Ibland kan det bara kännas lite för mycket.

Såsom vattkoppor och dränering på en och samma gång.

Allt går. Så är det, för man har liksom inget val.

Det finns inget utrymme för psykbryt eller megagräl- det är bara att bita ihop och kämpa på.

That´s it.

Idag var vi på min systers yngsta sons två årskalas. Han är så himla go. Kramig och glad. Lätt att tas med helt enkelt. Det fungerande bra även om O var lite hängig - hon hade många famnar att vila i och mycket kärlek och omtanke att tanka i sig och Lillebror gled runt på golvet och bjöd på glittriga leenden. Jag är så lyckligt lottad som har så många som älskar, som bryr sig om och som håller om- när man själv inte orkar.