H kommer hem - berättar att han skall åka till Spanien, Rumänien, Nederländerna, Italien och ev. Azerbadjan...den närmsta tiden.
Han säger att han ska försöka vara borta så lite som möjligt typ måndag till torsdag.

Jag vill bara skrika.
Lägger mig på soffan och gråter, sådär tyst, hör hur giftiga kommentarer siprar ur min mun, undrar vad jag gör här...

H med ledsna ögon, leker koja med lilla O, ska snart åka och renovera vidare -
kramar om mig, säger att han inte vet vad han ska säga eller göra...
Att han renoverar för vår skull, att det ingår i hans jobb att resa osv.

Jag vill bara bort. Orkar inte. Vill inte. Känner mig likgiltig.

Alla förhållanden har sina brister och fel, vårt är inte ett undantag.
Känner mig ensamstående, då så mycket ligger på min axlar-
H är en underbar pappa när han är hemma, han hjälper till, tar hand om osv. men han är ju aldrig hemma...

Min mamma levde så i 25 år, 4 barn och frånvarande man: Skilsmässa.
Tusentals kvinnor lever så, män som jobbar utomlands och kvinnan sköter markservice + jobb, men jag klarar det liksom inte...för jag vill inte leva så.

Jag vill inte leva så men jag vill leva med H.
Det gör allt så svårt, att man älskar någon så mycket, annars skulle man ju bara kunna gå, säga att jaha, ska du ut och resa så mycket -fine...gör det men jag drar vidare med mitt liv....föder barn med mamma som sällskap och köper en tvåa.

Det är ju ingen nyhet att han reser, ingen nyhet alls, det ingår i hans jobb minst 60 dagar utomlands, det är bara det att jag klarar inte av det. Jag kan inte hantera det.
Jag blir alldeles förstörd, uppgiven och kall.
Otäck känsla.

Hormoner i rubbning, en kropp som inte gillar att vara gravid, en 3 åring som vill bestämma, bor hemma i mammas lägenhet i väntan på att hemmet ska bli klart....
Det är för mycket och jag är mer än ledsen i ögat.

Imorgon är det förhoppningsvis en bättre dag, eller?