När jag var 19 år blev jag våldtagen. I en skiten sunkig liten lägenhet i Hallbergs fabriklokaler. Lägenheten låg på övervåningen och uthyrdes enbart till personalen.
Jag minns vagt att man var tvungen att gå in via fabriken för att komma dit.
Varje dag passerar jag Hallbergsfabrik - jag ser den sketna byggnaden- jag ser och känner.
Jag var 19 år och full- halvt medvetslös och killen som jag gick hem till, var en kille som jag träffat och spanat på vid ett flertal tillfällen. Han kallades för Norrland och jag var intresserad.
Men väl där kändes allt så fel. Jag var full, det snurrade och jag mådde fruktansvärt illa. Vid det laget låg vi hans fula enormt stora säng och nästan alla kläder var av. Men så sa jag: Nej, jag vill inte..sluta...Men han sket faktiskt fullkomligt i det.
Jag upprepade mig hela tiden, jag minns det faktiskt mitt i allt det där diffusa - hur jag sa nej, jag vill inte, jag vill inte....och jag minns att jag började gråta och sedan blir allt bara svart.
Jag vaknar av att han är ovanpå mig igen, jag bara ligger där och låter tårarna rinna - jag säger ingenting. Efteråt är det bara tyst, jag drar på mig mina kläder, tårarna rinner- han skjutsar hem mig. Väl hemma duschar jag om och om igen. Det gör ont inuti mig. Ont så in i helvete.
Min kompis ringer, frågar skämtsamt hur det gick- jag är låg, ledsen säger vad som hänt- hon säger inte så mycket men något i hennes röst får mig att höra att hon tycker att jag får skylla mig själv- som gick med- och ALLA visste ju att jag var intresserad av honom.
Mitt fel?Men jag vill ju inte. Och jag sa faktiskt nej. Inte en gång utan fler gånger. Ändå kan jag känna en sådan skuld över det som hände, tusentals borden och en massa nedvärderade ord.
Och visst - det var ingen våldtäkt i den meningen, hoppa fram ur en buske - men likväl en våldtäkt - det skedde mot min vilja. Men aldrig att jag skulle ha anmält och aldrig att någon har uppmanat mig att anmäla, inte ens den kurator som jag gick och prata med. Konstigt kan jag tycka så här i efterhand. Men sanningen är nog den att många inklusive mig själv, tyckte att jag fick skylla mig själv....
Helgen efter dyker han och hans polare upp på Sportsbar. Jag fryser till is när jag ser honom.
Fan, Eva så du drog hem och satte på Norrland flinar de.
Då hör jag mig själv säga: Ni kan ju fråga Norrland om jag ville ha sex med honom?
De blir alldeles tysta, skratten liksom dör bort, och Norrland börjar faktiskt skruva på sig-
Men fråga honom då? nästan skriker jag, Fråga honom om jag ville eller om jag faktiskt sa nej?
Ingen sa något. Ingen frågar Norrland, jag tror inte att de behövde det- för Norrland var alldeles knallröd i ansiktet och knäpptyst - han vågade inte möta mina ögon.
Sen gick jag därifrån. Ensam. Mina tjejkompisar stannade kvar och festade med Norrland och hans polare. Det kanske inte är så konstigt att jag inte längre umgås med någon från den tiden.
Men varför skriver jag det här nu? Vadan detta? Jo, för förr förra fredagen när jag och lilla O var och handlade på Ica i Näsbydal, stod han där - Norrland. Och helt plötsligt kunde jag liksom inte tänka- allt gick sådär otäckt segt - jag glömde bort vad jag skulle handla. H ringde till och med och frågade vart jag var- för att det tog så lång tid att handla.
Jag vet att han såg mig. Jag vet det - fastän jag själv inte vågade se på honom. För han vände och gick åt ett helt annat håll. Jag hade velat våga- hade velat stirra öppet med avsky.
För så här efteråt har jag fått höra att jag inte varit den enda som han gjort så här mot. Nej, jag är inte unik - fler tjejer har legat där mellan de fula bruna sänggavlarna och gråtit. Fick veta det av slump av en tjej till en av hans killkompisar. De pratar förvisso om det som ett skämt- Norrland och hans brudar....Hur han säkert har HIV och så..för att han vägrar använda kondom osv.
Jag fick inte HIV, jag fick ingen könssjukdom, jag blev inte med barn.
Men han tog sönder något helt annat. Någonting inuti mig gick itu.
Fan ta män som honom. Fan ta honom.
Ja jag menar det.
Fy fan liksom.
Nästa gång ska jag titta på honom-
stirra och mina ögon ska säga allt.
