Går rak i ryggen med blicken framåt och med raska steg.

Framåt.

Ja det går framåt.

Och det är så himla skönt.

Lagar mat i fantastiska färger.

Nya smaker som landar på tungan.

Tycker inte om säger 4 åringen och ber om smörgås.

Vilket hon får.

Känner mig lite upprymd över att jag tagit tag i en massa saker,

rensat saker, lagt ut kläder på tradera, börjat äta och motionera.

Jag är på gång.

Jag är laddad.

Jag är redo.

Grät så det skvalade på terapin.

Gick genom stan med rödgråtna ögon.

Känns så befriande att hitta ord och få insikt.

Det förflutna kommer igen.

Men det förflutna är just det förflutna.

Nu är nu.

Nu kan man göra annorlunda.

Nu kan jag välja om på nytt.

Resa bokad till Teneriffa. Vilken glädje!

Gjorde lyckodans a la Eva.

Here we come.

Skål för att vi satsar. För att vi inte ger upp.

Ser fram emot ny miljö, att dela en cava med H och spö honom i poker, leka med barnen i poolen och göra dagsutflykter.

Verklighetsflykt är nödvändig. Livsnödvändig. Kärleksvändig.

Känns bra.

Inuti.

Är stolt över mig själv, för att jag kan, för att jag tar tag i saker.

För att jag vågar försöka, för att jag inte ger upp, för att jag är jag - jag är bra.

Härligt att känna så.

Viktigt att känna så.

Vet inte varför allt plötsligt vände, kändes lite enklare och lite bättre.

Kanske var det för att någon lyssnade, någon förstod och kanske var det för att jag tillät mig tänka fritt, öppnade dörrar på glänt och lät mig känna så som jag kände.

Jag är så glad över mina vänner. Över mobilen som klickar till när ett sms har sänts, över långa samtal via telefon eller (vilket dock är alldeles för sällan) i det verkliga livet. Glad över att veta att ni finns- bara ett telefonsamtal härifrån.

Jag är stolt över mig själv just nu. Stolt över att jag vågade låta saker vara, tillät mig vara passiv och att jag höll käften. Kändes vuxet och moget - man behöver inte alltid prata- man behöver inte alltid agera. Ibland bör man bara vara-

Jag är stolt över att jag anmält mig till viktklubben. Att jag ska börja ta tag i min kärleksvalk som bara blivit större och större sedan jag slutade amma...det ska bli en utmaning att äta rätt och röra på mig. Och jag vet utav tidigare erfarenheter att jag kommer att må så mkt bättre. Så är det bara.

Jag förundras över mina stora systrar, hur de snackar skit om varandra hela tiden, bakom ryggen på varandra. HELA TIDEN. OAVBRUTET. På skansen i fredags så snackade N skit om S, så fort hon fick chansen eller tvärtom. Pappa sa att så har dem alltid varit sedan de var små. Och de bråkar om skit saker, som att N vill gå till lillskansen, då bara måste S till älgen först osv.

Och jag förundras över att vi verkligen är helsyskon. För speciellt den äldsta känns som en främmande fågel. Jag förstår mig inte på henne - inte alls.

Jag vill bara ruska om henne och skrika: Men snälla rara människa - vakna!! Sluta var så förbannat negativ, så förbannat egocentrisk, världen handlar inte om dig utan om oss alla.

Men jag säger ingenting. Ingenting alls. Mmm-ar lite grann. Håller mig undan. Orkar faktiskt. inte riktigt med henne. Hennes långa utlägg om att hon inte dricker vatten med bubblor i, eller om hennes förlossningar, eller hur hon får migrän av coca cola light, om hur hon bara måste ha pepsi max hemma för att hon dricker 1½ liter om dagen, om vilka kläder hennes man anser att hon ska ha, om vilket godis hon gillar eller inte gillar. Varför har ni köpt godisbilar? Jag gillar inte bilar..eller åh, I like that - mums så var det slut...eller om hennes extremt långa utlägg om varför hon inte kan dra Ws barnvagn....för att hon kan få en känning i ryggen....

Ja ni förstår säkert. Tröttsamt. H var förundrad över att hon kunde få migrän pga av värmen- han undrade om hon hade konstant migrän i australien då...

Nä, nu ska jag sluta för denna gång.

Kram!

Borde sova men kan inte.

Förundras så över min stora stora stora syster, hon som flyttade till Australien för 17 år sedan.

Hon är 11 år äldre än mig och jag har egentligen inga direkta minnen av henne eftersom hon flyttade hemifrån när jag var 4 år gammal. Vi har samma mamma och pappa och syskon. Men där tar likheten slut enligt mig åtminstone men inte enligt henne.

I bilen på väg mot Mariefred säger hon: Du och jag, vi är dem som är mest lika- ja inte till utseendet men till sättet...Vi är lika du och jag säger hon med ett stort leende på läpparna och jag- jag liksom: mmm(ar)...och tänker tyst: Yeah right.

