Godmorgon världen...

..Filefjonka muggen står på bordet, shoppinglistan är skriven, lilla O tittar på Dora och lillebror sover i sin ljusblåa pyjamas med lastbilar på. H har precis vaknat och snart ska hela familjen stuva in oss i bilen och åka till Arninge och handla.
Livet känns ganska bra, väldigt bra om man stannar i det lilla - dvs inom dessa fyra väggar.
Om man tar bort alla måsten, alla släktingar, och bara tänker på bra saker- som att vi har två friska underbara barn, ett hus, en massa bilar (vilket vi absolut inte måste ha...men men) vi har jobb, bra uppbackning gällande barnen...

Jag vet att mitt förra inlägg skrek ÅNGEST, det är sådan jag blir när jag fastnar i en känsla - då jag inte kan mig upp eller ur....kvävande känsla. Funderade på att ta bort den ett tag, men så...känner jag: nej sådan här är jag. Upp och ner, hit och dit. Och jag är inte ensam om att vara sådan.

Med handen på hjärtat så har den här resan med att bli tvåbarnsförälder varit enormt tuff, omställningen har varit så STOR. Jag tycker personligen att det har varit mkt tuffare än när vi fick ett barn. Man räcker liksom inte till- inte till någon och framför allt inte till sig själv.
Jag måste lära mig att värna om mig och min familj, slå staket runt och bara öppna grinden när vi kan, vill och då det känns bra. När man tvingas öppna grinden - och allt innanför är kaos- känns det inte bra...det var det som hände.
Och jag bara bröt ihop. Mänsklig.
Tack A, för ditt sms mitt i allt. Välbehövligt. Du har rätt jag ska inte vara så hård mot mig själv.
Nu ska vi in shoppingkaoset. Sen ska jag och barnen fika hos en vän.
Stor kram till er alla,

Nedan: Psykbryt

Jag känner en sådan vrede.

Jag är verkligen skit förbannad och samtidigt så himla himla ledsen.

På mig själv. Fan också.

Jag klarade det inte, jag kunde inte stå på mig och nu mår jag jätte dåligt.

Du säger ja amen till allt och så lägger du dig själv åt sidan, sa min syster häromdagen.

Men du då? Hur mår du?

Jag mår skit. Bajs.

Känner skuld och skam på en och samma gång och det gnager i magen, hjärtat värker - samtidigt som det känns som om hjärnan skall explodera.

Jag kan inte andas ordentligt, det är som om luften inte når mina lungor.

Jag vill bara resa mig upp

och gå...gå ... gå...gå...

utan H

utan barnen

bara gå gå gå....

(för att hämta åtminstone barnen sedan - då jag lugnat ner mig)

Fan. Jag är så nära att göra det.

Bara gå alltså.

Bara resa mig och gå, slå igen dörren och bara gå vidare

- och jag kan inte ens sätta fingret på varför.

Jo, för att jag sviker mig själv igen - å igen, å igen...

och det finns ingen att luta sitt huvud mot,

ingen som hjälper mig att stå fast vid mina beslut.

Och det suger.

Konsten att vara FÖR snäll. Den kan jag utantill.

Konsten att vara snäll - det vet jag inte ens hur man är.

Jag kan inte sätta gränser - jag kan inte stå fast - och jag hatar det.

Ibland vet jag inte ens vad jag själv vill, blandar ihop mig med alla andras önskemål eller känslor och tror att det är mina egna.

Jag känner mig så ensam när det blir så här -

totalt övergiven.

Som om jag ska drunkna av mina egna känslor-

kvävas av mig själv.

Jag hatar det.

Hatar hatar hatar det.

Ändå gör jag om det och om det och om det.

Fan

(Hs moster kom)

4:de advent

Idag valde jag en ljusblå snusmumrik mugg till kaffet.
Igår hånglade jag och H i soffan -såsom man gjorde ibörjan av ett förhållande och det var härligt!
Det gjorde mig glad- lycklig- att vi kan hitta tillbaka till varandra när allt känns slitet och gammalt.
Att vi finns där under allt det andra.
Vi- han och jag- inte mamma E eller pappa H utan vi.
Mysig känsla -efterlängtad känsla.

Jag är nöjd över mitt beslut att inte fira julen hemma. Slippa handla julmat, storstäda osv.
Nu får det se ut som det gör här hemma helt enkelt - små stökigt men med adventsljusstakar i fönstret och julgran. Ikväll ska jag försöka slå in alla paket- det går ju inte på dagtid eftersom lilla O bara vill ha eller öppnar dem under tiden....*ler

Nåväl, innan kvällen kommer ska vi gå en promenad, åka till H syster och fira J som fyller 6 år, och kanske inhandla en skinka!

Kram och mys, från E

Lillebror är en social figur, han vill gärna vara med - helst i famnen, nära, nära.
Storasyster är också en social figur, vill gärna vara med - helst i famnen, nära, nära.
Kära H är inte så social, men han vill också gärna vara med - helst i famnen, nära, nära..(speciellt på kvällen då en annan vill sova, sova...)*ler

Jag är så glad att jag har dem. Så lycklig över min lilla familj.
Men ibland kan det bli lite svårt att andas och mitt egna jag får lite utrymme - då blir jag en irreterad, snäsande och mindre rolig människa att vara med -jag riktigt känner att mitt inre kokar. Då behöver jag ett skrikrum, eller ett " ta djupa andetag och andas rum"- MEN..det börjar bli lite bättre, det känns lite bättre eftersom vi alla har börjat landa lite...i allt det nya som det faktiskt innebär med ett nytt liv i en familj.