(jag hoppas i alla fall det)
Monday, March 30, 2009
Saturday, March 28, 2009
bara armar som kan hålla om
igår bröt jag ihop
det är svårt att få ihop det
svårt att hålla samman relationen,
känna kärleken,
känna framtidstro.
h kom hem för sent igen.
igen igen igen igen
så kändes det
är det så här mitt liv ska se ut?
så tänkte jag när jag lade på luren och insåg att han inte ens åkt från jobbet.
jag vill inte
jag vill faktiskt inte men jag vet inte vad jag skall göra?
för mig handlar det inte om att jag inte älskar,
för mig handlar det inte om att han behandlar mig illa eller är respektlös i den meningen som man ser på Dr Phil shows - för visst fan är det respektlös att inte komma hem i tid, om och om igen, att inte hålla det man har sagt för att ngt annat dykt upp...men det är absolut inga hårda händer och sällan hårda ord.
det handlar om att han saknar insikt och förmågan att prioritera rätt.
H är allt annat än en ond människa - men han handlar på ett sätt som gör ont och det hemska är att han verkar vara oförmögen att förändra sig. Vissa saker är som de är.
Jag vill ju så gärna, jag vill, jag vill för han har så himla många bra sidor också, han har ett vacker hjärta, härlig fantasi, han är duktig på massor av saker ..ja listan kan göras lång. Men vi får liksom inte till det.
Och jag vet faktiskt inte om jag orkar, orkar bära för två, orkar höra att imorgon ska jag gå upp klockan sju, eller jag åker härifrån om en kvart - tomma ord som numera inte betyder något.
Du finns inte här för mig.
När H väl kom hem, bröt jag ihop, ja jag gick in på sovrummet och grät sådär a la Helena Bergström, snor och tårar och de ville liksom inte ta slut...det gjorde så bottenlöst ont. För det börjar kännas som om jag kan det här nu, jag kan det här och jag hatar det. Hatar, hatar, hatar. Så jag började packa, ja jag gjorde faktiskt det - ville bara åka härifrån ett tag och tänka igenom allt- gråta ännu mer, få kli av mamma i håret, pausa från allt.
Stackars lilla O, jag är hemsk som utsätter henne för det här, hon såg mig gråta, hon stod där och såg.
Jag skäms, jag brast som mamma igår, var bara Eva och orkade inte vara ansvarsfull. Skitmänniska - ego Eva.
Men jag ville bara bort.
H satt på Pippi Långstrump åt O, kom sedan in i rummet och började prata, om smärtor i bröstkorgen, om ångesten han känner när han inser att han kommer komma hem sent idag igen, den förlamade tröttheten, att han försöker men inte får till det. Om att han borde byta jobb men att det inte är läge osv.
Han sa en massa saker och jag lät honom prata, för själv har jag inget att säga.
Så satt jag där på sängen, tårarna som rann, kylan i magen, när jag var yngre orkade jag inte leva men ville inte dö- och här sitter jag nu och känner likadant inför det här. Jag orkar inte leva med honom, men vill inte lämna honom. Så vad gör jag?
Det finns liksom inga goda råd att ge, bara öron som lyssnar och armar som håller om. Det finns inbokade terapisamtal en gång i veckan - där jag ska bena och älta.
Jag satt där och hör mig själv sig: Jag tänkte laga kyckling med gorgonzla ikväll, vill du laga det tillsammans med mig? Sedan gick jag in till lilla O, lade mig bredvid henne, höll om och sa att mamma stannar hemma ikväll vilken tur svarar hon och kramar tillbaka.
Jag är skör. Befinner mig i ett vägskäl. Vill ha tillbaks framtidstron, känna kärleken, jag vill att det ska bli som i sagan och så levde de lyckliga i alla sina dagar, jag vill det ...och nu när jag lugnat mig lite, torkat tårarna och sovit en natt - så känns det som om jag kan kämpa lite till. För min skull, för vår skull, för barnens skull.
Vi har allt att vinna
och allt att förlora.
/e
det är svårt att få ihop det
svårt att hålla samman relationen,
känna kärleken,
känna framtidstro.
h kom hem för sent igen.
igen igen igen igen
så kändes det
är det så här mitt liv ska se ut?
så tänkte jag när jag lade på luren och insåg att han inte ens åkt från jobbet.
jag vill inte
jag vill faktiskt inte men jag vet inte vad jag skall göra?
för mig handlar det inte om att jag inte älskar,
för mig handlar det inte om att han behandlar mig illa eller är respektlös i den meningen som man ser på Dr Phil shows - för visst fan är det respektlös att inte komma hem i tid, om och om igen, att inte hålla det man har sagt för att ngt annat dykt upp...men det är absolut inga hårda händer och sällan hårda ord.
det handlar om att han saknar insikt och förmågan att prioritera rätt.
H är allt annat än en ond människa - men han handlar på ett sätt som gör ont och det hemska är att han verkar vara oförmögen att förändra sig. Vissa saker är som de är.
Frågan är kan jag leva med det?
Jag vill ju så gärna, jag vill, jag vill för han har så himla många bra sidor också, han har ett vacker hjärta, härlig fantasi, han är duktig på massor av saker ..ja listan kan göras lång. Men vi får liksom inte till det.