Min stora stora stora syster är ingen jag vill vara lik. Jag vill verkligen inte vara som hon.

Men hon kanske har rätt, vi kanske är lika?

FASANSFULLA TANKE.

Men varför skulle vi inte kunna vara lika?

Hon är en riktigt labil känslomänniska- det är jag med.

Hon söker svar i bibeln - jag i terapi.

Hon är stökig "messy" like you som hon säger- och ja, jag är stökig..like her.

Men sen tar det liksom slut? Hoppas jag - eller?

Jag vill verkligen verkligen inte vara som hon.

För jag tycker hon är tråkig, självupptagen, tar alltid mat till sig själv först till och med före sina egna barn, tänker alltid på sig själv i första rum och då menar jag ALLTID, girig och snål, lyssnar aldrig på andra, pratar bara om sig själv eller om enligt mig om super tråkiga saker och är extremt omständig och långrandig, hon kommer ALDRIG ALDRIG till sak.

OH MY GOD- JAG VILL INTE VARA HON. Imorgon ska jag ringa mamma och fråga- ja, jag tror ta mig sjutton jag ska ringa alla i min familj och begära ett ärligt svar: Är jag som hon?

Om så, då kan jag inte avsluta terapin efter jul - då bara måste jag jobba ännu hårdare med mig själv....för det vore hemskt. HEMSKT.

Tänk om jag uppfattas som självupptagen, tänk om andra tycker att jag är BORING, omständig osv. Nu tror jag inte det, men tänk om...

På vägen hem igen, så frågar hon sin dotter: E, tycker inte du att jag och Eva är mest lika av alla systrarna? Hon får inget svar- men hon upprepar igen: Eller hur, E visst är jag och Eva mest lika -- Yes, mum- if you say so.,...

No, E...I promise you- I am not as your mum...not even close...(I hope)

Mariefred

Ser den vita gaveln och fönstret där mina gardiner satt förut.

Här bodde jag, levde jag, i ett läsår.

Fick vänner, skrattade med magen, grät så att jag snorade, reste till Indien, älskade, blev kär, fick krossat hjärta, åt Jonas vitlöksbröd, smög åt hamburgare med Emma, bråkade om kompostering och städning, läste om barnsrättigheter, tog långa promenader i Hjorthagen, käkade frukostbuffe, hade filmkvällar, spelade spel, träffade människor från söder och norr, från alla världens hörn. Här hade vi en kurdisk afton, här tog jag tag i många fördomar, här tränade vi till Im a barbie girl och skrattade så att vi höll på att dö, här fick jag ansiktsmassage varje kväll av en pratglad Jonas som aldrig aldrig kunde vara tyst.

Här var det första gången jag prövade mina vingar utanför Täbys gränser-Här började min egna resa. Här klipptes navelsträngen. Här visste ingen vem jag var, där mitt förflutna inte spelade någon roll. Här var jag Eva, inte lill Lena, eller Eva T, här var jag liksom jag och jag fick vänner.

Ja, det var en fin dag idag- fin och energirik.

Fix you med Coldplay

When you try your best but you don't succeed

 When you get what you want but not what you need

 When you feel so tired but you can't sleep

 Stuck in reverse  

And the tears come streaming down your face 

When you lose something you can't replace 

When you love someone but it goes to waste 

Could it be worse?  

Lights will guide you home 

And ignite your bones 

And I will try to fix you  

And high up above or down below

 When you're too in love to let it go 

But if you never try you'll never know

 Just what you're worth  

Lights will guide you home 

And ignite your bones And I will try to fix you 

 Tears stream down your face 

When you lose something you cannot replace 

Tears stream down your face And I  

Tears stream down your face I promise you I will learn from my mistakes 

Tears stream down your face 

And I  Lights will guide you home

 And ignite your bones 

And I will try to fix you 

Längtan bort

Skulle allt kännas och vara annorlunda om vi hade sand mellan tårna?

Om vi vore någon annanstans än bakom bullerplanket?

Om det var ljudet av havet som brusade istället för bilar som köar på väg in till stan?

Letade resor på skoj på internet- blev till allvar när jag hittade en billig flyktort för 25 000 kronor för mig, H och barnen. 14 dagar till Thailand.

H förnuftig. Jag med en enorm längtan efter spontanitet och verklighetsflykt.

Ingen bra kombination.

Jag vill fly bort med min lilla familj. Hålla om. Hålla kvar. Hålla levande.

Vi mår inte så bra här hemma just nu.

Hittar inte riktigt fram. Kompassen är trasig. Kartan är förlagd.

Lilla O får raseri utbrott som inte liknar denna värld.

På mitt vänstra ben har jag ett bitmärke lika stort som en handflata.

Ett bett från en galet arg 4 åring som inte fick som hon ville.

Benet svullnade upp. Mitt hjärta gick itu.

Utbrott en gång om dagen minst. Jag dör - jag dör skrek hon bakom dörren.

