Inser med viss frustration att jag är lillasyster.
Lillan i familjen, den man värnar om och kring, den man kan mästra och som man skall hjälpa, den man har en tendens att tycka lite synd om och vill ta upp i knät och krama om (och det är ju inte alltid fel) MEN oj, jag är liksom vuxen nu.
Ja, jag är vuxen nu, är utbildad socionom, har lån, en karl och två barn men ändå så är jag lilla lillasystern. Så är det bara. Alla vill väl, alla vill så mycket, alla tycker så mycket om mig och mitt liv och själv blir jag bara förvirrad- har svårt att fatta egna beslut och stå fast vid dem, får lätt dåligt samvete, vill så gärna bli omtyckt av allt och alla osv.

Och ibland när jag står framför spegeln så undrar jag vem det är jag ser.
Vem är jag? Vad vill jag? Vad kan jag? Vad är min styrka kontra mina svagheter?
Alla dessa roller, olika sidor av mig själv - vem är jag när det kommer till helhet?
Vem vet- inte du...
Vem vet - inte jag...

Nåja, sakta men säkert läggs små pusselbitar på plats. Att vrida och vända på dem 45 minuter i veckan ger insikter som ibland är smärtsamma och ibland ger sinnesfrid. Så är det bara.
Så är livet.
Det rymmer så oändligt mycket- svart och vitt och alla färger där emellan.
Härligt, förfärligt och alldeles alldeles underbart.

Ordbajseri i högsta grad, dags att sova känner jag.
Natti!