Och jag vet faktiskt inte om jag orkar, orkar bära för två, orkar höra att imorgon ska jag gå upp klockan sju, eller jag åker härifrån om en kvart - tomma ord som numera inte betyder något.
Du finns inte här för mig.
När H väl kom hem, bröt jag ihop, ja jag gick in på sovrummet och grät sådär a la Helena Bergström, snor och tårar och de ville liksom inte ta slut...det gjorde så bottenlöst ont. För det börjar kännas som om jag kan det här nu, jag kan det här och jag hatar det. Hatar, hatar, hatar. Så jag började packa, ja jag gjorde faktiskt det - ville bara åka härifrån ett tag och tänka igenom allt- gråta ännu mer, få kli av mamma i håret, pausa från allt.
Stackars lilla O, jag är hemsk som utsätter henne för det här, hon såg mig gråta, hon stod där och såg.
Jag skäms, jag brast som mamma igår, var bara Eva och orkade inte vara ansvarsfull. Skitmänniska - ego Eva.
Men jag ville bara bort.
H satt på Pippi Långstrump åt O, kom sedan in i rummet och började prata, om smärtor i bröstkorgen, om ångesten han känner när han inser att han kommer komma hem sent idag igen, den förlamade tröttheten, att han försöker men inte får till det. Om att han borde byta jobb men att det inte är läge osv.
Han sa en massa saker och jag lät honom prata, för själv har jag inget att säga.
Men så sa han; gör det du måste göra, men var medveten om att det förändrar allt för alltid.
Så satt jag där på sängen, tårarna som rann, kylan i magen, när jag var yngre orkade jag inte leva men ville inte dö- och här sitter jag nu och känner likadant inför det här. Jag orkar inte leva med honom, men vill inte lämna honom. Så vad gör jag?
Det finns liksom inga goda råd att ge, bara öron som lyssnar och armar som håller om. Det finns inbokade terapisamtal en gång i veckan - där jag ska bena och älta.
Jag satt där och hör mig själv sig: Jag tänkte laga kyckling med gorgonzla ikväll, vill du laga det tillsammans med mig? Sedan gick jag in till lilla O, lade mig bredvid henne, höll om och sa att mamma stannar hemma ikväll vilken tur svarar hon och kramar tillbaka.
Jag är skör. Befinner mig i ett vägskäl. Vill ha tillbaks framtidstron, känna kärleken, jag vill att det ska bli som i sagan och så levde de lyckliga i alla sina dagar, jag vill det ...och nu när jag lugnat mig lite, torkat tårarna och sovit en natt - så känns det som om jag kan kämpa lite till. För min skull, för vår skull, för barnens skull.
Vi har allt att vinna
och allt att förlora.
/e
Monday, March 23, 2009
W sover och stora syster tittar på Dora- hon skriker och gastar där inne: Open, open, Swiper inte stjäla, karta, karta och jag - jag är evigt tacksam över att Dora finns. TACK TACK TACK.
Det har inte varit någon magisk fe och svept över mig, jag känner mig fortfarande hyfsat skabbig, tung och flärpig - lite av en grundkänsla numera. (Trötthet kanske?)
Jag är i en konstaterar fas just nu känns det som, jag liksom går runt och konstaterar- jaha, tänker jag...kom han inte upp idag heller, eller ja, mitt hår ser ut som fan, eller jaha, dags att diska igen....Jag orkar liksom inte brusa upp, orkar inte uppbåda rama skri eller bli en drama queen. Pallar liksom inte med det. Igår då H helt enkelt bara var tvungen att stanna hos grannen och beundra hans nyinköpta militärjeep från 1940- och då han stannade borta bra mycket längre än de traditionella 5 minuterna...så ringde jag bara och sa en enda mening: Du, nu lackar jag ur..Jag kommer sa han. Och vips så han här.
Tydligen hade han högtalartelefon på så att både grannen, grannens fru, Jonas osv. hörde - men vet ni - det skiter jag fullkomligt i. Jag ORKAR inte bry mig.
Nu kanske det låter som om jag bara går omkring som en zoombie, små muttrar och ser allmänt fördjävlig ut och orkar absolut ingenting - men så är det inte. Vi har det allmänt små trevligt, hittar på saker, ger varandra en kram eller en puss då och då...gick på en marknad inne i stan, promenerar, fixar och donar...hade över goda vänner på lördagskvällen och bjöd på sunkig soppa (den var faktiskt inte ätbar, E!!) men skitsamma - vi hade liksom trevligt.
Prövade kläder, flamsade och snackade en massa skit mellan godistuggor och smarrigt rödvin och trötta barn. Så här händer saker, jag har det faktiskt himla bra på många sätt och vis- framför allt när det gäller mina vänner. Jag är så glad över att ha så fina vänner. Och H är självklart bra han med! Barnen likaså..och..ja listan är lång över saker som gör mig glad.Tacka sjutton för det!!!
