Lillebror sover, och jag dricker halv ljummet kaffe ur en röd mamma muminmugg, ska snart gå och äta lunch med en gammal vän.

Känner att trycket över bröstet börjat lätta en aning.
Det är inte lika tungt att andas.
Det blir nog bra, det måste bli bra, jag klarar det här med, jag är inget offer - jag är stor nu, stor och mamma.

Och jag har vänner, nära och underbara- kloka och vackra- mina ventiler.

Kompisar (Har inga) Så stod det i avskedsbrevet. Den raden har ekat i mig, kompisar (har inga) -fy fan så hemskt - FY FAN så sorgligt.

Men jag har vänner. Tack gode gud för det!