I helgen försökte en av mina familjemedlemmar begå självmord.

Och det är som om jag har hamnat i ett vakuum.
Som om jag fryst till is inuti -
samtidigt som det värker och spränger.
Jag vill bara gråta - men kan inte.
Det går inte.
Jag förstår inte varför det har fått en så stor betydelse - men det har det- och det känns nästan som om jag ska drunkna.
Jag har svårt att tänka klart, känner mig irriterad på min omgivning, vill dra mig undan och försvinna bort.
Konstig reaktion kan tyckas. Det är väl nu som jag bara borde gosa in mig, hålla om och vara närvarande. Pussas och kramas, älska och bli älskad - men jag vill inte. Kan inte. Orkar inte. Det gör ont inuti mig. Jätte ont.

Fy fan, tänker jag i det tysta. Fy fan.
Ilska, sorg, vanmakt, rädsla och ensamhet.
Jag räcker inte till. Inte för mig själv, inte för mina barn, inte för andra och vad ska hända nu då?

Efterspelet känns som ett rävspel. Jag vet att jag utsetts till en av spelarna, ingen har frågat om jag vill - jag bara ska- ta ansvar och se till att alla med spelare finns kvar på spelplan. Stötta och uppmuntra. Coacha. Såsom jag alltid fått göra.
Du måste krama honom, du måste åka och titta till henne, du måste ta hand om....

Jag måste ingenting. Jag vet det. Jag MÅSTE ingenting. Eller?
Om jag inte gör, utför - så får jag ångest. Å.N.G.E.S.T.
Det river och sliter i mig så in i norden.Det är som om jag ska drabbas av en förbannelse och dö...så illa är det.

Ja, så djävla illa är det.
Jag längtar tills torsdag. Till mina 45 minuter. Kanske kan jag gråta då? Kanske- jag hoppas.