Det har inte varit någon magisk fe och svept över mig, jag känner mig fortfarande hyfsat skabbig, tung och flärpig - lite av en grundkänsla numera. (Trötthet kanske?)
Jag är i en konstaterar fas just nu känns det som, jag liksom går runt och konstaterar- jaha, tänker jag...kom han inte upp idag heller, eller ja, mitt hår ser ut som fan, eller jaha, dags att diska igen....Jag orkar liksom inte brusa upp, orkar inte uppbåda rama skri eller bli en drama queen. Pallar liksom inte med det. Igår då H helt enkelt bara var tvungen att stanna hos grannen och beundra hans nyinköpta militärjeep från 1940- och då han stannade borta bra mycket längre än de traditionella 5 minuterna...så ringde jag bara och sa en enda mening: Du, nu lackar jag ur..Jag kommer sa han. Och vips så han här.
Tydligen hade han högtalartelefon på så att både grannen, grannens fru, Jonas osv. hörde - men vet ni - det skiter jag fullkomligt i. Jag ORKAR inte bry mig.
Nu kanske det låter som om jag bara går omkring som en zoombie, små muttrar och ser allmänt fördjävlig ut och orkar absolut ingenting - men så är det inte. Vi har det allmänt små trevligt, hittar på saker, ger varandra en kram eller en puss då och då...gick på en marknad inne i stan, promenerar, fixar och donar...hade över goda vänner på lördagskvällen och bjöd på sunkig soppa (den var faktiskt inte ätbar, E!!) men skitsamma - vi hade liksom trevligt.
Prövade kläder, flamsade och snackade en massa skit mellan godistuggor och smarrigt rödvin och trötta barn. Så här händer saker, jag har det faktiskt himla bra på många sätt och vis- framför allt när det gäller mina vänner. Jag är så glad över att ha så fina vänner. Och H är självklart bra han med! Barnen likaså..och..ja listan är lång över saker som gör mig glad.Tacka sjutton för det!!!
Friday, March 20, 2009
Skabbig
Idag känner jag mig så himla skabbig och lite frusen. Ja, inte bara idag - igår också och i förrgår...och i...
Jag trivs inte riktigt med mig själv- det vill säga med mitt utseende. Känner mig fel. Skabbig och flärpig (mitt egna ord för kroppsdelar som är lite väl mjuka och som hänger?? Då menar jag inte bara brösten men typ låren, armarna och magen- de flärpar)
Alla andra ser så fina ut, fräscha, snygga kläder och pigga ögon. Lagom med smink, snygga i håret osså kommer jag...och ser bara skabbig ut.
Skitig trasig jacka, håret som en risbuske (trots klippning) med en misslyckad färgning, naglarna som trilskas och går av - jag försöker men det vill sig inte, kläderna sitter fel och är det inte en spya på någonstans så är det skrynkligt. Jag får inte till det. Och jag känner mig så himla misslyckad. TUNG liksom. TUNG, SKABBIG OCH FLÄRPIG. Hur kul är det?
Inget roligt att vara jag just nu. Inget roligt alls. Känns faktiskt som om jag är på väg att bryta ihop, vill bara dra något gammalt över mig och gömma mig ett tag.
H tycker att jag är fin, han säger det flera gånger om dagen. Vad fin du är, vad sexig du är osv.
Men det är som att kasta pärlor åt svin - eller tala till en döv.
Ja, jag vet ..bara för någon dag sedan skrev jag att jag kände värme för mig själv och min omgivning - men idag- e det liksom ingen bra dag. Kanske beror det på en morgonpigg lillebror och en viljestark storasyster och en morgontrött partner som aldrig kan passa tider, kanske beror det på att hela jag skriker efter att få lite egen tid att kunna dricka en kopp kaffe innan den hunnit svalna helt eller läsa klart en artikel på nätet....
Nä, nu får jag ta och skärpa till mig- blir trött på mig själv. Trött på att jag är trött, trött på att tänka negativa tankar...må så vara då att jag idag känner mig tung, skabbig och flärpig - kanske ska jag få min mens? Kanske inte. Skit samma.
Är glad över att du tipsade mig om Newsmill, A..behöver komma loss lite. Få andra tankegångar och perspektiv. Gudrun Schyman är som du sa, riktigt duktig och Skugge skrev tänkvärda saker hon med....
Ramlade över högsta chefen igår, glömde att säga det men jag kramade om gubben, och var sådär 100 % trevlig utan att vara inställsam (enligt mig själv). Han gillar mig, jag vet det och han tycker att jag gör ett dj.. bra jobb och vill absolut inte förlora mig...Han har tom sagt att så länge han är chef så ska han se till att jag får vara kvar....Så nu måste jag bara få honom att hitta på en tjänst som passar mig...och det sa jag liksom bara så där: Att nu får du ta och prata med de andra, och så ordnar ni en tjänst till mig som alla har nytta av- både ni och jag. Så blir alla glada och alla utnyttjar varandra. Han bara skratta.