Men om jag försöker nå henne, slår hon mig, biter, rivs, drar i håret.

Vart kommer all denna ilska ifrån? Vi försöka prata om det när ilskan inte är på besök, men får inga bra svar. Hon är för liten för att förstå.

Kramas mamma, i minst 6 år sade hon nu imorse och vi kramades, kramades, kramades- men världen väntar ju utanför - och även om jag drar ut på tiden- så räcker det inte till.

Hon får inte nog, helst vill hon krypa in under huden också- om hon fick.

Så jag vill bort. Ta henne med mig och resa iväg. Där vi kan bygga sandsslott och kramas.

Där vi har tid för varandra. Alla fyra.

Därför blir jag arg på nej sägaren. Jag behöver det här och det nu.

Befall oss, Tingeling!

Jag befaller dig, jag bönar och ber; låt oss fly en stund.

Låt oss få vila upp oss. Andas och börja älska igen.

Innan det är försent.

Har du lagt champagne på kylning och köpt hem röda rosor nu då? Så sa min kära "svärmor" till mig när hon ringde i lördags då H skulle komma hem efter 10 dagars frånvaro.
Nä, svarade jag - jag förväntar mig att jag får det.
Behöver jag skriva att hon blev förbannad? Stött och upprörd. Prinsen kommer hem och jag har mage att inte jubla av glädje- ställa till med välkomstfest osv. Du har ju inget att gnälla för, två barn är väl ingenting att ta hand om...osv.
Jag vet att jag inte borde ta åt mig, utan bara skaka av mig det...lägga på luren och tänka att kärringen är inte klok. Men det retar mig så in i norden. TOKMYCKET.

Jag är så himla trött just nu. Trött på grund av sömnbrist. Trött på att vara hemma. Trött på att vara trött. Det märks att du är missnöjd säger H, du letar fel över allt.
Sant, men han underlättande inte det hela med att komma hem och kritisera städningen. Jag gör så gott jag kan men jag orkar inte.
Jag är slut som människa just nu, saknar mig själv,rätten att vara mig och att få göra saker utan att bli avbruten hela tiden. Att kunna få stå i duschen hur länge jag vill utan att ha ett barn utanför eller i duschen, att få ligga kvar och dra mig i sängen, läsa en bok hur länge jag vill.
Jag är smått orolig för framtiden gällande jobb, hittar inga att söka, vill inte tillbaka till mitt gamla.

Jag saknar känslan av friheten, av att trampa fram i skogen och leta svamp, lägga mig raklång på en klippa och stirra upp i himlen. Idag låg jag i sängen och storböla - snor och tårar- vill bara bli lyssnad på men H känner sig kritiserad och blir förbannad. Slår näven i väggen och skriker.
Han säger att han inte kan byta jobb, det är inte läge nu...och jag vet det - men sanningen är att jag vet att jag inte klarar det längre. Jag KLARAR inte av hans resande längre. INTE ALLS.
INTE EN GÅNG TILL. Så känns det idag, så har det känts ett bra tag men det är som om han inte hör mig. Som om jag pratar för döva öron.
Du lyssnar inte skriker han, du förstår inte.

Men kanske är det så att det är han som inte lyssnar, att det han som inte förstår, jag orkar inte det här ensam- jag är inte gjord för det. Jag klarar det inte. Inte nu när barnen är små, sen kanske men inte nu. Så enkelt och så svårt är det.

Fan, vad jag tycker att allt är svårt. Fan helt enkelt.

Inser med viss frustration att jag är lillasyster.
Lillan i familjen, den man värnar om och kring, den man kan mästra och som man skall hjälpa, den man har en tendens att tycka lite synd om och vill ta upp i knät och krama om (och det är ju inte alltid fel) MEN oj, jag är liksom vuxen nu.
Ja, jag är vuxen nu, är utbildad socionom, har lån, en karl och två barn men ändå så är jag lilla lillasystern. Så är det bara. Alla vill väl, alla vill så mycket, alla tycker så mycket om mig och mitt liv och själv blir jag bara förvirrad- har svårt att fatta egna beslut och stå fast vid dem, får lätt dåligt samvete, vill så gärna bli omtyckt av allt och alla osv.

Och ibland när jag står framför spegeln så undrar jag vem det är jag ser.
Vem är jag? Vad vill jag? Vad kan jag? Vad är min styrka kontra mina svagheter?
Alla dessa roller, olika sidor av mig själv - vem är jag när det kommer till helhet?
Vem vet- inte du...
Vem vet - inte jag...

Nåja, sakta men säkert läggs små pusselbitar på plats. Att vrida och vända på dem 45 minuter i veckan ger insikter som ibland är smärtsamma och ibland ger sinnesfrid. Så är det bara.
Så är livet.
Det rymmer så oändligt mycket- svart och vitt och alla färger där emellan.
Härligt, förfärligt och alldeles alldeles underbart.

Ordbajseri i högsta grad, dags att sova känner jag.
Natti!