Regn

Det regnar, regnet droppar ner på min vita regnkappa.
Jag tittar på folk, förundras över mannen står mitt i regnet i sin sl-kläder, han bara står där och verkar helt oberörd av regnet som silar ner över honom. Undrar vad han tänker...
Så kommer en kvinna, hon går med bestämda steg framåt - hon har regnställ på sig och ser ut som en typisk förskolelärare eller lärare och mycket riktigt - när hon kontrollerat att tåget snart skall gå, vinkar hon till sina kollegor och snart är perrongen fylld med barn med illgula västar.
Bredvid mig står två tonåringar, en tjej och en kille- killen han bara pratar och pratar och hon hummar till svar. Han är söt, men inte hon. Jag vet inte varför jag reflekterar över det men jag gör det. Hon ser surmulen ut. Men han verkar inte fatta någonting, han bara maler på osså pussas de då och då...lutar sig mot varandra och pussas.
Det ser härligt ut.
Det står en tant snett framför mig, hon gräver och gräver i en gigantisk påse som är fylld med andra påsar, har ingen aning om vad hon letar efter men gräver det gör hon.
Jag undrar vad de tänker när de ser på mig? Hinner någon ens reflektera över att jag står där i min vita regnkappa. Jag tror inte det.

Så står vi där och väntar på tåget, det är försenat - när jag kliver upp, tar jag fram MajGull Axelssons nyaste bok och ger mig in i hennes värld. Härligt att fly en stund från vardagen.
Jag gillar hennes sätt att skriva. Små sanningar dyker upp, det hugger till eller kramar om, det väcker saker i mig.

Som det där om att man måste passa på, nu när man ändå är här...här på jorden. Att leva alltså.
Ja, jag måste passa på att leva. Så enkelt.

En annan klok kvinna som ville dämpa min shoppingångest sa: Men när du köper något du gillar, så använder du det ju och då mår du ju bra...och då är det ju inte slöseri med pengar.

Så sant så sant, därför har jag köpt ytterligare ett linne, en tröja, en kjol och nu mysbyxor till mig själv. För jag är värd det. För att jag blir glad och för att jag trivs mer med mig själv när jag har kläder som jag tycker om.
Ja..man kan ju leva på olika sett liksom.

Nåja, ....

Syrenbuskar och jordhögar.
I år är det kaos utomhus.
Det stavas dränering.
Dock lite lugnare här inne.
Även i mig.
Det löser sig - känner en stark tilltro.
Det blir bra.

Har fått fina kläder i roliga paket.
Blir glad när lillebror kryper runt i sin blåa meandi sparkdräkt med gula krokodiler på.
Söt söt söt. Så himla söt. Och glad för det mesta.

På fredag fyller H med år.
Köpt presenter och planerar middagen:
Lammkebab med fetaostfyllda tomater och grillade eggplantor, klyftpotatis och härlig sallad.
Och pappas fru gör efterrätt Tiramisu.
Smarrigt.

Det känns bra helt enkelt.
Härligt.

Klar blåa ögon.
Det är därför jag blev kär i dig, för dina vackra ögon.
Du var fin idag, nu på morgonen när du skulle gå,
doften av dig stannade kvar en stund efter att du gått.
Jag längtar efter dig.
Efter att bara få vara, dela en flaska vin och prata -
om ditten och datten, det hinns liksom inte med i vår vardag.
Mellan blöjbyten, dräneringsarbete, matlagning och nu vattkoppor.

Jag vill bara vara med dig. Du och jag. Utan barn.
Snart finns det kanske lite utrymme för en bio och middag.
För att hålla handen och dricka latte vid ytterligare en båthamn.
För diskussioner och tänk om...
För närhet och kärlek.
För oss.
Bara oss.
Så att vi orkar lite längre,
för våran egen skull och för barnens.

Ja, jag längtar.
Massor.

Ibland kan det bara kännas lite för mycket.

Såsom vattkoppor och dränering på en och samma gång.

Allt går. Så är det, för man har liksom inget val.

Det finns inget utrymme för psykbryt eller megagräl- det är bara att bita ihop och kämpa på.

That´s it.

Idag var vi på min systers yngsta sons två årskalas. Han är så himla go. Kramig och glad. Lätt att tas med helt enkelt. Det fungerande bra även om O var lite hängig - hon hade många famnar att vila i och mycket kärlek och omtanke att tanka i sig och Lillebror gled runt på golvet och bjöd på glittriga leenden. Jag är så lyckligt lottad som har så många som älskar, som bryr sig om och som håller om- när man själv inte orkar.

Kommer hem.
Ser röran i hallen.
I vardagsrummet.
I köket.
I korridoren.
På toaletterna.
I sovrummen.
Saker överallt.
Jag förstår inte.
Jag blir ledsen.
Ja, jag blir faktiskt ledsen.
Och trött.

