Fy fan vad man kan bli lurad.

Jag har aldrig påstått att jag är en ängel.
Jag är välmedveten om att jag är långt ifrån perfekt,
och att jag gör misstag - ibland stora, ibland mindre stora.
Men för fan, jag är faktiskt en människa.
En helt vanlig människa med kött och blod och en massa känslor.

Jag klev in i ett minfält när jag tog det nya jobbet - hoppade rakt in i ett hav av frustration.
Missnöjda individer som kränker varandra. En chef som är instabil.
Och jag har faktiskt försökt hålla mig passiv ett bra tag men idag kunde jag inte hålla käften.
Och priset är för en människa som inget annat vill än att bli omtyckt - är ganska högt.
Förvisso var min bödlar människor som jag ändå inte vill umgås eller jobba med, men fan vad kalla hatiska blickar kan göra ont. Anledningen till min avrättning var 1) Jag sa ifrån när de behandlade en annan kollega respektlöst - 2) Jag klantade mig, eller snarare det beror på hur man ser det, men enligt dem begick jag det största nästan helt oförlåtliga misstaget man någonsin kunnat göra - och jag är numera en kollega som man inte kan respektera! Min strategi var att lägga mig platt, be om ursäkt - för jag kan faktiskt förstå på ett sätt att de känner sig besvikna- men sanningen är att det handlar egentligen inte om mig.

Men jag fick också en massa tack efteråt, en annars ganska stukad man tackade för att jag ställt mig bakom honom och backat upp. Min chef sa att hon hoppades att jag inte tröttnade utan att jag stod ut - då hon inte vill förlora mig. En annan sa att när hans verksamhet privatiserats vill han anställa mig på stört. En annan kollega sa också att det var bra att jag höjd nivån, och när jag sa att jag tyckte att priset var högt. Sa hon helt enkelt: Vi jobbar inte för att få nya vänner, lyft dig själv högre en dem...

Så på något sätt kom en hel del positiva saker ur det negativa.
Men skakig var jag, tufft var det, men jag överlevde.
Men i längden, så ärligt talat inte fan orkar man ha det så här?

Nu ska jag basta....

Skratt med magen

Händelserik dag med ett brett känsloregister;
dåligt morgonhumör, ilska, tårar, ömhet, trots, skratt, trygghet, jag älskar dig, glädje och hopp.

Jag har kört smarten, vår lilla ufobil, jag har spelat alfapet(vann för övrigt!) och wii. Jag har handlat, lagat och ätit mat, mailat, skrivit inbjudningar, planerat, fått fler tjejbesökare, träffat nya ungdomar och lyssnat och pratat och pratat med chefen och fått beröm. (Kändes bra!) Varit på familjerådgivning och ventilerat.Installerat nytt sidebyside skåp - och tömt det gamla. Det händer saker mest hela tiden.
Har blivit bjudna på barnkalas, middag och dop - det ser jag framemot.

I helgen ska H och jag hyra film och äta gott, bara han och jag, en flaska rödvin osså god mat - ska leta recept och längta..kanske kan jag ta hem wii från jobbet så att vi kan spela?

Idag känns livet bra!
Puss och kram e

Somnade tät intill en nyss hemkommen sambo.
Skönt att han är hemma igen, någon att dela vardagen och ansvaret med.
Måtte han inte åka på någon resa snart igen, jag mäktar inte med.
Lilla O påhittig, trotsig och tålamodskrävande.
Lilla jag som försöker fostra, sätta gränser, och andas när tålamodet tryter.

Du får inte, nej O, kom hit, jo du måste ha overall, nej inte kasta, man får inte bitas, låt mamma vara i fred bara en liten stund, vänta lite, klart vi ska gosa, nej inte fler än tre sagor, ligg still, man måste borsta tänderna, pippi? Igen? Kom så får mamma gosa, osv.

Känner att jag aldrig får göra något färdigt. Känner att jag alltid blir avbruten mitt i oavsett vad jag gör, om det inte är lilla O så är det H...och ändå längtar jag efter ett till barn.
Konstigt.
Ja rent utsagt märkligt men sant.
Jag vill bli med barn igen, ha en bebis i magen, längta och planera, och det fastän min egna tid kommer att begränsas ännu mer....

