Jag vill inte åka hem.
Skulle kunna lägga mig ner på golvet och bara gråta hejdlöst.
Jag är trött, jag är ledsen och jag är uppgiven.
(Kanske är det bara hormonellt?)

Var hos läkaren idag, trodde att jag skulle få min spruta, få upp mitt järn och få känna mig som Eva igen. Men nej, inte då.
Jag vet inte vad som var värst, att hon fick mig att känna mig som en hypokondriker eller som om jag inte försökt nog när det gäller att få i mig järntabletter...jag vet bara att jag kände mig så dum, så fånig...och jag blev så ledsen.

Här ger vi inga sprutor till patienter som har värde över 80....och du har bra värden, 97 är inte speciellt lågt. Klart att du kan känna dig lite trött och så.

Kände mig så dum, dum, dum...fast samtidigt så mår jag ju dåligt.
Jag får yrselanfall, orkar inte tänka klart, trött, trött, trött och jag känner inte igen mig själv, får lätt kväljningar, har lätt till tårar....

Sen helt plötsligt ändrar hon sig, säger att jag visst ska få sprutor, 5 stycken närmare bestämt, en varannan dag klockan 08.00....i en och en halv vecka.

Känner mig förvirrad, men jag behövde dem ju inte eller vad då? Inser snabbt att där rök min semester på landet ute hos mamma..som jag längtat efter...såg mig plötsligt sitta hemma i renoveringsdammet och hur jag måste kliva upp tidigt varje morgon....
Blir jätte ledsen. Sådär JÄTTE LEDSEN.

H dum på telefonen, vi bråkar, jag lägger på, vill inte åka hem, stannar kvar på jobbet och fördriver tiden...H ringer, jag svarar inte, ...
Jag är trött, trött, trött - orkar inte, vill inte, tänker inte.....

Ord på långa rader

Står på Ica i Arninge, känner mig yr i huvudet, är sugen på Tacos, det värker i ryggslutet och jag har en irreterande hosta. Ska jobba till tio, vill inte missa midsummer murder, längtar till semester, vill gosa in mig i H, pantar burkar till förbannelse, planerar invigning av basketplan, undrar vilket kön mitt barn i magen har - spelar det någon roll? Nej, men jag är nyfiken. Slukar tre små ploppbitar på jobbet, klunkar i mig fanta, mums, dåligt samvete- simmar mitt barn i socker nu? Jag äter massor av godis, dagligen - snart kommer det att synas. Jag är trött, borde åka hem och vila, hemma finns inget kök och tvätten samlar sig på hög. Vill nog inte åka hem i alla fall. Ringer till barnvakten, lilla O har ramlat och slagit huvudet på dagis, stor bula men är helt ok. Hs systrar vill att jag kommer dit på middag imorgon, planera semestern i Dalarna tillsammans, vill egentligen inte ens följa med, biter mig i tungan och låter hurtig...eller? Drömde i natt om att jag plockade en massa trattkantareller, satt på en sten och fick syn på skogens guld, längtar efter att får ta långa promenader....bara vara en liten stund, utan måsten runt hörnet...går det ens? Hur lever man så? Nåja, här ska hackas grönsaker, stekas köttfärs och svullas tacos....mums mums...puss och kram, tack och hej från lilla mig

Lite småförkyld, nyvaken och med tecknade Karlsson på taket i bakgrunden, ligger jag här i sängen och funderar på att somna om.
Midsommar har passerat, sill och färsk potatis, grillat och jordgubbar, små grodor och fiskdamm, ja, det var en helt okej dag.
En vecka kvar att jobba, sedan 5 veckors semester, jag längtar, känner ett behov av att bara få vara...ta dagen som den kommer....ska flytta ut till mamma på landet, ser framemot att plocka smultron i diket, promenad i skogen, se på Midsummer murder, lite utflykter såsom mumindalen i Åbo, en tur till Motala och hälsa på farmor, kanske en tripp till Estland, vi får se.
Det blir bra hur det än blir.

Känner ett lugn inom mig som jag inte känt förut.
Känns bra.
Bebis i magen sparkar ofta, lilla O är duktig på att pussas och alfabetet, H och jag planerar köket och livet går vidare här i vårt gula renoveringsobjekt.

Puss till er alla.

Tankar från en trött gravid E,

Så har renoveringen börjat, köket finns numera i tvättrummet, väggen mellan vardagsrum och köket är borta. Trädgården ser ut som ett bombnedslag.
Jag försöker tänka positivt, att det kommer att bli fint och så...men jag är lite orolig för hur det ska gå...hur det ska bli....

men

nu finns det ingen återvändo
nu är det på riktigt.