Jag hoppas verkligen att de fixar fram något- jag hoppas, hoppas, hoppas.
I helgen tror jag att jag ska släpa in familjen till Kungsträdgården, det är någon medeltidsmarknad där imorgon och på kvällen är det dags för Robinson, en kompis pappa är med, så jag bara måste titta...Os bästa vän fyller 4 år på söndag, så en tårtbit kommer att slinka ner och förhoppningsvis hinner vi se någon bra film tillsammans jag och H.
Nåja, det blir nog bra...och flärpa det kommer jag göra tillsvidare. Bara att gilla läget.
Jag trivs inte riktigt med mig själv- det vill säga med mitt utseende. Känner mig fel. Skabbig och flärpig (mitt egna ord för kroppsdelar som är lite väl mjuka och som hänger?? Då menar jag inte bara brösten men typ låren, armarna och magen- de flärpar)
Alla andra ser så fina ut, fräscha, snygga kläder och pigga ögon. Lagom med smink, snygga i håret osså kommer jag...och ser bara skabbig ut.
Skitig trasig jacka, håret som en risbuske (trots klippning) med en misslyckad färgning, naglarna som trilskas och går av - jag försöker men det vill sig inte, kläderna sitter fel och är det inte en spya på någonstans så är det skrynkligt. Jag får inte till det. Och jag känner mig så himla misslyckad. TUNG liksom. TUNG, SKABBIG OCH FLÄRPIG. Hur kul är det?
Inget roligt att vara jag just nu. Inget roligt alls. Känns faktiskt som om jag är på väg att bryta ihop, vill bara dra något gammalt över mig och gömma mig ett tag.
H tycker att jag är fin, han säger det flera gånger om dagen. Vad fin du är, vad sexig du är osv.
Men det är som att kasta pärlor åt svin - eller tala till en döv.
Ja, jag vet ..bara för någon dag sedan skrev jag att jag kände värme för mig själv och min omgivning - men idag- e det liksom ingen bra dag. Kanske beror det på en morgonpigg lillebror och en viljestark storasyster och en morgontrött partner som aldrig kan passa tider, kanske beror det på att hela jag skriker efter att få lite egen tid att kunna dricka en kopp kaffe innan den hunnit svalna helt eller läsa klart en artikel på nätet....
Nä, nu får jag ta och skärpa till mig- blir trött på mig själv. Trött på att jag är trött, trött på att tänka negativa tankar...må så vara då att jag idag känner mig tung, skabbig och flärpig - kanske ska jag få min mens? Kanske inte. Skit samma.
Är glad över att du tipsade mig om Newsmill, A..behöver komma loss lite. Få andra tankegångar och perspektiv. Gudrun Schyman är som du sa, riktigt duktig och Skugge skrev tänkvärda saker hon med....
Ramlade över högsta chefen igår, glömde att säga det men jag kramade om gubben, och var sådär 100 % trevlig utan att vara inställsam (enligt mig själv). Han gillar mig, jag vet det och han tycker att jag gör ett dj.. bra jobb och vill absolut inte förlora mig...Han har tom sagt att så länge han är chef så ska han se till att jag får vara kvar....Så nu måste jag bara få honom att hitta på en tjänst som passar mig...och det sa jag liksom bara så där: Att nu får du ta och prata med de andra, och så ordnar ni en tjänst till mig som alla har nytta av- både ni och jag. Så blir alla glada och alla utnyttjar varandra. Han bara skratta.
Jag hoppas verkligen att de fixar fram något- jag hoppas, hoppas, hoppas.
I helgen tror jag att jag ska släpa in familjen till Kungsträdgården, det är någon medeltidsmarknad där imorgon och på kvällen är det dags för Robinson, en kompis pappa är med, så jag bara måste titta...Os bästa vän fyller 4 år på söndag, så en tårtbit kommer att slinka ner och förhoppningsvis hinner vi se någon bra film tillsammans jag och H.
Nåja, det blir nog bra...och flärpa det kommer jag göra tillsvidare. Bara att gilla läget.
Wednesday, March 18, 2009
Vet inte om det är solen som får mig att tina upp lite grann, känna värme inför mig själv och min omgivning eller om det är de där orden jag läste på chatten skrivna av någon som vågar.
Jag vet inte och egentligen spelar det ingen roll - det känns bra inombords.
Vet med mig att jag i månt och mycket framstår som om jag drunknar och som om min karl är både döv, blind och handlingsförlamad. Min bild av mitt liv är inte alltid den rätta. Snälla, ta det jag skriver med en nypa salt för H är långt ifrån genomdålig- det hoppas jag verkligen verkligen att ni vet. (Jag hoppas inte- jag vet att ni vet).