Idag har det varit en bra dag, åt god lunch på cafe mumma med trevligt sällskap,
jag har shoppat (ok lite ångestframkallande- men det var bra saker!!), pappa och hans fru bjöd på middag och H kom hem tidigare än vad han sagt och ikväll ska jag titta på sista säsongsavsnittet av Grey´s...så jag har inget att klaga på.
Förutom eller BUT som man brukar säga:
Jag är så himla TRÖTT.

Det är nästan en kvävande känsla, lillebrors gnäll skär liksom in i öronen (och då är han inte ett gnälligt barn) och mina armar värker av allt kånkande -jag vill bara vara ifred.
ALONE. Med en bra bok och ett glas vin. Pausa lite från allt.

I fredags var jag på smyckesparty hos E, (tack) jag kände mig som en ko som släppts ut på grönbete - lika galen. E hade ordnat det så mysigt, och hennes vänner strömmar in, vi åt och drack gott, tittade på smycken (jag shoppade ett armband) och jag pratade och pratade och pratade. Jag kunde inte sluta- jag liksom malde på samtidigt som jag stod och tänkte:
Men hållkäften nu då, din dumma kossa. Men jag kunde inte sluta..jag bara malde på.
Stackars människor.....de måste undrat i sitt stilla sinne : vad är det för fel på denna människa? Dessutom kramade jag om en av Es vänner bara sådär spontant: döh? Hon tittade på mig lite konstigt och jag ja, jag kände mig bara urfånig...Så helt plötsligt ville jag bara åka hem. Fick megaångest. Skyllde på lillebror och bara drog..i bilen på väg hem ville jag bara storböla.

Jag satte musik på högsta volym och pressade pedalen i botten. Väl hem fyllde jag på ett glas rödvin, satte mig framför datorn och vägra vara social. H blev jätte förvånad när jag kom hem; Redan? Varför?
Jag kunde inte förklara. Det kändes bara så fel i mig liksom. Konstigt. Det underbara var att han lät mig bara vara, han var sådär omtänksam i bakgrunden.

Och, E.. det var absolut ingenting som du gjorde eller inte gjorde- det var jag- i mig. Ingenting annat. Och du, det där med Lustkonsulter- H blev inte alls glad...så det får vi prata vidare om.*ler

Nu gråter lillebror, Greys har börjat och ett glas rödvin står på bordet.
/E

Eko från förr

Om jag lyssnar mycket noga så kan jag höra det eller i alla fall känna det.
Jag återkommer till min barndom så är det bara.
Skrämmande då jag själv är förälder och då jag själv vet med mig att jag brister.
Det jag gör eller inte gör kommer att prägla mina barn.
Föräldraskapet blir tungt när jag tänker så.
Därför är det bäst att sluta tänka och bara fortsätta att göra sitt bästa.
För det gör jag- jag gör mitt absolut bästa men det är inte så enkelt alla gånger. Så är det bara.

Nyss försökte jag lägga bägge barnen samtidigt, (H är i köpenhamn) lillebror ammade som en tok samtidigt som jag kliade stora syster på ryggen- jag fick en känsla av att jag skulle drunkna eller sluta andas. En övermäktig känsla. En jag får inte plats känsla - jag mäktar inte med. Till slut somnade stora syster men inte lillebror - fullproppade med bröstmjölk och rejält övertrött - somnade han skrikandes i barnvagnen efter vad som kändes som en evighet. Jag försökte vagga, trösta, vysha, men det gick inte....så jag lade ner honom och vankade av och an med vagnen....och nu tystnaden. Den låter liksom. Högt. Konstigt.

Nu vaknade han igen.
Over and out.

Sudda sudda sudda bort din sura min

...så suddade jag bort min sura min.
Barnen fick åka till morfar och vi tog bilen till Djursholms torg,
käkade sushi, och tog en varsin take away latte och tog bilen nertill vattnet.
Satt där på en parkbänk lutade mig mot H och vi prata- ostört.
Om ditten och datten.
Vi promenerade hand i hand och tittade på båtar- vilken vill du ha?
Tog bilen och åkte runt - såg hus stora som slott, såg och fantisera tillsammans- tänk om- så skönt att bara få vara en stund. Ensamma. Tillsammans.

Hämtade barnen. Hemma igen. Var och hälsa på våra nya grannar, verkar trevliga, ska slänga på några korvar på grillen och försöka få lite ordning på oordningen.

Ja, sådan är jag.

Besvikelse

Söndag- idag hade jag ordnat barnvakt till barnen så att jag och H skulle få åtminstone två timmar på tu man hand. Jag har sett fram emot det, att kanske se en film på bio eller äta brunch på något mysigt ställe. Ja, jag hade sett fram emot tills jag insåg att H inte alls verkade så över förtjust.
Solen sken när vi vaknade, så bio kändes liksom inte som ett alternativ (det gör det nu!!) men Hs: 175 kronor för en brunch- 350 kronor för en brunch- mitt på dagen? Allvarligt E,...? fick all min lust och glädje att försvinna. Och bio är han inte heller sugen på. Han vill hitta på något på kvällen - så att han kan fixa med allt på huset på dagen...slippa avbryta mitt i..och ja, han har rätt- om det inte vore så att lillebrors sämsta tid på dygnet är på kvällen...det är då han är som mammigast, det är då bara bröstet tröstar....så just nu, idag- denna vecka- är inte kvällen något alternativ. Utan vi får liksom gilla läget och ta den tid som finns....Jag försöker förklara det för H och avslutar det hela med: Du kommer att renovera sönder hela vårt förhållande. Bara så du vet!!!

