Varför säger jag ja - när jag inte menar det?

...jag säger ofta ja till H - fastän jag vet att jag borde säga nej.
Som ikväll då H ringde och frågade om han kunde åka med en kompis och hjälpa honom med inköp av en bil...och jag hör mig själv säga: Ja det går bra...
Fastän: 1) Jag är trött 2) Stora syster är väldigt känslig just nu och har ett enormt bekräftelse behov 3) Jag och lillebror har inte fått ngr rutiner gällande amning osv.

Men jag låter honom åka, för att sedan vara ensam hemma med en 3 åring som vill men inte vill och en tre veckors gammal bebis som givetvis får magknip och är otröstlig precis då storasyster ska sova...
Argh. Jag blir på dåligt humör på en gång, snäser åt O - då hon ska hoppa i sängen, inte öppnar munnen ordentligt när vi ska borsta tänderna, - hela lilla O är som den skuttande Tigern i Nalle Puh och jag är en blandning av Kanin och Ior - snäser och är negativ.

Det är inte lätt att få en skuttande tiger att sova med ett späbarn som inte kommer till ro, som vill amma men som kräks upp det, ....men tillslut somnar även en tigerunge....och jag går ut med en liten W fastsugande på höger bröst och med DÅLIGT DÅLIGT samvete.
Misslyckades igen att vara den mamma som jag vill vara- jag vill inte vara trött, grinig, otålig och arg.
Det passar mig inte....men vad fan jag räcker liksom inte.
Urk.Jag måste helt enkelt sluta säga ja - utan att tänka efter...

Veckan som har gått, har varit bra...lunch med A i tisdags, storhandling med mamma i onsdags, lunch med mammorna i torsdags (fina fina presenter - tack!) och idag en lugn hemma dag med sortering av räkningar och lång promenad. Men viktigast av allt: jag har hunnit se W.
Jag har verkligen tittat på honom och gud som jag älskar den lilla sparveln.
Två underverk. Mina. Okej, Mina och Hs.

Jag får väl rutin på allt jag med, kanske är jag för hård mot mig själv?
Min mamma sa att hon tyckte att jag var en jätte bra mamma, det var så skönt att höra- det värmde.

Nä, over and out.

Såsom jag älskar

..känner en sådan enorm värme när jag tittar på dem...
....storasyster och lillebror..

Så nära..

Idag höll jag och lilla W på att krocka med en stor lastbil.
Jag skulle åka och handla innan jag hämtade stora syster på dagis och i en korsning så fungerade inte bromsen...jag bromsade, tog i allt jag kunde men jag bara fortsatt rakt framåt - och svish...precis framför mig åkte den förbi.
Det var som om allt bara gick i slowmotion - jag hängde inte ens med - den bara passerade och sekunden efter gled jag fram där den passerade.
Efteråt ringde jag H och skrek att antingen fungerade inte bromsarna som de ska eller så är det fel på vinterdäcken. H förklarade bara lugnt att jag inte hade vanan inne att köra när det var halt och snö ute och att jag måste lära mig men han kunde ringa sin kompis och be honom köra mig och barnen om jag inte vågade köra själv..
Så typiskt män - tänkte jag, självklart måste det vara fel på mig inte på bilen...JAg valde dock att köra själv, tog det extremt lugnt och tog de säkra vägarna....och vi kom hem alla tre.

Men så ikväll kom H in och sa allvarligt att jag inte under några omständigheter får köra bilen igen innan han köpt nya däck- han sa att han inte ens förstod hur jag kunnat ta mig hem, eller ens fått in bilen på uppfarten....SÅ SKÖNT!
Om han bara kunde lära sig att lyssna till mig första gången då jag säger något...det vore ännu SKÖNARE.

Har reflekterat över hur det kommer sig att minnet av lastbilen går i slowmotion...jag har inte ens några minnen av ljud - bara att den passerar framför mina ögon...och känslan av att trycka ner bromspedalen utan något resultat...

Det var inte så att mitt liv passerade men det gav mig ytterligare en känsla av skörhet.
Ta vara på dagen.

Har precis läst boken Den hungriga prinsessan och fick många sanningar serverade - läste den och kände igen, ord som beskriver det som jag själv inte kunnat formulera- något att ta upp på terapin...

Nu ska jag krypa ner tätt intill W, snosa lite på honom, och fyllas av värme och kärlek och förhoppningvis hinna sova lite..innan det är dags för amning....

