Fick ett sms av H, han satt på flygplatsen i Istanbul och väntade på att få kliva på planet till Qatar. Han skrev; ser framemot att få åka bil med dig.
Kändes bra att läsa, speciellt med tanke på att vi ska köra närmare 120 mil den närmsta veckan. Ska ladda en frysbox med isklampar, fylla den med barnmat och läsk och mjölkchoklad....osså bra musik...
Det blir nog bra.

Har dock redan grym separationsångest för O. Fyra nätter utan henne, jag vet ärligt talat inte om jag kommer klara det...eller jo, det kommer jag men gud som jag kommer att längta efter den lilla skruttunge. Men jag tror att det är jättebra att vi är ifrån varandra ett tag- att vi får längta....

Nu vaknar lillebror...skriver mer en annan dag/kväll.
Kram e

jag måste sluta måla världen svart
får inte glömma att det finns nyanser
allt går inte nerför
inte heller uppför
men det går
både hit och dit
och jag överlever
andas och överlever
även fast livet inte riktigt känns som jag tänkt mig
ja, jag överlever och snart när jag andats klart,
kanske till och med gråtit en skvätt
så ska jag börja måla med lite gladare färger -
även om livet inte riktigt blivit som jag tänkt

för plötsligt händer det;
biltanken är full med bensin,
en vän kommer med en latte,
H köper en tröja jag tycker om,
syster ordnar biljetter till cirkus,
mamma gör en två timmars lång fotvård
ett samtal från en vän - som delar ord och tankar-
jag köper två par skor på rea
våra vänner kommer i tid till lunchen,
ja, plötsligt händer det

det är bara att resa på sig igen när man ramlat,
ibland kan man unna sig lite skrik och tårar,
lite fan och lite djävlar anamma,
det är helt ok-
ibland kan man till och med vilja få kramar,
tanka trygghet och känna tro
ibland är det inte mannen i ens liv som ger en den kramen
- men kramar det får jag
från stora och små

ja det är bara att resa sig upp igen
ta nya steg och försöka igen
och igen
och igen

precis som lillebror som försöker lära sig gå
duns säger det
tårar och mammas famn-
tanka -tanka
och sedan på det igen
duns

ja, jag måste sluta måla världen svart -

Så sitter jag här igen, ensam framför tvn och småäter russin direkt ur paketet.
Barnen sover och jag tror att H är ute på tomten någonstans eller i garaget.
Tv:n står på ljudlöst.
Jag gillar tystnaden efter en dag full med ljud. Även om det inte är tyst, tvättmaskinen går sina varv, kylskåpet knäpper, motorvägen susar.

Ibland önskar jag att jag vore någon annan. Någon med mer mod.
Jag får helt enkelt samla på mod. Samla och skapa.
Allt löser sig inte på en dag - ibland måste man avvakta till rätta tillfället.
Inte klampa på eller klampa fram. Det är viktigt när det handlar om människor som man älskar.
Men jag kommer agera - på något sätt.
Jag vet det.

Sämsta mamman

Ja, det är jag det. Eller så känns det åtminstone. Sanningen ligger väl någonstans mitt emellan- jag kanske är en hyfsad mamma. En helt ok sådan. Men just nu- ärligt talat så känner jag mig sämst.
Jag orkar liksom inte, snäser, fräser, viker undan, skakar av, hotar och är ganska kompromisslös- fy fan för att ha en mamma som jag.

Men det känns som om jag ska kvävas eller explodera i tusen bitar.
Aldrig ensam. Alltid behövd.
Jag orkar inte.

Hur funtad är man om man vräker ur sig: att om du inte slutar leka med kaninen (ett gosedjur) så tar mamma den och kastar den?
Situation: Läggdags.
Plats: Vår dubbelsäng
Personer: Jag, O och lillebror
Och O vill inte sova, utan bara leker och leker..och lillebror kommer inte till ro...och mitt tålamod bara brister.
Hur kul är det att somna när ens mamma är arg på en?
Sov nu, ligg still, sluta, nu blir jag arg, osv. Blä. Urk.

Jag klarar inte av att H inte är hemma, jag är inte funtad till det här- andra är det- men inte jag- jag behöver någon som delar min vardag- för jag blir till någon som jag inte vill vara när jag är ensam med barnen. Jag blir inge bra helt enkel.

När andra är med, skärper jag mig, jag orkar mer, kan mer- men när vi kommer hem- och vi är ensamma - barnen och jag- då behövs det inte mycket för att jag ska bli just inge bra. Kanske är det för att det handlar inte bara om barnen, utan om tvätten, diskmaskinen, allt plockande...även om jag inte gör något, så ser jag det- och det stör och retar mig. Får mig att känna mig misslyckad som inte hinner med.
Jag orkar inte jaga storasyster som inte vill lägga sig, jag pallar inte att bära en ledsen lillebror runt, runt(han har varit sjuk- annars så är han inte så himla ledsen utan en go och glad liten skit) ..och egentligen så är det ju inte så konstigt att jag inte blir någon bra mamma.
Jag är ju trots allt bara människa.
Känner mig så ensam i sådana tillfällen. Ensam och arg på H som inte är här och delar vår vardag- som får upptäcka världen.
Är så förbannat trött på det, vill bara ut och dansa en hel natt, flörta järnet för att se om man fortfarande har det, dricka goda drinkar, snacka skit med kompisar.
Jag vill leva lite Eva liv.
Jag har så lite av den varan, att jag till och med tyckte att det var roligt att ta bort tandsten i 50 minuter hos tandhygenisten - det säger en hel del.
Jag vill dansa bort ångest och skratta med magen.

Men visst har jag guldkorn, som igår då O och jag sparkade boll och käkade falukorv och makaroner i solskenet - när jag tar mig tid och bara är med barnen -skiter i alla måsten.

På fredag har H och jag varit tillsammans i 9 år, känner mig inte direkt på firar humör just nu, men vi ska gå ut och äta på en etiopisk restaurang - ensamma utan barnen.
Det ska bli mysigt och roligt att pröva ngt nytt.
Det är alltid roligt att pröva något nytt- det tycker i allafall jag.

Dessutom så lutar det åt att jag ska köpa en baddräkt i år, ingen bikini alltså- tänker tanta till mig lite grann- minska min magångest- det finns faktiskt riktigt snygga baddräkter också, eller hur?

Nä, nu ska jag nog ta och plocka lite...om inte annat så är det ju fint i några minuter.
Kram och hej!

Jag orkar inte bära mer.
Mina armar är trötta
och hjärtat kantstött.

Finner ro på landet,
gungar sakta i hammocken,
äter mat som mamma lagat,
fixar en kanna Sangria som vi delar på.
Barnen myser.
Tystnaden låter.

Här är jag.
Här är jag, jag.
Leker med tanken att köpa stället.
För mina egna pengar (som jag inte har)
fixa ordning, göra till mitt, trygga mamma.

Jag har många nödutgångar.
Behöver dem.
Behöver veta att de går att öppna och ta sig igenom-
om allt skulle rasa.

Börjar bli trött på att tänka så här
- känna så här
-vara så här

Urk på burk.
Trist, javisst.

Jag ska fixa det här med,
behöver bara sova lite mer,
få lite mer egen tid-
sen kommer jag tillbaka-
fit for fight.
Again.