Längtan bort

Skulle allt kännas och vara annorlunda om vi hade sand mellan tårna?

Om vi vore någon annanstans än bakom bullerplanket?

Om det var ljudet av havet som brusade istället för bilar som köar på väg in till stan?

Letade resor på skoj på internet- blev till allvar när jag hittade en billig flyktort för 25 000 kronor för mig, H och barnen. 14 dagar till Thailand.

H förnuftig. Jag med en enorm längtan efter spontanitet och verklighetsflykt.

Ingen bra kombination.

Jag vill fly bort med min lilla familj. Hålla om. Hålla kvar. Hålla levande.

Vi mår inte så bra här hemma just nu.

Hittar inte riktigt fram. Kompassen är trasig. Kartan är förlagd.

Lilla O får raseri utbrott som inte liknar denna värld.

På mitt vänstra ben har jag ett bitmärke lika stort som en handflata.

Ett bett från en galet arg 4 åring som inte fick som hon ville.

Benet svullnade upp. Mitt hjärta gick itu.

Utbrott en gång om dagen minst. Jag dör - jag dör skrek hon bakom dörren.

Men om jag försöker nå henne, slår hon mig, biter, rivs, drar i håret.

Vart kommer all denna ilska ifrån? Vi försöka prata om det när ilskan inte är på besök, men får inga bra svar. Hon är för liten för att förstå.

Kramas mamma, i minst 6 år sade hon nu imorse och vi kramades, kramades, kramades- men världen väntar ju utanför - och även om jag drar ut på tiden- så räcker det inte till.

Hon får inte nog, helst vill hon krypa in under huden också- om hon fick.

Så jag vill bort. Ta henne med mig och resa iväg. Där vi kan bygga sandsslott och kramas.

Där vi har tid för varandra. Alla fyra.

Därför blir jag arg på nej sägaren. Jag behöver det här och det nu.

Befall oss, Tingeling!

Jag befaller dig, jag bönar och ber; låt oss fly en stund.

Låt oss få vila upp oss. Andas och börja älska igen.

Innan det är försent.