P.s Idag frågade O mig varför jag var så sur? Kände att hon har så rätt, jag är en riktig surkärring just nu, jag har inte det tålamod som en levnadsglad bestämd treåring behöver-
jag orkar inte jaga henne för att borsta tänder, eller klä på någon som inte vill men som vill, men som ändå inte vill...Och jag blev lite paff när hon sa det: Varför är du så sur, mamma?
Kände mig så kass - visste inte vad jag skulle säga: sa att jag fått sova så lite så att jag inte orkar vara så trevlig..Jaha sa hon, sov lite nu då mamma, på min arm...
Gull unge.

Jag är lite labil just nu, allt känns så enormt mycket och det är svårt att värja sig.
Mitt i alltihop har vi Hs moster på besök, en 79 årig dalkulla med ett stort men trött hjärta, som vill så mycket men som inte längre har orken.
Vi kom överens om att hon skulle stanna tills på lördag - vi: jag och H, men så igår förstod jag att H inte alls sagt det till henne- hon planerade att stanna tills nästa torsdag.
Jag blev gråtfärdig, nästan hysterisk - kände spontant: Jag vill inte, vill inte, vill inte....
Sa till H att det fick han prata med henne om, senast söndag ska hon hem..6 dgr med oss i babybubblan räcker...Hs svar: Men då blir hon ju ledsen.
Men jag då- ville jag skrika- Jag blir också ledsen.

H pratade aldrig med sin moster, men hon och jag kom in på det och när hon frågade vad jag och hon skulle hitta på nästa vecka, svarade jag ärligt att jag hade planerat att bara vara och träffa mina vänner...Hon sa då först att hon skulle sitta hemma här och vänta...sedan ändra hon sig och bokad om biljetten till söndag.
Och man kan ju tro att jag skulle jubla av glädje över det beskedet - men jag kände mig bara hemsk - ego Eva - självupptagna människa som inte kan unna en 79 årig kvinna att umgås med sin syskonson och hans barn......

Men jag längtar så till måndag, till att H åker till jobbet och lilla O till dagis...
Jag längtar så att få ligga och titta på lilla W, verkligen titta på honom, njuta av tystnaden och bara få vara en stund ensam med mitt andra mirakel.
Jag längtar efter att få visa upp lilla W och prata med mina vänner, få höra varma och kloka ord och känna omtanke.
Jag längtar efter att hämta O på dagis, att H kommer hem på middag och vi får vara en familj med en vardag....utan någon annan här.

Jag tycker att det har varit svårt relationsmässigt denna gång, svårt att bara få vara, att andas och att stanna upp...men ändå känner jag mig småsint och hemsk, som inte unnar henne att stanna.
Sådan är jag.

W har gått upp med rasande fart, väger nu 4270 gram, äter så att han sätter bröstmjölken i halsen, är så grymt söt.
Stora syster är omöjligt mer labil än jag, hon gråter för ingenting, vill sitta i bebisstol, om jag ska amma lillebror så vill hon absolut sitta i knät precis då, hon tjyvnyps, och vill gärna bära honom...
Det är en balansgång. Jobbigast är att se henne så himla ledsen.

Nu ska jag sova, sömn botar inte allt men det hjälper en hel del.
Natti!

Stora gråtardagen

Idag gråter jag - sådär massor, hela tiden, tårarna faller, snoret rinner och ögonen svider.
Jag gråter över att det är så svårt att få vardagen att gå ihop,
jag gråter för att jag inte fått sova på flera nätter,
jag gråter för att allt känns lite övermäktigt - lycklig och livrädd på en och samma gång
jag gråter för att H inte verkar må bra,
jag gråter för att jag inte räcker till, för att mitt tålamod brister,
jag gråter för såriga bröstvårtor, eftervärkar och blodet som aldrig slutar rinna...för att jag inte ens kan steka ett par hamburgare utan att bränna vid dem.
Jag gråter för att jag orkar inte ens ta tag i saker och ting eller för att jag inte kan vara det stöd som jag vill vara till H.
Jag gråter för att H inte kan vara något stöd för mig-just nu.
Jag gråter för allt som hände förra veckan, rädslan då de gick ut med Wilmer, alla sladdar, blodprover och så....det var faktiskt himla läskigt.

Ja, jag gråter.

När det inte blir som man planerat...

