Gick vilse i skogen i jakt på kantareller och blåbär.

Kom ut till slut lite skrajsen och varm och med några svampar i korgen.

Ja jag hittade gyllengula svampar och solen sken-

Jag både gillar och ogillar det. Skogen alltså och ensamheten.

Är både avslappnad och spänd på samma gång.

Konstigt.

Kanske är det för mycket deckare i mitt huvud,

för när jag går där i tystnaden, i det vackra, skriver min hjärna fantastiska deckare-

om mördade kvinnokroppar och ondska.

Då är skogen trots solsken och fågelkvittar ganska läskig.

Dumma jag - dumma fantasi som skenar iväg.

Döden kom på besök denna sommar med.

Olyckan likaså.

Niklas som dog i en motorcykelolycka.

Majas farmor som drunknade i sjön.

Människor som jag pratat med och kramat om.

Människor som jag har känt och som numera inte finns.

Som var tvunga att gå eller som det stod i Niklas begravningsannons:

Vissa änglar kallas hem tidigare -(det stod nog inte riktigt så men andemeningen var densamma) Jag tyckte det lät så fint. För hur ska man annars se på det, hur kan man annars få tröst, få en mening i det hela. Vissa änglar kallas hem tidigare. En vacker tanke i allt det sorgliga.

När döden knackar på dörrar bredvid, blir jag extra vaksam om dem jag älskar, jag värdesätter och stannar upp lite mer och känner hur skört allt kan vara. Jag vill hålla om och vara nära.

Kram e