Nedan: Psykbryt

Jag känner en sådan vrede.

Jag är verkligen skit förbannad och samtidigt så himla himla ledsen.

På mig själv. Fan också.

Jag klarade det inte, jag kunde inte stå på mig och nu mår jag jätte dåligt.

Du säger ja amen till allt och så lägger du dig själv åt sidan, sa min syster häromdagen.

Men du då? Hur mår du?

Jag mår skit. Bajs.

Känner skuld och skam på en och samma gång och det gnager i magen, hjärtat värker - samtidigt som det känns som om hjärnan skall explodera.

Jag kan inte andas ordentligt, det är som om luften inte når mina lungor.

Jag vill bara resa mig upp

och gå...gå ... gå...gå...

utan H

utan barnen

bara gå gå gå....

(för att hämta åtminstone barnen sedan - då jag lugnat ner mig)

Fan. Jag är så nära att göra det.

Bara gå alltså.

Bara resa mig och gå, slå igen dörren och bara gå vidare

- och jag kan inte ens sätta fingret på varför.

Jo, för att jag sviker mig själv igen - å igen, å igen...

och det finns ingen att luta sitt huvud mot,

ingen som hjälper mig att stå fast vid mina beslut.

Och det suger.

Konsten att vara FÖR snäll. Den kan jag utantill.

Konsten att vara snäll - det vet jag inte ens hur man är.

Jag kan inte sätta gränser - jag kan inte stå fast - och jag hatar det.

Ibland vet jag inte ens vad jag själv vill, blandar ihop mig med alla andras önskemål eller känslor och tror att det är mina egna.

Jag känner mig så ensam när det blir så här -

totalt övergiven.

Som om jag ska drunkna av mina egna känslor-

kvävas av mig själv.

Jag hatar det.

Hatar hatar hatar det.

Ändå gör jag om det och om det och om det.

Fan

(Hs moster kom)