Jag önskar så

Jag önskar så att jag kunde smeka din kind och stilla din oro med orden;
Du ska se det ordnar sig.

Jag önskar så innerligt att det ska ordna sig,
men jag tror tyvärr inte det -
känner mig tom, kall och ödslig.

Ser på dig med ömhet, såsom jag älskat dig, såsom jag älskar dig (fastän det inte känns så just nu) ska det inte vara vi längre?

Jag vet att beslutet ligger i mina händer, jag ser det på dina stora vackra blå sorgsna ögon, vädjandes, bedjandes om en chans för oss igen.

Jag känner mig klar, stark och rak - redo att gå vidare, släppa taget och se vart som finns runt nästa hörn, jag orkar inte längre kämpa, jag vågar inte längre tro.
Vi är liksom dom vi är, varken mer eller mindre.

Jag biter på mina naglar, pratar för högt, stökar i köket,har tusen och åter tusen drömmar, jag vill resa - helst igår, jag har skitsvårt att hålla ordning, jag vill ha allt och inget.

Jag vill inte vara så arg som jag varit på sistone, ledsen, arg, frustrerad.
Jag vill inte att du ska känna som om du går på nåder, jag ser hur du försöker, jag hör hur du försöker, men jag är så full av frustration hela jag att jag inte kan ta in det du säger.
Jag kan inte lita på dina ord.

De är utslitna.

Så vad gör vi nu? Vad gör jag nu?
Krossar ditt vackra hjärta, krossar vår familj, säljer vårt hem - vad gör jag?
Jag vill låtsas som om det regnar, stoppa huvudet i sanden och nynna på O låten, drar till jobbet så tidigt som jag bara kan, stannar kvar länge...gömmer mig bakom datorn när jag kommer hem, eller O...sitter kvar när du går lägger dig, i rädsla för att du ska fråga.

Jag vet inte hur man gör nu? Tänk om jag gör fel? Tänk om allt det här bara är en tillfällig känsla - den här "det är över" känslan, tänk om jag kan hitta tillbaka igen? Till dig, till oss, till vårt gemensamma liv?

Helst av allt vill jag det men ärligt med handen på hjärtat; det känns så tomt. Otäckt. Glasklart. Iskallt tomt.

Som om jag betraktar mig själv och dig på avstånd, som om jag är här men ändå inte....

Behöver kramas om, behöver ett glas vin eller två och en god vän som säger att andas lilla du.

Du sa till mig att jag inte ens försöker, att jag bara ger upp alldeles för lätt.

Förlåt, älskade älskade du - men det är fan mig inte sant! Jag har inte alls gett upp lätt - jag har gråtit, skrikit, skrivit, tigit, viskat, pratat, mailat, ringt, jag har hållt mig borta - jag har verkligen gjort ALLT. ALLT. ALLT.

Men det händer ju ingenting.

Du säger att jag måste ge dig tid - men jag har ju gett dig tid....ändå har vi samma diskutioner om och om igen....

Jag säger att jag vill resa, du säger Javisst, sen nästa höst eller vinter inte nu, vi har inte råd och du har inga semesterdagar kvar (vilket du har + pappadagar) dagen efter säger du; Jag tycker att vi ska köpa en båt.....Jasså, svarar jag och känner ett iskallt lugn. Så vi ska leva ut dina drömmar men inte mina..intressant..Hur kommer det sig att vi har råd att köpa en båt men inte resa? Det är en helt annan sak säger du snabbt, vi ska visst resa sen, men en båt det är en investering som man kan få tillbaka pengarna på.

Älskade, älskade H - om du investerade lika mycket i mig som i alla dessa tekniska saker, så hade vi aldrig aldrig varit i denna sits...Om du betalar en resa till ? ... så hade du investerat i mig, i oss...och jag hade inte suttit här....och mina känslor, som bara fått vänta och vänta, skulle varit så oändligt starka för dig...men nu är de som bortblåsta.
Kvar är en trötthet,
kvar är känslan att nu orkar jag inte vänta längre,...
nu räcker det?

Önskar så att du kunnat förstå