Har bestämt mig för att leta nytt jobb med mänskligare arbetstider, inte för att jag inte tycker om mitt jobb, (I löve it!) men för att det går inte ihop...jag vill inte vara helt slut hela tiden..så är det bara....och jag HATAR att jag blir så beroende av mina parents...(hur gulliga och go de än är..)

Nu ska jag leta efter en spabehandling - jag är i så enormt behov att bli omhändertagen, om så bara för en timme...

Puss E

Vill ni se en dålig mamma - se på mig!

Ångesten är stor.
Stor för att jag brister, höjer rösten och snäser.
Jag är inte den mamman som jag vill vara just nu.
Jag orkar helt enkelt inte...och en trotsig 2,5 åring gör inte saker och ting enklare.
Men såsom jag skäms - när bägaren rinner över.
Skäms sådär skit mycket.

Några ungdomar "skoj"slogs utanför pressbyrån, brydde sig inte ett dugg om att det fanns barnfamiljer och andra människor där - jag kunde inte hålla käften sa till dem, och vet ni?
De käftade tillbaka - otrevlig, ohyfsade och började tjafsa om att jag kört på dem med vagnen (att de ramlade framför min vagn...hörde tydligen inte till saken) och de fick mig omöjligt på ännu sämre humör. Och alla andra vuxna som bara passerar och låtsas som ingenting - ger jag inte heller mycket för!!

Lilla O gallskrek hela vägen hem i bilen, tills hon somna, hon ville inte vara fastspänd, och jag ville bara brista i gråt. Bar in henne, bytte blöja, satte mig framför tvn, hällde upp ett glas röd vin...och bara dum glodde.

H ringde när jag var i centrum. Han ska på fondueafton på jobbet, har åkt bräda hela dagen, och jag bad att få lägga på....jag orkade inte höra att han hade det bra...(förlåt men jag orkade inte- och jag vill inte vara så missunnsam.. men ja, ni kanske förstår eller?)

Usch, helt enkelt. Usch - usch...vissa dagar ska man inte kliva upp helt enkelt.

Puss och kram e

Hemgång efter en lång dag

Jag jobbar med ungdomar.
Det är en stor utmaning.
Det är roligt, krävande och intensivt och ibland enormt påfrestande.

Idag var en av killarna på mig HELA TIDEN.
Tröttsamt. Och mitt i allt så sökte han upp mig hela tiden, ville vara där jag var, men kunde liksom inte bete sig normalt. Skumt...
Osså var det en tjej som hatade, såsom hon hatade - allt och alla.
Hat, hat och så hatar jag den grymt mycket och den osv.
Könsord, och slå lite på varandra.

Oj oj oj.

Samma kille brukar vara ur go mot mig, han hade väl en dålig dag helt enkelt.
Nåja, ännu en dag..imorgon en ny osv.
Det är som det är.
Ibland kul...ibland mindre kul...men sånt är livet.

Kramar till er alla!

Jag orkar inte...

JAG ORKAR INTE.
En enda mening som maler i mitt huvud.
Jag orkar inte, men vad spelar det för roll?

The show must go on. Det känns inte som om jag har så många val?

H är utomlands.
Min mamma är sjuk sedan 6 veckor tillbaka.
Lilla O är i trotsåldern och har gett ordet NEJ en helt annan innebörd.
Min svärmor behöver hjälp.
Och jobbet kräver sitt.

Jag gör mitt bästa.
Jag försöker.
Men fy fan vad jag är trött, trött, trött.

Jag är i enormt behov av egen tid.
Egen tid.
Ni vet läsa klart en bok, ligga kvar i sängen utan känslan av att jag borde stiga upp, kolla på såpor utan att bli störd.
Kontot EGEN TID ligger så förbannat mycket på minus.

Det gör mig arg. Idag blev jag förbannad på terapin. SKIT ARG. IRRETERAD. UPPRÖRD.
Ville bara be henne dra åt...vet inte varför, men jag kände att vi berörde saker som gjorde mig sådan. Obehagligt milt sagt.

Nåväl, trött E ska gå och sova.
Natti, natti...

SUCK

Ibland ogillar jag mig själv så grymt mycket.
Igår ogillade jag mig själv grymt mycket.

Jag hörde mig själv mala på om saker, som jag inte borde malt på om.
Bla, bla, bla, en massa ord, som formade negativ känsla i hela magen.
Usch!

