..Filefjonka muggen står på bordet, shoppinglistan är skriven, lilla O tittar på Dora och lillebror sover i sin ljusblåa pyjamas med lastbilar på. H har precis vaknat och snart ska hela familjen stuva in oss i bilen och åka till Arninge och handla.
Livet känns ganska bra, väldigt bra om man stannar i det lilla - dvs inom dessa fyra väggar.
Om man tar bort alla måsten, alla släktingar, och bara tänker på bra saker- som att vi har två friska underbara barn, ett hus, en massa bilar (vilket vi absolut inte måste ha...men men) vi har jobb, bra uppbackning gällande barnen...
Jag vet att mitt förra inlägg skrek ÅNGEST, det är sådan jag blir när jag fastnar i en känsla - då jag inte kan mig upp eller ur....kvävande känsla. Funderade på att ta bort den ett tag, men så...känner jag: nej sådan här är jag. Upp och ner, hit och dit. Och jag är inte ensam om att vara sådan.
Med handen på hjärtat så har den här resan med att bli tvåbarnsförälder varit enormt tuff, omställningen har varit så STOR. Jag tycker personligen att det har varit mkt tuffare än när vi fick ett barn. Man räcker liksom inte till- inte till någon och framför allt inte till sig själv.
Jag måste lära mig att värna om mig och min familj, slå staket runt och bara öppna grinden när vi kan, vill och då det känns bra. När man tvingas öppna grinden - och allt innanför är kaos- känns det inte bra...det var det som hände.
Och jag bara bröt ihop. Mänsklig.
Tack A, för ditt sms mitt i allt. Välbehövligt. Du har rätt jag ska inte vara så hård mot mig själv.
Nu ska vi in shoppingkaoset. Sen ska jag och barnen fika hos en vän.
Stor kram till er alla,
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment