Vet inte om det är solen som får mig att tina upp lite grann, känna värme inför mig själv och min omgivning eller om det är de där orden jag läste på chatten skrivna av någon som vågar.
Jag vet inte och egentligen spelar det ingen roll - det känns bra inombords.

Vet med mig att jag i månt och mycket framstår som om jag drunknar och som om min karl är både döv, blind och handlingsförlamad. Min bild av mitt liv är inte alltid den rätta. Snälla, ta det jag skriver med en nypa salt för H är långt ifrån genomdålig- det hoppas jag verkligen verkligen att ni vet. (Jag hoppas inte- jag vet att ni vet).

Jag har känt honom i 22 år. 22 hela år har gått sedan jag såg honom för första gången. Han hade en grön vinterjacka och håret var långt, ljust, och luggen dolde hans ögon. Han kastade snöbollar på mig. Min kompis, Macha, hade frågat chans på honom åt mig- utan min tillåtelse- jag hade inte ens sett honom innan- kommer ihåg att jag låg och läste Kalle Anka på hennes golv då hon bad hans kompis att fråga chans från mig....Och så kom de....de stod där på snöhögen..och jag visste inte alls hur jag skulle bete mig...

22 år sedan första kyssen på den skitiga madrassen i en källarlokal på Åkerbyvägen. 22 år sedan han hindrar Rille från att dränka mig i Norskogsbadet- som jag klamrade mig fast. Han räddade mig alltid- trots att de andra killarna tråkade honom. Han höll sig i min närhet och höll om mig hårt. Alla små brev och kort som jag skickade, han var dock inte lika flitig brevskrivare men ett och ett annat brev fick jag. Den där om jag får ta på dig så får du ta på mig perioden...
22 år - det är mer än halva mitt liv. Och här är vi nu, 22 år senare, med två barn, hus, bil och lån - vem hade kunnat ana?

Vi hade chans på varandra i två omgångar, föll för varandra om och om igen, även när vi båda var upptagna var det som om vi ville visa varandra att dörren stod lite på glänt. Det har alltid känts så, att dörren alltid har stått på glänt för varandra. På fester kände man den där glädjen över att ses....det där lite magiska. Kommer ihåg att jag tyckte att det var synd att han var upptagen så himla länge. Spanade sådär på avstånd. Tänkte lyllos den som får vara tillsammans med H. Ja, jag tänkte så - blir lite full i skratt nu- för nu känns den tanken väldigt avlägsen ibland.*ler stort

Jag tror ibland att man måste tillåta sig själv att tänka tillbaka- minnas och längta- ta vara på det vackra för att kunna ramla dit igen här i vardagen. Jag har ju varit sådär tokkär i denna morgontrötta tidsoptemistiska projektman - kanske blir det inte sådär pirrigt igen- men lite bubbligt.... ja jag tar vilken känsla som helst- bara den är varm, positiv och för oss närmare igen.

Jag vet att vi HAR det. Vi har alltid haft det. Vi har bara en tendens att både glömma bort och tappa borta det ibland. Men det är grymt kul och skönt när man hittar det igen. Dags att börja leta lite, det ligger nog här någonstans och skräpar....

Puss e