Vi har interna konflikter på jobbet.
Och jag brukar sitta lite i mitten och försöka medla.
Men igår hörde jag mig själv snacka skit. Och det gör mig till en liten människa.
Skitsnacket rörde en person som jag faktiskt bryr mig enormt mycket om, som jag nästan träffar oftare än min egen familj, men som inte lyfter många handtag (om ens några) på jobbet.
Jag har försökt att ta det med honom - men man når liksom inte fram.
FRUSTRATIONEN BLIR ENORM.
När man sitter bredvid någon som inte sköter sitt jobb och som ärligt talat inte verkar bry sig ett skit om det!

Och det är inte bara jag som är frustrerad. Resterande av arbetsgänget bubblar av frustration.
Det pyr och stämningen blir skit kass.
Tidigare försökte jag försvara, förklara och ta ansvar - men sanningen är att man kan inte försvara någon som inte sköter sitt jobb då framträder jag själv som en idiot.
Och när jag tagit ansvar (det vill säga hjälpt till eller tom gjort personens arbetsuppgifter) får jag skit för det och inte hjälper jag honom i längden heller.
Och chefen bryr sig inte heller det minsta, hon vet vad som pågår men ger istället personen mer löneök.. va?
Jobbigt. Konstigt och inte alls sunt.

Som sagt, ibland blir man en person som man själv ogillar..så nu gäller det att hitta nya strategier att hantera situationen....

Ve, den som ger sig.

Ikväll kommer Hs syster med familj. Vi ska ta ett glas vin eller två. Blir nice!
/E

En dag i mitt liv

07.00 - masar mig upp ur sängen. Lilla O som ligger på min arm vaknar. Mamma, min mamma - gos bara en liten stund....Det tar emot att behöva gå upp, ligger kvar fem minuter.

08.00 Sitter i bilen, en bra morgon. Nyduschad, två mackor i magen, ett glas jucie, lilla O färdigklädd och på bra humör.

08.10 framme vid dagis. Ingen stress denna morgon, hinner små prata med fröknarna, lilla O är glad busar med ett av de andra barnen.

08.30 - På jobbet, första mötet - samtal med en eventuell föreläsare. Går bra. Det blir en spännande föreläsning

09.05 Åker med Tommy för att presentera honom för handledarna på de praktikplatser som jag jobbat upp. Trevligt - Bikupan i Näsbypark är ett litet guldkorn!

10. 45 Tillbaka på jobbet. Blir inkallade till ena chefen som har behov av att sätta mig på plats idag. Vill informera mig om mina arbetsuppgifter - nickar och ler, men ärligt talat bryr jag mig inte ett dugg...Har inget som helst förtroende för henne men som sagt hon är min ena chef. (Hon var sur för att jag blivit kallad på ett möte som hon ansåg att jag inte skulle gå på 1) Jag gick aldrig på mötet 2) Det är väl inte mitt fel att jag blir inbjuden? Pratar med min andra chef, vi skrattar åt eländet. Kollar mail.

12.00 Lunch med en kompis.

13.00 Förläsning för polisen - gick helt ok.

14.30 Åker förbi hemma och hämtar jordgubbssylten till kvällens pannkakor på 47:an. (Har man glömt så har man)

14.45 - stannar till på 47:an.

15.00 Besöker en av skolorna på närområdet. Berättar om mitt jobb, om eventuella samarbeten, får frågor, svarar, nickar och ler.

16.00 Åker till dagis

16.15 Vi åker till lilla Os bästis och leker en stund. Försöker föra en vuxen konversation, går inte så bra.

17.35 Åker hem, värmer risgrynsgröt (orkar inte laga mat!) Äter med familjen, pratar om dagen. Börjar dammsuga, plocka och fixa.

18.40 Telefonen ringer. Pratar med en gammal vän som behöver råd.

19.20 Lägger på.

19.25 Pussar på O, åker till jobbet. Gårdsmöte.

21.00 Hemma. Äntligen. Lilla O har inte somnat, smyger mig in och tar över nattningen. Vi läser Örnis bilar, sjunger godnattvisor och kramas. Härligt.

21.30 Sätter mig framför datorn. Kollar mailen, facebook, nyheter, slö tittar på efterlyst.

Godnatt!

Ett glas rött, mysbyxor osså pop corn

I fredags sov jag och lilla O över hos min syster.
Stora syster L och jag hade en ambition att vi skulle få prata lite med varandra.
Men vi gav upp ganska snabbt, lilla M ett halvår, lilla O 2 ½ år osså stora M 5 år...det säger sig kanske självt? Att man inte hinner prata så mycket alltså...