....fick precis ett samtal från MVC, de har kollat upp vad som gäller med vattkoppor och små nyfödda. De rekommenderar inte att man utsätter nyfödda barn för smittorisken.
Det innebär alltså att lilla O inte får träffa bebisen förräns hon har fått vattkopporna och de har torkat ut....Lilla O får inte komma till patienthotellet.

Jag vill faktiskt bara gråta, för jag hade målat upp en bild om hur det skulle vara....hur de skulle få träffa varandra första gången..och som det ser ut nu, så blir det inte så....
För jag vill ju inte utsätta bebisen för någon fara, amning + att jag är immun kan ge ett visst skydd, men samtidigt så står det på hemsidan att vid vattkoppsinfektion hos nyfött barn som insjuknar vid 5-10 dagars ålder innebär risk för allvarlig infektion med viss mortalitet.
MORTALITET: DÖDLIGHET.

Jag vågar liksom inte ta den risken. Bära ett barn i 9 månader, föda det, och sedan lite vattkoppor och.... även om risken med sannolikhet är låg, så vem vill chansa?

Nåja, jag är lite allmänt låg idag, lilla O har ögoninflammation - men är för övrigt hur pigg som helst...Hon är bokstavligen överallt och jag vill bara vila.
Det är mamma hit och mamma dit, det är lägga pussel, läsa bok, spela spel, leka lek, och själv vaggar jag runt höggravid och vill bara skrika! Jag blir så irreterad på allt.
H får nog vara hemma imorgon, jag orkar helt enkelt inte...

jag orkar inte.

Jag kan!

Jag kan och det känns så bra, har gått och väntat på att H ska göra något åt våra utemöbler, men han har haft en låååång lista med saker som han ska göra, så det har inte blivit prioriterat.
Så idag, när H och lilla O åkte på bio, drog jag på mig kläderna, och började fixa och dona.
Skruvade i sär möbler, fick bär hjälp av J och vips så var det klart. Lilla O sandleksaker en gigantisk ikeakasse, möblerna i säkert förvar i lekstugan och nu kan vintern och frosten komma på allvar...känns så skönt.
Åt lite lunch, tog en promenad runt kvarteret i solskenet, gick inte så snabbt och det var inte så bekvämt men det gick bra. Kom hem, läste en bra arbetarroman, Johannas saga, levde mig in i 1800 talets Sverige - det är så skönt att fly in i en annan värld. Somnade, läste lite till och vips så kom H och O hem.

Känner mig kär och trygg. Känner mig harmonisk. Det känns så bra.
Jag har riktigt bra vänner, bra föräldrar (pappas fru har lagat mat till oss i mängder att ha när bebisen kommer) mamma som alltid är stand by....
Oron som finns handlar inte om förlossning utan om vardagen efteråt, om hur lilla O ska ta det, om hon kommer att få vattkoppor i samband med bebis ankomst..och så...
samtidigt tänker jag: vad skall jag göra åt det? Vi får ta det som det kommer...vi har inget annat val.

Nu ska jag hämta bubbelsaft till O.

Veckan som gick...

Måndag: Middag hemma hos god vän, god mat, trevligt sällskap - kan det bli bättre?
Tisdag: När jag vaknade kändes det som om jag blivit överkörd av ett tåg - blev sängliggande större delen av dagen- helt slut. Hyrde några videofilmer, svängde förbi med O till pappa och blev serverad middag.
Onsdag: Lyssna till en föreläsare som var allt annat än bra...åt lunch med A, (nice) hem och sova en liten stund- mamma hämtade O, hem till mamma till dukat bord...
Torsdag: Har hittat ett gammalt fotografi av min morfar från Finland Sulo Pousie från 20-30 talet när han var en ung gymnast. Inte en gnutta fett! Värsta atleten! Kopierade kortet, köpte ram och det blev så fint...På kvällen lagade H middag...
Fredag: Hemma hela förmiddagen, tittade på Sex in the city, min syster hämtar O på dagis- de fikar och går på biblioteket...vi återförenas hemma hos pappa. De bjuder på Italienskt. Mumsigt. Ja, just det springer på en god vän, E..blir så glad så glad av att se henne..det var evigheter sedan. Hinner utväxla några ord..innan vi måste vidare.
Lördag: O får en kompis på besök, vi veckostädar, åker till Ulriksdals höstmarknad, O får en Dora ballong, snart ska jag laga tacos, bänka mig framför tvn och bara vara....

....