Vi får se vad som händer helt enkelt. Jag ska ju försöka ta saker och ting som de kommer men det är ju enklare sagt än gjort.

Nåja,
Om jag vore en blomma - vore jag en solros
Om jag vore en krydda - vore jag nog färsk basilika
Om jag vore ett klädesplagg - vore jag ett par slitna jeans
Om jag vore en färg - vore jag himmelsblå
Om jag vore en bok- vore jag en roman med ev. fortsättningar

Vad vore du?

Puss E