Lördagen avlöpte med en promenad till Täby C, vi prövade ett nytt recept från Arla - fläskfile i ost och senapsås, öppnade en flaska vin (som vi inte drack upp) - jag började sortera lilla Os kläder, och sen spelade vi sänka skepp. Lugn lördag med andra ord.

Söndag - soooovmorgon för mig. WONDERFUL. Jag behövde det verkligen. Därefter åkte hela familjen på barnkalas. Korv med bröd, glass och godis. Färden gick vidare till Krauta, Rusta - ni vet en sådan där - vi måste inhandla nödvändiga saker biltur...med en överspeedad sockerkickade O....Hemma igen, laga mat, fortsätta sortera, omorgansiera garderoberna, hänga tvätt, ta titt lite i datorn paus....och sedan - lång promenad med familjen.
Och nu hemma igen, nersjunken i mina rosa mysbyxor, H lägger O och jag blir bara tröttare och tröttare....

Det var skönt med en lugn helg, det är skönt att bara vara och inte har så mycket inplanerat.
Samtidigt så trivs jag med att hitta på saker...svår balansgång.

Nåväl, jag ska inom en snar framtid ha :En tjejmiddag för mammagruppen. Ordna ett homeparty med sexleksaker - thats fun! Kanske åka på en kryssning?

Har man inget att göra- så hittar jag på något att göra.
Sådan är jag!

Kramar e

Jag kan inte släppa tanken, att om jag försvann nu skulle lilla O med stor sannolikhet inte komma ihåg mig.
Hon skulle se fotografier, halvtaskiga videofilmer då jag vägde ++, kanske skulle hon studera mitt ansikte noga, mina rörelser, lyssna på min röst - men hon skulle aldrig få lära känna mig.
Och jag skulle aldrig få lära känna henne.

Det är så otäckt, vansinnigt skrämmande för mig att jag liksom inte kan släppa det, jag ältar det om och om igen, samtidigt är det skit bra att dessa tankar passerar mitt huvud, att de skakar om mig - och får mig att inse hur värdefullt allt är.
Hur viktigt det lilla är.

Imorse när vi skulle gå upp, viskade lilla O..nej, mamma, vill ha täcket, du och jag gosa en liten stund, snälla? Vi låg kvar, jag luktade på hennes hår, kramade om hennes lilla kropp osså låg vi och små pratade i mörkret, om pippi, emils häst lukas, om dagis, om mormor, om pappa som flyger till Tyskland, om maja och kusinerna, om tjuvarna och spöken...om nyponsoppa och knäckebröd, om pojken (lilla Os docka) ...osv...
Vi gosade bra länge imorse, och jag kom sent till jobbet men vad gör väl det?

Det är ju relationerna till andra som är livet. Åtminstone för mig. De är de som gör livet värt att leva.

Imorgon ska här gosas, sedan ska jag föreläsa, förebereda en lektion, och en massa andra saker och sedan ska jag ut med jobbet..livet går vidare...men jag är glad att jag fått mig flera tankeställare - man behöver det ibland!

Kram e

DÖDEN

Igår dog en gammal klasskamrat till mig.
Hon blev påkörd på väg till stallet.
Hennes mamma satt barnvakt åt hennes lilla son, som precis fyllt ett år.
67 blodpåsar fick hon. Mjälten och njuren opererades bort.
De trodde att det kanske skulle vända men hjärnan gav upp - och de var
tvunga att ta ett beslut.

Fy fan vad fruktansvärt.

Jag såg henne på coop forum för en vecka sedan, vi hälsade inte på varandra men vi såg varandra på avstånd. Hon åt snabbmat med sin lilla familj. Jag konstaterade att hon hade fått barn. En son. Tänkte typ kul att hon fått barn..
Nu är hon död.

Hennes son kommer aldrig att få lära känna henne.
Han kommer aldrig få veta vem hon var -
fy fan.

Pratade med en annan gammal klasskamrat, han är fn soldat och har jobbat i många länder, ska bli pappa för första gången och har precis gift sig.
Han blev så klart skit ledsen, de umgicks mycket förr, men så sa han: Allt jobb med liv och död, allt jag har sett har gjort att jag har lärt mig att uppskatta livet så mycket mer. Min fru, min familj, mina vänner.