Nyligen läste jag :Projektledare säger upp sig..(eller vad den nu heter)
Läste och kände igen.
Läste och blev förbannad.
Läste och blev bedrövad.
Ännu en bok som sätter ord på känslor som man kan känna och som förmedlar: du är inte ensam.

På ett sätt är det skönt att man inte är ensam, på ett annat sätt är det ju hemskt att det är så här....att vi kvinnor och män har så många outtalade förväntningar och regler, och uppfattningar om hur det ska vara...

H har renoverat lekstugan, han har fixat och donat, och rent utsagt gjort det mesta själv - tills vi kom till gardinerna..då helt plötsligt skulle jag ta över med motiveringen: det är en tjejgrej!
Va?

Han satte upp dem.

Mycket av våra problem har hemma är att ingen vill vara projektledare, ingen är egentligen speciellt lämpad för uppgiften...visst jag är den som håller koll på vissa saker och visst jag gör det mesta hushållsarbetet, har koll på storlekar på Os kläder, födelsedagar, tvätten, osv. Och H gör det traditonella mans jobben, renoverar, fixar med bilen osv.
Det är sjukt uppdelat när man tänker på det, men i ärlighetens namn: jag vill inte mecka med bilen, jag vill inte ha koll på lufttrycket osv.
Eller? Är det bara så att jag aldrig fått lära mig det? Och därför inte vill?
Det kanske är sjukt kul? Och jag vet bara inte det....

Hmm...

Nåväl sanningarna skavde när jag läste, ilskan blev stor, men sen då?
Orkar jag driva kampen? Orkar jag ändra på allt huller om buller? Bli bitch på heltid? För det är så man uppfattas om man ställer krav, om jag bara skulle vägra köpa kläder till O...hur lång tid skulle det ta innan H såg att kläderna var för små?

Sanningen är att jag har faktiskt lagt ner en hel del ansvar, och jag drabbas inte lika hårt av dåligt samvete längre,....men jag inser när jag läser boken...att jag inte ens har kommit halvvägs.
Jag läste aldrig klart hela boken. Orkade inte med all vrede, all vanmakt över orättvisorna....jag kämpar på mitt sätt.

Mitt alldeles egna. Men jag ger inte upp.
Stor kram till alla medsystrar, hur ni än väljer att göra, föra er egna kamp eller om ni är nöjda med det som det är....kom ihåg: vi är bra. Djävligt bra dessutom.

Jag fick inte jobbet. Precis som jag anade.
De anställde en gammal räv från en av grannkommunernas gymnasieskolor som har jobbat i många många år.....

Hon sa att det inte hade med min graviditet att göra, men lade samtidigt till:
att man kan ju inte sticka under stolen med att det skulle vara jobbigt att börja med att få ansöka om vikarie....

hmmm.

Jag är faktiskt lite ledsen för att jag inte fick det,
men konstigt vore väl det annars - jag ville ju ha det!
Jag är faktiskt ganska mycket ledsen över att jag inte fick det,
känns lite som ett misslyckande - att jag inte är bra nog.
Jobbig känsla.

Men kanske var det för att jag var gravid trots allt?
För sen la hon till: att jag går ju i pension om några år, då kan du ju söka igen...

Nåväl, surt surt surt surt....

Tur att vi har fint väder i alla fall.
Puss från e

Härlig helg

Solen skiner - idag med! Jihoo.
Det har varit en bra helg, en härlig helg, en energigivande helg
och det känns så himla bra och välbehövt.

Strosat runt på en marknad, fyndade (köpte en mycket sliten men ack så vacker blå dalahäst)
Somnade med lilla O i hammocken, vaggades till sömns...
Grillade med goda vänner, låg i Annikas dubbelsäng och snackade skit, medan barnen rusade in och ut och skuttade så att sängen hoppade...(då pratade vi inte så mycket om ni undrar).
Rönninge by, brända mandlar och kaniner, lilla O ville absolut inte rida.
Hemma i trädgården, H min påhittiga underbara H som alltid har något nytt på gång, lilla O springer runt utan blöja och skvätter och läcker både här och där osså jag....avkopplad med scarf i håret....
Morfar, farfar på middag, grillar lax med färsk potatis och romsås. Vaniljglass med hallonsås till efterrätt, diverse långa samtal om golf, farfars nya lägenhet och Lilla O i centrum.

Vinden fläktar skönt.
Det var gott att leva i helgen.

Hoppas känslan sitter i sig.
Puss E