Jag har känt honom i 22 år. 22 hela år har gått sedan jag såg honom för första gången. Han hade en grön vinterjacka och håret var långt, ljust, och luggen dolde hans ögon. Han kastade snöbollar på mig. Min kompis, Macha, hade frågat chans på honom åt mig- utan min tillåtelse- jag hade inte ens sett honom innan- kommer ihåg att jag låg och läste Kalle Anka på hennes golv då hon bad hans kompis att fråga chans från mig....Och så kom de....de stod där på snöhögen..och jag visste inte alls hur jag skulle bete mig...
22 år sedan första kyssen på den skitiga madrassen i en källarlokal på Åkerbyvägen. 22 år sedan han hindrar Rille från att dränka mig i Norskogsbadet- som jag klamrade mig fast. Han räddade mig alltid- trots att de andra killarna tråkade honom. Han höll sig i min närhet och höll om mig hårt. Alla små brev och kort som jag skickade, han var dock inte lika flitig brevskrivare men ett och ett annat brev fick jag. Den där om jag får ta på dig så får du ta på mig perioden...
22 år - det är mer än halva mitt liv. Och här är vi nu, 22 år senare, med två barn, hus, bil och lån - vem hade kunnat ana?
Vi hade chans på varandra i två omgångar, föll för varandra om och om igen, även när vi båda var upptagna var det som om vi ville visa varandra att dörren stod lite på glänt. Det har alltid känts så, att dörren alltid har stått på glänt för varandra. På fester kände man den där glädjen över att ses....det där lite magiska. Kommer ihåg att jag tyckte att det var synd att han var upptagen så himla länge. Spanade sådär på avstånd. Tänkte lyllos den som får vara tillsammans med H. Ja, jag tänkte så - blir lite full i skratt nu- för nu känns den tanken väldigt avlägsen ibland.*ler stort
Jag tror ibland att man måste tillåta sig själv att tänka tillbaka- minnas och längta- ta vara på det vackra för att kunna ramla dit igen här i vardagen. Jag har ju varit sådär tokkär i denna morgontrötta tidsoptemistiska projektman - kanske blir det inte sådär pirrigt igen- men lite bubbligt.... ja jag tar vilken känsla som helst- bara den är varm, positiv och för oss närmare igen.
Jag vet att vi HAR det. Vi har alltid haft det. Vi har bara en tendens att både glömma bort och tappa borta det ibland. Men det är grymt kul och skönt när man hittar det igen. Dags att börja leta lite, det ligger nog här någonstans och skräpar....
Puss e
Jag vet inte och egentligen spelar det ingen roll - det känns bra inombords.
Vet med mig att jag i månt och mycket framstår som om jag drunknar och som om min karl är både döv, blind och handlingsförlamad. Min bild av mitt liv är inte alltid den rätta. Snälla, ta det jag skriver med en nypa salt för H är långt ifrån genomdålig- det hoppas jag verkligen verkligen att ni vet. (Jag hoppas inte- jag vet att ni vet).
Jag har känt honom i 22 år. 22 hela år har gått sedan jag såg honom för första gången. Han hade en grön vinterjacka och håret var långt, ljust, och luggen dolde hans ögon. Han kastade snöbollar på mig. Min kompis, Macha, hade frågat chans på honom åt mig- utan min tillåtelse- jag hade inte ens sett honom innan- kommer ihåg att jag låg och läste Kalle Anka på hennes golv då hon bad hans kompis att fråga chans från mig....Och så kom de....de stod där på snöhögen..och jag visste inte alls hur jag skulle bete mig...
22 år sedan första kyssen på den skitiga madrassen i en källarlokal på Åkerbyvägen. 22 år sedan han hindrar Rille från att dränka mig i Norskogsbadet- som jag klamrade mig fast. Han räddade mig alltid- trots att de andra killarna tråkade honom. Han höll sig i min närhet och höll om mig hårt. Alla små brev och kort som jag skickade, han var dock inte lika flitig brevskrivare men ett och ett annat brev fick jag. Den där om jag får ta på dig så får du ta på mig perioden...
22 år - det är mer än halva mitt liv. Och här är vi nu, 22 år senare, med två barn, hus, bil och lån - vem hade kunnat ana?
Vi hade chans på varandra i två omgångar, föll för varandra om och om igen, även när vi båda var upptagna var det som om vi ville visa varandra att dörren stod lite på glänt. Det har alltid känts så, att dörren alltid har stått på glänt för varandra. På fester kände man den där glädjen över att ses....det där lite magiska. Kommer ihåg att jag tyckte att det var synd att han var upptagen så himla länge. Spanade sådär på avstånd. Tänkte lyllos den som får vara tillsammans med H. Ja, jag tänkte så - blir lite full i skratt nu- för nu känns den tanken väldigt avlägsen ibland.*ler stort
Jag tror ibland att man måste tillåta sig själv att tänka tillbaka- minnas och längta- ta vara på det vackra för att kunna ramla dit igen här i vardagen. Jag har ju varit sådär tokkär i denna morgontrötta tidsoptemistiska projektman - kanske blir det inte sådär pirrigt igen- men lite bubbligt.... ja jag tar vilken känsla som helst- bara den är varm, positiv och för oss närmare igen.