Det är sant.

Jag kände inte Frida, jag känner inte hennes familj - men jag känner att det skulle kunna varit jag, eller någon jag älskar, umgås med eller bryr mig om.
Nyss levande - nu aldrig mer.

Har sagt det förr och säger det igen,
var rädd om dig själv och dem som du älskar.

Kram e

Lördagen....

Vi vaknade sent. Sega låg vi och drog oss i sängen men sedan tog vi tag oss i själva och packade in oss i bilen och styrde mot stan. Vi gick på museum. Stadsmuseumet vid slussen, vi träffade P och hennes familj. Barnen röjde inne på lekavdelningen och vi vuxna delade upp oss två och två och gick och såg på utställningarna.

Jag blir så glad när vi kommer i väg och gör något! Det ger mig energi.

På kvällen var jag på bio med P. Vi såg filmen Förtrollad - en totalt meningslös film, men välbehövlig, små skojig och varm film. Det var skönt att bara titta på något så totalt oseriöst och bara njuta av smågodis och egen tid. (Och en mycket snygg huvudrollsinnehavare - my secret boyfriend Patrik D... OH MY GOD!P är tydligen också tillsammans med honom...men, men vi får väl dela?) Efteråt gick vi till Tegel och drack två glas röd vin var, osså prata vi. Pratade och pratade. Jag promenerade hem i blåsten, och njöt av tystnaden och lugnet som uppstår. Var hemma lite efter 23.00 - det var en bra kväll.

Vaknade - återigen super sega. Denna gång satte segheten i hela dagen, har sorterat barnkläder, skurat golvet (O hällde ut några liter vatten när hon badade) fick middagsbesök i form av en morfar, I och farfar. Hittade på en ny variant av fläskkotlett....tog en promenad i mörkret och allt känns bra.

Men, jag fick också ett telefonmedelande att tre killar omkommit i en tragisk bilolycka i Dalarna. Två från Täby, en från Vallentuna. 19 år gamla. För cirka ett år sedan fick vi beskedet om att Hs arbetskamrat blivit mördad. Varför blir man egentligen förvånad? Liv och död går hand i hand. Jag känner en sådan oerhörd tacksamhet över att jag lever, över H och över O- liv och död. Helt plötsligt tar det slut. Så är det bara. Konstigt men sant.

Pussar extra på mina två älsklingar. Säger att jag älskar och känner det också.

Var rädda om varandra och försök stanna upp en sekund och njut av det lilla.

Kram kram E

För 24 timmar sedan ramlade lilla O baklänges från sin nya säng och slog i bakhuvudet.
Som hon skrek.
Jag höll om henne, tröstade, kramade, gosade och hon lugnade ner sig.
Tänkte inte så mycket på det sådär direkt efteråt eftersom O är en vild liten tjej.
Men vid sagoläsningen - började hon kräkas - efter det ville hon bara dra täcket över huvudet och somna. Lät henne somna men ringde samtidigt till sjukvårdsupplysningen som sa åt mig att åka in direkt.

Det var skakigt att köra bil ensam i mörkret med lilla O där bak. Men det gick bra, vi fick komma in ganska snabbt, hon kräktes igen, de undersökte henne och vi fick vara kvar två timmar för observation - men så piggna hon till, sjöng blinka lilla stjärna, pratade i ett och var underbart nog bara SUPER MYCKET hon och vi (hon och jag) fick åka hem med instruktioner att väcka henne efter tre timmars sömn och att om hon kräktes igen skulle vi åka in....

Hemma igen efter två på natten, O lika pigg och lika glad, ville inte sova, skulle laga mat till mig och alla dockor. Men tillslut somnade hon, tätt tätt intill mig.
Och allt gick bra.

Det är otäckt med olyckor. Otäckt att vara ensam hemma när det händer, jag blev alldeles matt, skakig och kunde inte riktigt tänka klart. Kände mig skyldig att jag inte förstod hur hårt hon slog. Funderade på att slänga ut hennes nya säng genom fönstret. Det var skönt att ha henne tät intill mig under natten , skönt att höra hennes hjärta slå.
H var nere i skåne, ringde och sms hela tiden för att höra hur allt var....önskade så att han varit hemma, det är enklare när man är två - även om nu allt faktiskt gick jätte bra.

Nä, nu ska jag sova, jag är enormt trött.

Puss, var rädda om er!