Dessutom så har vi bokat biljetter till Schweiz, vi ska fira påsk där och jag är så glad, så glad! Något att se fram emot, när vardagen blir lite väl vardaglig, eller lite för brant.
Jag behöver ha saker att se fram emot..(som ni vet)
Dessutom ska jag och en vän, banne mig dra igång tjejträffar nu under våren- för alla underbara kvinnor som vill...en gång i månaden....det måste bli av, E..ok???

Nu ska jag mysa med förkyld sambo samtidigt som jag ammar lillebror..
John Blund nalkas.
Puss och glad tredje advent!

Bajsdag

ja idag har det varit en riktig bajsdag.
stressad supertrött småbarnsmamma missar tiden till sjukgymnasten då det inte finns en enda parkering vid Astrid Lindgrens barnsjukhus samt repar hela passagerarsidan och får ändå betala parkeringsavgift för att man åkt in i parkeringshuset...
stressad supertrött småbarnsmamma bryter ihop ringer trött arbetande småbarnspappan och bölar hysteriskt- den trötta arbetande småbarnspappan ringer och avbokar läkartiden.

stressad supertröttoch nu även bölande småbarnsmamman åker hem - ringer sin egna mamma och bölar, ringer vän och beklagar

stressad supertrött bölande småbarnsmamma är mest rädd för att den trötta arbetande småbarnspappan ska gå igång och tjata kring det hela - ställa dumma frågor som hur lyckades du med det? Förstår du vad det här kostar osva.
men även den trötta arbetande småbarnspappan kan förvåna: för allt tjat har uteblivit och istället har han varit omtänksam, varm och stöttande...och småbarnsmamma är så glatt överraskad och klumpen i magen försvinner sakta men säkert...

FAN OCKSÅ, ATT DET SKA VARA SÅ SVÅRT!!!

Jag orkar inte vara arg längre
- det känns så förödande, så desktrutivt.
Problemet är att när jag försöker lägga känslan åt sidan - så kommer tårarna och rädslan.
Ja, jag är rädd under all ilska, jag känner mig liten och rädd och himla ledsen.
Det är svårt att sortera i "känslohögen" - svårt att veta vad som är vad- låg B12 värden? Hormonellt? Sömnbristen? Relationen? Saker från förr? Gamla mönster? Årstiden?

Jag vill ju vara glad. Jag vill men orkar faktiskt inte.
Det är som om det dånar inuti mig, som värsta ovädret och om man gör eller säger fel saker- så blixtrar jag till - ingen förvarning, inget tålamod - utan PANG.
Mot H alltså, ingen annan än mot H okej, lilla O känner säkert av "väderspänningen" och får lite mildare stormar mot sig..i form av snäsningar eller dylikt.

H ville att hans moster skulle komma hit igen och stanna i fyra i dagar mellan jul och nyår.
Jag började gråta när han sa det, tårarna bara forsade och hela mitt inre skrek; Jag vill inte, jag vill inte...så sa jag det, att jag vill inte, orkar inte, kan inte, ....och så bölade jag- som ett barn. H försökte medla - men jag bara snyftade fram att han svek mig förra gången hon var här, han höll inte det han kommit överens med mig om,...osv.

Hon kommer inte.
Jag jublar inte, för det är inget jag är stolt över att jag inte låter henne komma, däremot är jag stolt att jag vågar ta mig själv på allvar och säger ifrån.
Det är inget fel på henne, hon är en cool 79 åring med ett stort men trött hjärta - jag vill bara inte och jag orkar inte..inte just nu.
Inte när allt känns så skört inuti och utan på mig.
Förhoppningsvis vänder det snart, när jag umgås eller pratar med människor jag tycker om, känns livet genast lite lättare..tack för att ni finns..ni är bäst!

Framöver ska jag hitta på roliga saker, göra julgodis, umgås med vänner, ikväll kanske vi skulle ta ett glas vin i badkaret och prata...- vi behöver det...jag och H.

Men nu, nu ska jag sova, mitt på dagen, underbart!

Måndag

Jag njuter när ytterdörren slår igen och tystnaden tar över.
Jag njuter av att få vara ensam en stund med lilleman, ta en latte, har tv:n på i bakgrunden, en tvättmaskin är redan på, frukosten bortplockad...jag har en massa borden på listan i mitt huvud, men de får vänta en liten stund...nu är det min tid.
Min och mina fingrars tid som sveper över tangentbordet och formar dessa meningar eller som går in på menlösa hemsidor, kollar facebook, tradera, aftonbladet, letar billiga leksaker, spanar på hemnet osv.
Modern mentalavkoppling.

I helgen har jag pendlat så i humör, från kärleksfull, hyfsat harmonisk till nästan hatisk och gränsfall till psykbryt...ilska, glädje, sorg och irretation.
H tassar runt och kollar av läget, ger pussar och komplimanger - Lilla O mer rakt på sak: Mamma måste du vara så sur eller - vad du är glad..och lillebror med alla sina behov - läs snutta på mammas bröst...Jag försöker faktiskt behärska mig men det är inte så himla enkelt.

Här hemma har jag julpyntat delight så att säga, lyssnat på julmusik, och köpt julblommor -
snart är alla julklappar inhandlade och planerna för julen verkar spikade. Så det känns bra.

Latten är uppdrucken, dags för duschen, ska ta en promenad med W tror jag, till biblioteket- låna böcker - det blir bra.