Jag vet att vi HAR det. Vi har alltid haft det. Vi har bara en tendens att både glömma bort och tappa borta det ibland. Men det är grymt kul och skönt när man hittar det igen. Dags att börja leta lite, det ligger nog här någonstans och skräpar....
Puss e
Sunday, March 15, 2009
Filifjonkan
Känner mig ofta som filifjonkan..den röd klädda smal nitiska mamman som bara vill att barnen skall sitta still och vara tysta - leka lugna lekar och som strävar efter ett kliniskt rent hem(ja-redan där inser jag att jag aldrig kommer bli en Filifjonka men ändå?)
Just nu är jag en ganska missunnsam människa. H har ont i magen, känner sig svag, behöver sova och vila - (troligtvis ngt som han ätit utomlands) - och jag bara känner hur mitt inre morrar...det finns liksom inget medlidande att få av mig. Jag blir bara sur, grinig, bitterfittig och allmänt otrevlig att leva med...går och tänker: Ont i magen? Ha! Eller när han sa: Jag måste få en chans att vakna första, jag måste få dra mig? Ja då tänker jag: Dra sig? Jasså, han ska få ligga och dra sig och en annan får sonika kliva upp när W har kissat igenom blöjan eller börjat jollra så högt att han kanske väcker storasyster eller pappa.... DRA ÅT HELVETE, tänker jag då men säger inget utan SUCKAR och drämmer i dörrarna.
Ligga och dra sig? Kiss my...- så känner jag - jag kan inte uppbåda ett varmt hjärta, ett ömsint : Men stackars lilla dig som har ont i magen - vila söta du- JAG KAN INTE. Och jag skäms knappt över att jag inte kan....Men det är ju faktiskt synd om människor som mår dåligt och jag borde vara mer omhändertagande....men...som sagt- se ovan- jag kan inte.
Idag ska jag jaga dammråttor med dammsugaren, sortera Ws kläder, städa Os rum och förska få ordning på vårt stökiga hem...därav inledningen av Filifjonkan. Jag måste få ordning. Jag trivs faktiskt inte med detta ständiga kaos av saker- vill liksom inte att ngn ska komma hem till oss när det ser ut så här..så är det...
och lugnet- barnen som leker tysta leker- ja jag behöver dem just nu, när man mannen tydligen måste ligga och dra sig...
*ler lite trött men jag ler
Just nu är jag en ganska missunnsam människa. H har ont i magen, känner sig svag, behöver sova och vila - (troligtvis ngt som han ätit utomlands) - och jag bara känner hur mitt inre morrar...det finns liksom inget medlidande att få av mig. Jag blir bara sur, grinig, bitterfittig och allmänt otrevlig att leva med...går och tänker: Ont i magen? Ha! Eller när han sa: Jag måste få en chans att vakna första, jag måste få dra mig? Ja då tänker jag: Dra sig? Jasså, han ska få ligga och dra sig och en annan får sonika kliva upp när W har kissat igenom blöjan eller börjat jollra så högt att han kanske väcker storasyster eller pappa.... DRA ÅT HELVETE, tänker jag då men säger inget utan SUCKAR och drämmer i dörrarna.
Ligga och dra sig? Kiss my...- så känner jag - jag kan inte uppbåda ett varmt hjärta, ett ömsint : Men stackars lilla dig som har ont i magen - vila söta du- JAG KAN INTE. Och jag skäms knappt över att jag inte kan....Men det är ju faktiskt synd om människor som mår dåligt och jag borde vara mer omhändertagande....men...som sagt- se ovan- jag kan inte.
Idag ska jag jaga dammråttor med dammsugaren, sortera Ws kläder, städa Os rum och förska få ordning på vårt stökiga hem...därav inledningen av Filifjonkan. Jag måste få ordning. Jag trivs faktiskt inte med detta ständiga kaos av saker- vill liksom inte att ngn ska komma hem till oss när det ser ut så här..så är det...
och lugnet- barnen som leker tysta leker- ja jag behöver dem just nu, när man mannen tydligen måste ligga och dra sig...
*ler lite trött men jag ler
Sunday, March 8, 2009
Söndag
Söndagseftermiddag
Båda barnen sover, och jag borde egentligen passa på att sova lite jag med - men det går inte...
H är i Egypten och jag är här bakom bullerplanket i Lahäll som vanligt.
Oduschad med orakade ben och scarfen på skaft, smått sliten med en sjuk O (febrig och snorig)och en lite kinkig W- fem dagar kvar innan H är hemma igen. Jag räknar dagarna. Sorgligt men sant.
