bara armar som kan hålla om

igår bröt jag ihop
det är svårt att få ihop det
svårt att hålla samman relationen,
känna kärleken,
känna framtidstro.

h kom hem för sent igen.
igen igen igen igen
så kändes det
är det så här mitt liv ska se ut?
så tänkte jag när jag lade på luren och insåg att han inte ens åkt från jobbet.
jag vill inte

jag vill faktiskt inte men jag vet inte vad jag skall göra?
för mig handlar det inte om att jag inte älskar,
för mig handlar det inte om att han behandlar mig illa eller är respektlös i den meningen som man ser på Dr Phil shows - för visst fan är det respektlös att inte komma hem i tid, om och om igen, att inte hålla det man har sagt för att ngt annat dykt upp...men det är absolut inga hårda händer och sällan hårda ord.
det handlar om att han saknar insikt och förmågan att prioritera rätt.

H är allt annat än en ond människa - men han handlar på ett sätt som gör ont och det hemska är att han verkar vara oförmögen att förändra sig. Vissa saker är som de är.

Frågan är kan jag leva med det?

Jag vill ju så gärna, jag vill, jag vill för han har så himla många bra sidor också, han har ett vacker hjärta, härlig fantasi, han är duktig på massor av saker ..ja listan kan göras lång. Men vi får liksom inte till det.
Och jag vet faktiskt inte om jag orkar, orkar bära för två, orkar höra att imorgon ska jag gå upp klockan sju, eller jag åker härifrån om en kvart - tomma ord som numera inte betyder något.
Du finns inte här för mig.

När H väl kom hem, bröt jag ihop, ja jag gick in på sovrummet och grät sådär a la Helena Bergström, snor och tårar och de ville liksom inte ta slut...det gjorde så bottenlöst ont. För det börjar kännas som om jag kan det här nu, jag kan det här och jag hatar det. Hatar, hatar, hatar. Så jag började packa, ja jag gjorde faktiskt det - ville bara åka härifrån ett tag och tänka igenom allt- gråta ännu mer, få kli av mamma i håret, pausa från allt.

Stackars lilla O, jag är hemsk som utsätter henne för det här, hon såg mig gråta, hon stod där och såg.
Jag skäms, jag brast som mamma igår, var bara Eva och orkade inte vara ansvarsfull. Skitmänniska - ego Eva.
Men jag ville bara bort.
H satt på Pippi Långstrump åt O, kom sedan in i rummet och började prata, om smärtor i bröstkorgen, om ångesten han känner när han inser att han kommer komma hem sent idag igen, den förlamade tröttheten, att han försöker men inte får till det. Om att han borde byta jobb men att det inte är läge osv.
Han sa en massa saker och jag lät honom prata, för själv har jag inget att säga.

Men så sa han; gör det du måste göra, men var medveten om att det förändrar allt för alltid.

Så satt jag där på sängen, tårarna som rann, kylan i magen, när jag var yngre orkade jag inte leva men ville inte dö- och här sitter jag nu och känner likadant inför det här. Jag orkar inte leva med honom, men vill inte lämna honom. Så vad gör jag?
Det finns liksom inga goda råd att ge, bara öron som lyssnar och armar som håller om. Det finns inbokade terapisamtal en gång i veckan - där jag ska bena och älta.

Jag satt där och hör mig själv sig: Jag tänkte laga kyckling med gorgonzla ikväll, vill du laga det tillsammans med mig? Sedan gick jag in till lilla O, lade mig bredvid henne, höll om och sa att mamma stannar hemma ikväll vilken tur svarar hon och kramar tillbaka.

Jag är skör. Befinner mig i ett vägskäl. Vill ha tillbaks framtidstron, känna kärleken, jag vill att det ska bli som i sagan och så levde de lyckliga i alla sina dagar, jag vill det ...och nu när jag lugnat mig lite, torkat tårarna och sovit en natt - så känns det som om jag kan kämpa lite till. För min skull, för vår skull, för barnens skull.
Vi har allt att vinna
och allt att förlora.

/e