Avbitna naglar, inte en enda kvar. Blöder och gör ont.
Fattar inte eller jo, kan man inte rispa sina armar, såsom man gjorde förr när livet blev lite väl tufft att leva - så hittar man andra alternativ.
Fast det är ganska konstigt, att jag biter faktiskt- för jag mår faktiskt inte så dåligt just nu, eller gör jag det?
Självmordsförsöket triggade igång det liksom minnen och känslor från förr.
Så även om jag känner mig hyfsat stabil så här på utsidan, är insidan lite darrig och skör. Försöker faktiskt inte tänka så mycket på det, försöker hålla allt på avstånd och det är ganska lätt i en vardag där man är småbarns mamma med 1800 kvadratmeter tomt. Det finns en hel del att göra.

Jag vill bara vara hemma nuförtiden, har inget behov av att ge mig av, vill rensa, klippa, plantera, läsa böcker, pröva nya recept, sippa på ett glas vin, ha vänner över på middag. Känns härligt att veta att H finns någonstans på tomten eller i garaget- en puss i förbi farten, små gnabb om allt och inget, hyfsad ja till och med bra stämning.

Jag trivs. Så himla skönt.