Han ligger tyst en stund, säger sedan med mjuk röst: Det är klart att vi ska hitta på något, kanske köpa med oss något och äta ute.

Men nu har jag tappat sugen, nu vill jag inte ha någon tu man hand med honom idag.
Nu är jag sur. Besviken. Och ledsen. Jag vill inte.

Sådan är jag.

Igår vill jag ta patent på trötthet. Jag vill vara den som var tröttast och som dessutom fick vara den som var tröttast..problem uppstod dock ganska snabbt då barnen var allt annat än pigga samt sambon kom hem som ett åskmoln....Han tyckte också att han hade rätt att vara trött?! Va?
Det slutade med kollision -eller snarare med att jag snäste: Du, vi behöver inte prata med varandra mer än nödvändigt idag- det verkar som om vi inte har ngt vettigt att säga till varandra överhuvudtaget. Och så var det med det.

Igår kunde jag inte alls leva för stunden eller acceptera att jag och min kära är stökiga personer. Igår kliade det i hela kroppen av irritation över alla saker som finns över allt, alla leksaker, verktyg, disk som står över allt, dammråttor, kläder som ligger kastade här och där...hela mitt inre bara skrek: Kom kom kom- ta mig härifrån!!!!

Idag känns det lite lite bättre, har satt upp några små mål som jag borde hinna med innan klockan 14.00 då hämtning av O sker. Saker som rensa ur garderoben, dammsuga i sovrummet, och sortera strumpor- det borde gå?
Men med handen på hjärtat, så förstår jag inte hur alla andra får ihop det? Hur kan man ha så rena hem? Rent och fint, inga saker på golvet, inga dammråttor, ordning och reda.
Jag förstår inte, jag sliter mitt hår,...jag vill också kunna, jag vill också ha ordning och reda....
å andra sidan får jag det knappast av att sitta och blogga kl. 10.25 på en tisdagsförmiddag.

Men men...det är grymt svårt att acceptera den man är ibland....

Det ligger en rutten tomat i skålen bredvid mig, men jag orkar inte resa mig upp, ta den och kasta den..jag orkar inte, men jag kommer att göra det...snart.

Idag åkte vi till Eskilstuna för att hämta en skruvdragare som min kära sambo köpt på tradera. Vi passade på att hälsa på min kusin och hans familj också. Spontan stannade vid en gigantisk blomsterhandel på landet, gick in och konstaterade att vi kan ta mig sjutton ingenting om växter. Vi blev sugna på smultron och jordgubbsplantor -men det bidde ingenting förutom en piggelin till lilla O.

Jag känner mig glad. Lite smått upprymd. För vad vet jag inte. Behöver inte analysera så mycket på varför heller - bara konstatera. Funderar på en massa saker i det tysta, till exempel att var sak har sin tid, eller att livet blir inte roligare än vad man själv gör det till och jag över på att acceptera saker som jag ändå inte kan förändra...
Nåja, nu längtar jag efter min syster i Rimbo, är i desperat behov av pengar samt fotvård, hoppas på att min underbara mamma har super kul på sin efterlängtade resa till Österrike, oroar mig lite för min andra syster i Åkersberga - är glad för att A har fått en lägenhet, tänker på E (blev glad av din tacksamhetsblogg igår) och nu ska jag vattna blommor och kasta rutten tomat.
Sen blir det bastu med karln.

Livet är helt ok.

Avbitna naglar, inte en enda kvar. Blöder och gör ont.
Fattar inte eller jo, kan man inte rispa sina armar, såsom man gjorde förr när livet blev lite väl tufft att leva - så hittar man andra alternativ.
Fast det är ganska konstigt, att jag biter faktiskt- för jag mår faktiskt inte så dåligt just nu, eller gör jag det?
Självmordsförsöket triggade igång det liksom minnen och känslor från förr.
Så även om jag känner mig hyfsat stabil så här på utsidan, är insidan lite darrig och skör. Försöker faktiskt inte tänka så mycket på det, försöker hålla allt på avstånd och det är ganska lätt i en vardag där man är småbarns mamma med 1800 kvadratmeter tomt. Det finns en hel del att göra.

Jag vill bara vara hemma nuförtiden, har inget behov av att ge mig av, vill rensa, klippa, plantera, läsa böcker, pröva nya recept, sippa på ett glas vin, ha vänner över på middag. Känns härligt att veta att H finns någonstans på tomten eller i garaget- en puss i förbi farten, små gnabb om allt och inget, hyfsad ja till och med bra stämning.

Jag trivs. Så himla skönt.