När andra faller

När andra faller, vad gör man då?
Tar emot dem innan de slår i marken?
Ska man hindra dem från att falla?
Eller måste man låta dem falla och sedan finnas vid deras sida?
Det finns ju inget bra svar, jag vet det - en del måste falla till marken, andra kan man dämpa fallen för, och en del fall kan man faktiskt förhindra.

Det är relativt enkelt för mig att fatta beslut när jag är yrkes E, men privata E kan bli lite handlingsförlamad.

För personer som jag ÄLSKAR faller runt omkring mig.
På olika sätt, i olika hastighet, men de faller och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.
En vill jag nästan ska falla och det hårt - det är hemskt att erkänna men så är det..
En annan vill jag bara ruska om, slita tag i och skaka hårt och länge och få personen att vakna upp, tänka till, tänka om och komma tillbaka på rätt spår igen - och det tär på mig. Jag försöker hinta lite fint, försöker men vet att personen ifråga bara kommer dra sig undan...försvinna bort..
Men shit som jag älskar denna människa och det gör ont att se att hon faller faller faller....men i längden vem blir jag om jag inte gör det jag kan? Vem blir jag om jag bara sitter här och tittar på, med motiveringen att jag inte bör lägga mig...när jag verkligen verkligen borde lägga mig i?

Två andra vill jag bara men HALLÅ, fan tjejer ni är liksom helt fantastiska men era karlar de uppskattar ta mig fan er inte alls..Ni är snygga, roliga, smarta, härliga men ni tar för mycket skit. Sluta med det! Stå upp för er själva, var lite besvärliga och få in lite djävlar anamma...Vad tycker du? Vad vill du? Vad känner du? Börja inte meningarna med: vi tycker så här, "pelle" och jag tycker...ARGHHH..Det retar mig...Vart försvann min kompetenta vän? Jag VET att inte Du tycker så egentligen, men att HAN tycker så....

Med det menar jag inte att jag är perfekt eller min och Hs relation är perfekt..absolut inte....med det menar jag inte att jag inte FALLER ibland, för alla som känner mig vet att jag FALLER då och då....och jag kan också behöva bli omruskad ibland. I know.

Men det är liksom inte enkelt, när E en vän som står mig så nära, men som jag aldrig aldrig träffar numera (så himla trist) vågade vara ärlig mot en vän - kände jag hur jag beundrade hennes mod. För det är inte enkelt att säga sanningen, eller åtminstone sin egna sanning, det är inte enkelt ...men viktigt ibland. Det kan göra svidande ont och man vill dra sig undan, värja sig...

Jag ska försöka hitta ett sätt att nå fram, få fram - det jag känner. Mer kan jag inte göra.
/E