Det handlade om solsken

Så allt handlade om solsken,
om strålkastare som går av och på.
När sanningen kliver in, ramlar saker på sin plats
och ett konstigt, smått obekvämt, lugn lägger sig.
Jaha- är det så här det känns eller inte känns tänker jag och
jag anar att paniken står runt hörnet.
Jag kan höra den, för den flåsar....tunga tunga andetag.

Det handlade alltså om solskenet, om att inte stå i skuggan.
Om att få vara den som solskiner på eller som strålkastaren punktmarkerar.
Insikten handlar om att jag alltför ofta i min relation till H
står i skuggan eller bakom scenen och väntar,
väntar och väntar...osså dyker solen upp eller så får jag stå på scen och ta, ta, ta-
jag känner mig älskad. Att solen sedan går i moln, och min replik är över- det spelar ingen roll..jag lever för de stunderna. Har alltid gjort. Har alltid gjort - enda sedan jag var liten. Min pappa reste jämt, kom jämt hem sent- det dök alltid upp en massa andra saker som han var tvungen att göra, tusen andra projekt- men såsom jag dyrkade honom- för han såg mig- han kom hem och såg mig!!! Strålkastaren bara flödade. Men nu som vuxen inser jag- han var inte där för mig. Det var inte han som plåstrade mitt knä, höll om mig när jag var ledsen, gick till läkaren, köpte min kläder eller gav mig mat. Min pappa var nog egentligen mer frånvarande än närvarande. Men gud som jag älskade honom. Min mamma fick sällan någon strålkastare på sig, hon fanns bara där i det tysta och gjorde allt grovjobb. Skötte all markservice. Efter 25 års äktenskap lämnade min pappa min mamma för en annan kvinna.

Fy fan vad sorgligt. Så djävla skit sorgligt. Det känns som om jag upprepar mönstret. Och det vill jag inte, jag VILL inte bli som min underbara mamma. Jag vill inte. Förstår ni`?

Jag har behövt så lite, slår det mig, tagit de smulor jag fått, men nu vill jag ha mer.
Jag vill ha så himla mycket mer. Jag vill bli lyssnad på, efterlängtad och prioriterad.
Jag vill vara viktig. Älskad och ompysslad. Respekterad och uppvaktad.
Jag vill inte, nej jag orkar inte vänta- inte en dag till. Aldrig mer. Så känns det.

Jag vill inte bli gammal och bitter, tom och kall, trösta äta i det tysta och gå upp 20 kg, jag vill skratta med magen, och känna mig värdefull - det vill jag och det tänker jag sträva efter.
In med mer solsken, in med mer strålkastare- för här är jag!

Jag vet inte hur, men det måste ske en förändring.
Jag är värd mer än det här. Så är det bara.

Hoppas ni har en underbar dag i solen!
/E