Ibland kan jag känna mig otäckt negativ.

Det liksom brusar dystert i mitt huvud,

(Tinnitusen som susar) och det morrar i mitt inre.

Idag är det en sådan dag, då jag borde stannat kvar i sängen - jag borde svept täcket över huvudet och vägrat gå upp. Bara ligga där och tjura hela hela dagen. Skit i barnen och alla måsten. Skita i karln. Skita i allt. Jag är trött, sur och sårad.

Det känns som om jag står och stampar och inte kommer någon vart och det gör mig tokig.

Jag känner mig begränsad.

Och jag ogillar det skarpt.

Jag vill blomma ut, vill fantisera, vill vara kreativ, glittra med ögonen och känna framtidstro och tillit. Men jag är en sådan där förbannad känslomänniska som livet leker berg och dalbana med.

Tvära kast hit och dit.

Igår kändes allt så bra, idag känns allt mindre bra.

Hinner knappt med själv.

Men det morrar, brusar och susar.

Och mitt goda humör som siprade in med solstrålarna igår, känns som bortblåst.

Pulsen från Götgatan och alla de underbara människor som jag passerade, gatumusikanterna, den goda salladen och det trevliga lunchsällskapet - allt det som gjorde mig så glad - känns som igår....

Dags att rycka upp mig, hitta glädjen igen, sova en stund med barnen, beställa hem lite mat, titta på Tingeling med O och dippa minimajs i Holidaysås.

Eller inte.

Kanske ska jag dra täcket över huvudet och sura?

Hmm.