Förra helgen hade vi kalla kriget här hemma, det var iskallt - vi försökte tina upp varandra lite grann, sådär tafatt när man egentligen inte riktigt orkar....men vet att man måste...men trots det så fungerade veckan som passerat bra. Små möten i vardagen, en puss i nacken, en kram sådär i förbi farten, men framför allt småpratat om allt och ingenting innan John Blund knackar på rutan.
Jag kastar omkull mig själv med mina ständiga funderingar - mina känslomässiga stormar- det har dock blivit lite mer stabilitet även om marken kan gunga. Jag vill ju så gärna få det här att fungera - jag har allt att vinna och allt att förlora. Ibland gör det ont att älska, ont att hoppas på förändringar som inte sker i den takt man själv önskat -jag känner att jag stänger av - blir kall och avvisande. Vill inte vara med, hej och tack för mig, men så räcker han fram handen, drar mig intill sig och jag tinar..Handling, älskling-handling är allt som behövs.
Nu börjar greys...reprisen så nu ska jag lägga mig brevid O och bara slöglo.
Puss e
Båda barnen sover, och jag borde egentligen passa på att sova lite jag med - men det går inte...
H är i Egypten och jag är här bakom bullerplanket i Lahäll som vanligt.
Oduschad med orakade ben och scarfen på skaft, smått sliten med en sjuk O (febrig och snorig)och en lite kinkig W- fem dagar kvar innan H är hemma igen. Jag räknar dagarna. Sorgligt men sant.
Förra helgen hade vi kalla kriget här hemma, det var iskallt - vi försökte tina upp varandra lite grann, sådär tafatt när man egentligen inte riktigt orkar....men vet att man måste...men trots det så fungerade veckan som passerat bra. Små möten i vardagen, en puss i nacken, en kram sådär i förbi farten, men framför allt småpratat om allt och ingenting innan John Blund knackar på rutan.
Jag kastar omkull mig själv med mina ständiga funderingar - mina känslomässiga stormar- det har dock blivit lite mer stabilitet även om marken kan gunga. Jag vill ju så gärna få det här att fungera - jag har allt att vinna och allt att förlora. Ibland gör det ont att älska, ont att hoppas på förändringar som inte sker i den takt man själv önskat -jag känner att jag stänger av - blir kall och avvisande. Vill inte vara med, hej och tack för mig, men så räcker han fram handen, drar mig intill sig och jag tinar..Handling, älskling-handling är allt som behövs.
Nu börjar greys...reprisen så nu ska jag lägga mig brevid O och bara slöglo.
Puss e
Thursday, March 5, 2009
Underbar och älskad
..precis så känner jag mig när lilla W tittar på mig.
Underbar och älskad.
Eller såsom en pappa på öppna förskolan uttryckte det, när lilla W låg och ammade:
Där ligger en liten kille på världens bästa plats.
Efteråt funderade jag mycket på det, att jag, lilla jag - är numera någons världens bästa plats.
Jag är underbar och älskad. WOW.
Som ni vet, går jag i terapi en gång i veckan, numera går W också på terapi en gång i veckan och idag hade han en lång monolog som upptog större delen av samtalet. Jag är så glad att jag stod fast vid att jag skulle börja på terapin, visst har även jag misströstat och ibland funderat vad sjutton jag håller på med....men det har faktiskt hänt saker- inuti mig- och utanpå.
Pusselbitar läggs sakta men säkert på sin plats. Det otäcka känns mindre otäckt och även fast ångesten sliter i mig ibland så kan jag betrakta den på avstånd och välja att inte agera ut den. (dock inte alltid)
Jag är faktiskt stolt över mig själv. Stolt över att jag vågar vrida och vända.
Stolt över att jag är jag. Kanske faller inte alltid pusselbitarna på de platser som jag vill - men det löser sig. Ja det löser sig. Coolt.
Underbar och älskad.
Eller såsom en pappa på öppna förskolan uttryckte det, när lilla W låg och ammade:
Där ligger en liten kille på världens bästa plats.
Efteråt funderade jag mycket på det, att jag, lilla jag - är numera någons världens bästa plats.
Jag är underbar och älskad. WOW.
Som ni vet, går jag i terapi en gång i veckan, numera går W också på terapi en gång i veckan och idag hade han en lång monolog som upptog större delen av samtalet. Jag är så glad att jag stod fast vid att jag skulle börja på terapin, visst har även jag misströstat och ibland funderat vad sjutton jag håller på med....men det har faktiskt hänt saker- inuti mig- och utanpå.
Pusselbitar läggs sakta men säkert på sin plats. Det otäcka känns mindre otäckt och även fast ångesten sliter i mig ibland så kan jag betrakta den på avstånd och välja att inte agera ut den. (dock inte alltid)
Jag är faktiskt stolt över mig själv. Stolt över att jag vågar vrida och vända.
Stolt över att jag är jag. Kanske faller inte alltid pusselbitarna på de platser som jag vill - men det löser sig. Ja det löser sig. Coolt.
Subscribe to:
Comments (Atom)
